Andras problem – och våra egna

När jag för drygt tio år sedan besökte Japan första gången talade man fortfarande om ”det förlorade årtiondet”. När jag var där nu i december, för femte gången, är det två förlorade årtionden, på väg mot ett tredje. Det finns ingen synbar fattigdom, arbetslösheten är låg och företagen går okej. Men tiden när Japan förväntades passera USA som världens största ekonomi och då det var nästan omöjligt att få tag på en taxi i Ginza efter midnatt är över, sannolikt för gott.

Den svenska ekonomin påminner vid en snabb blick om den japanska, fast tjugo år senare: extrem penning­politik och en farligt låg inflation, som vägrar att stiga. Men skillnaderna är större än likheterna. Den svenska fastighetsbubblan sprack i samma veva som den japanska. Den svenska blev osentimentalt och prestigelöst expedierad, till ett kortsiktigt högt pris, men till stor nytta i längden. Bankväsende och finanssektor var på fötterna igen efter bara några år. I Japan har de nödvändiga strukturella förändringarna aldrig genomförts. Abenomics har fastnat på samma ställe.

Prenumerera

Detta innehåll kan läsas av dig som är prenumerant.

Har du redan ett konto? Logga in för att läsa vidare.

Dator, läsplatta och mobiltelefon.

Premium

  • Dagsfärska analyser och artiklar via nyhetsbrev
  • Magasinet digitalt eller hem i brevlådan
  • Över 500 aktieanalyser per år
  • Unika investeringsverktyg och portföljer
  • Färre annonser och en bättre läsarupplevelse
  • Och mycket mer
479 kr  / per månad

Vill du se fler alternativ? Läs mer här