Hej, tack för din order! Din betalning är nu genomförd och ditt konto verifieras, var god och invänta e-mail med aktiveringslänk för att kunna använda ditt konto.
Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Varningsskottet

2020-02-05 18:00

EU har en hel del att lära efter Brexit.

För några år sedan ställde New York Times Magazine en fråga till sina läsare på nätet.

Om du kunde resa tillbaka i tiden, löd den, skulle du då döda baby-Hitler?

Lite färre än hälften – 42 procent – svarade ja.

Förmodligen hade färre ryggat tillbaka om frågan hade varit: Om du kunde resa tillbaka i tiden och rädda Gustav Stresemanns liv, hade du gjort det då?

Gustav Stresemann var tysk utrikesminister mellan 1923 och 1929 och den främste tyske förespråkaren av ett närmare europeiskt samarbete. Han var verkligen ingen fredsduva – han förespråkade bland annat ett återtagande av de områden Tyskland förlorat till Polen efter första världskriget – men kanske hade världen besparats ett världskrig om han och Aristide Briand, utrikesminister i Frankrike, fått jobba vidare på sina planer om ett industriellt och militärt samarbete.

Stresemann dog i oktober 1929 av en stroke – så vår tidsresenär hade bara behövt ta med sig lite blodförtunnande medicin.

Det har gjorts en hel del filmer på temat ”döda Hitler”, men inga på temat ”rädda Stresemann”.

Hur kul hade en sådan film blivit? En berättelse om några politiker och byråkrater som skriver svårlästa fördrag?

Det där är värt att tänka på när unionen i dagarna har drabbats av ett av sina värsta bakslag någonsin, när Storbritannien som första land någonsin har lämnat EU.

För bara för att unionen är en underlig skapelse, svår att förstå, nästan oälskbar, betyder det inte att den inte fungerar.

Freden är en sak. Den går att mäta: noll krig hittills mellan Tyskland och Frankrike. Men mer överraskande är kanske hur bra unionens inre marknad funkar. Den franske ekonomen och författaren Thomas Philippon lyckas leda detta i bevis. I boken The Great Reversal: How America Gave Up on Free Markets visar han hur amerikanska marknader blivit allt mindre konkurrensutsatta – vilket lett till urholkad köpkraft och lägre välstånd i USA de senaste decennierna.

I Europa har däremot de gemensamma institutionerna odlat sundare marknader: monopolister har bötfällts, sammanslagningar har stoppats och möjligheterna för nya företag att komma in har vårdats.

Sjukvård, mobiltelefoni, bredband, resor – exemplen är många på varor och tjänster som har blivit billigare i Europa men dyrare i USA.

Paradoxalt nog beror det på att EU kopierade många av de lagar och regler som fanns i USA men som på sistone korrumperats genom intensiv lobbning och rent-seeking av amerikanska företag.

Men hur säljer man in den framgången? Hur berättar man att några tråkiga fördrag gjort Europas medborgare rikare – relativt sett?

Hur säljer man in kontrafaktiska framgångar?

Det är nog ganska svårt. På sin höjd skulle EU kunna döpa om sina direktiv. När amerikanska politiker kallar sina lagförslag The Jobs Act, The Be Real Act eller The Sober Truth of Preventing Underage Drinking Act får produkterna från Bryssel akronymer som Mifid 2 och eller outtalbara förkortningar som PSD 2/PAD.

En intressant grej hände 2007. Då slopades roamingavgifterna i hela EU. Malmöbor som var i Köpenhamn slapp betala en förmögenhet för att surfa på nätet. Inför förändringen tryckte teleoperatörna ut reklam för att göra kunderna glada – utan att nämna att de tvingats slopa avgifterna. Få visste att de hade byråkrater i Bryssel att tacka.

Här finns något att berätta.

Men det går ändå inte att komma ifrån att EU från början varit ett elitprojekt. Den man som brukar få äran av att ha skapat unionen – Jean Monnet – valdes inte till ett enda ämbete under hela sitt liv.

Med en starkare folklig förankring hade EU förmodligen undvikit sitt mest ödesdigra misstag. Den gemensamma valutan var ett projekt som få efterfrågade. Experimentet med euron saknade motstycke i historien och blottlade de kulturella, politiska och ekonomiska skillnader som eurokraterna inte hade behövt bry sig om tidigare.

Men det är inte bara förlusten av en nationell penningpolitik som ställt till det. Värre är det politiska missnöje som uppstått i medlemsländerna när nationella politiker hänvisat till överstatliga direktiv – som de inte själva röstat igenom.

Det har urholkat känslan av demokrati, och har i förlängningen lett till Brexit.

Den där känslan går inte att mäta. Det är lätt att göra sig lustig över brittiska väljare som firar att de tagit sitt land tillbaka, men det är ju i någon mening det de gjort.

Brexit kommer förmodligen att göra britterna fattigare, men det kanske är rationellt att välja självbestämmande framför billigare varor.

Om övriga Europa väljer att se Brexit som ett varningsskott – i stället för ett uttryck för brittisk idioti – kan det här leda till något bra. Om de som styr accepterar att EU är ett missförstått, oälskat men ändå fungerande elitprojekt kan vi stävja framtida excesser och fokusera på att bevara det som skapats.

Fred och billigt internet är inte så illa ändå.

Vi kanske ska nöja oss med det.

Johan Anderberg

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom