Borg bör ta det lugnt med stora manövrar

2008-09-09 21:00 John Hassler

En aggressiv finanspolitik fungerar inte som medel för att minska konjunktursvängningarna. Det visar nationalekonomisk forskning, skriver Affärsvärldens makrokrönikör John Hassler.

<p>Sverige och resten av världen är så vitt man kan bedöma på väg in i en lågkonjunktur. Konjunkturinstitutet tror att BNP växer med bara 1,4 procent nästa år mot 4,1 procent 2006. Samtidigt fortsätter inflationen att vara hög mätt med de mått vi vant oss vid under senare tid. Riksbanken spår att inflationen blir runt 3,5 procent nästa år. </p> <p>Vanligtvis brukar inflationen gå ned i lågkonjunkturer och en mer expansiv penningpolitik kan då användas för att dämpa konjunkturnedgången utan att inflationen blir för hög. Dagens situation innebär dock för Riksbanken en målkonflikt mellan att mildra konjunkturnedgången och att hålla inflationen i schack. Riksbankens senaste räntehöjning visar att en låg inflation även fortsättningsvis är dess förstaprioritet. Vi kan därför inte räkna med att Riksbankens räntesättning dämpar ekonomins avmattning. </p> <p>Enligt de läroböcker vi använder på universitetets grundutbildning i nationalekonomi är en expansiv finanspolitik rätta medicinen i detta läge. Genom att sänka skatter, öka bidrag och offentlig konsumtion motverkas konjunkturnedgången samtidigt som Riksbanken får fokusera på att hålla inflationen i schack. Tyvärr talar dock mycket för att detta enkla recept inte håller vad det lovar och att finansminister Borg i den kommande budgetpropositionen därför bör vara försiktig med doseringen.</p> <p>En aggressiv finanspolitik verkar helt enkelt inte fungera som ett medel att minska konjunktursvängningarna. I en studie av 91 länder under tiden 1960-2000 visar ekonomerna Fatás och Mihov* vid Insead Business School att en mer aggressiv finanspolitik tenderar att ge större konjunktursvängningar. Effekten är störst för fattiga länder men också betydande för OECD-länderna - för de senare visar Fatás och Mihov att en ökning av variabiliteten i finanspolitiken med 1 procent leder till en ökning av variabiliteten i konjunkturen med 1/2 procent.</p> <p>Varför fungerar det då inte som i grundutbildningens läroboksmodeller? En orsak är att det är svårt att beräkna hur stora effekterna av finanspolitiken blir och hur lång tid det tar innan de sätter in. </p> <p>1993 störtade ett Jas-plan på Långholmen i Stockholm på grund av så kallad Pilot Induced Oscillation. Planet började svänga fram och tillbaka men fördröjningen i pilotens motreaktioner gjorde att dessa förstärkte i stället för att dämpa svängningarna. Det förefaller som om aldrig så välmenande politiker på samma sätt kan orsaka "Policy Induced Oscillation" i ekonomin. Lösningen är att vara mer försiktig i reaktionerna - att inte dra för hårt i spakarna. </p> <p>William Phillips, känd för sitt arbete i slutet av 1950-talet om sambandet mellan arbetslöshet och inflation (den så kallade Phillipskurvan) konstruerade hydrauliska ekonomimaskiner. Med hjälp av ventiler, rör och pumpar skapade han modeller av verkliga ekonomier. </p> <p>I dessa var det inte svårt att räkna ut exakt hur mycket man skulle dra i olika spakar för att styra ekonomin dit man ville. Tyvärr är verkligheten mer komplicerad än så, till och med mer komplicerad än ett Jas-plan och dessutom hela tiden föränderlig. </p> <p>Jag menar förstås inte att verkligheten är helt obegriplig. Relativt samstämmiga forskningsresultat pekar på att en ökning av offentlig konsumtion eller en sänkning av skatterna normalt påverkar BNP positivt på ett eller ett par års sikt. Roberto Perotti vid Bocconiuniversitetet i Milano** har dock visat att sådan expansiv finanspolitik bara verkar fungera om statens finanser är sunda. Om budgetunderskottet eller statsskulden är alltför stora kan en sådan politik i stället få motsatt effekt. </p> <p>Förmodligen är orsaken till detta att medborgarna inser att en oansvarig ekonomisk politik för eller senare måste läggas om - sänkta skatter i dag leder bara till förväntningar om högre skatter i morgon. I dag är den svenska staten ekonomiskt stark och så länge den så förblir kan vi räkna med att kunna använda finanspolitiken om lågkonjunkturen skulle visa sig bli längre och djupare än vad vi nu tror. </p> <p>De resultat jag hittills talat om gäller vad som brukar kallas diskretionär finanspolitik, det vill säga att man aktivt ändrar skattesatser eller utgifter i syfte att påverka konjunkturen. En rad offentliga system har egenskapen att statens utgifter automatiskt ökar och inkomsterna minskar i lågkonjunktur. Detta gäller bland annat A-kassan, inkomstskatt och moms. </p> <p>I en lång rad studier har det framkommit ett förhållandevis robust negativt samband mellan storleken på dessa så kallat automatiska stabilisatorer och graden av variabilitet i konjunkturen. Sverige är ett land med osedvanligt stora automatiska stabilisatorer. Förutom att flera av dessa system hjälper individen att klara exempelvis arbetslöshet verkar de alltså också fungera på makronivå genom att minska storleken på konjunkturens variationer. Detta borde minska frestelsen att dra på för mycket med diskretionär finanspolitik. </p> <p>Jag hoppas alltså inte på en kraftfull expansiv finanspolitik i den kommande statsbudgeten. Vi bör vänta med en sådan politik till dess den blir verkligt nödvändig. Låt oss spara krutet tills det bättre behövs! </p></p> <p><p><b>John Hassler</b> </p> <p>Professor i makroekonomi vid Stockholms universitet.</p> <p> *Quarterly Journal of Economics, November, 2003.</p> <p>**Quarterly Journal of Economics, November 1999.</p>

John Hassler

Premiumnyheter

Aktuellt inom