Dags att vädra ut på redaktionerna

2013-05-21 21:00 Erik Hörstadius

Redaktionerna bör lyssna mer på den egna propagandan.

Manliga journalister utsätts för fler hot och kränkningar än kvinnliga. I alla fall enligt en studie från JMG, journalisthögskolan i Göteborg. Efter alla rubriker om mäns (nät)hat mot kvinnor, borde resultatet ha ett visst nyhetsvärde, väl? Men studien försvann i bruset.

En annan enkät, gjord av Svenska Dagbladet, handlade om hot mot kvinnliga riksdagsledamöter. Ja, bara mot dem alltså. Hot mot männen i riksdagen ansågs inte intressant. De här redaktionella bedömningarna står uppenbarligen på annan grund än en rent publicistisk. Åtminstone om man tillmäter män ungefär samma värde som kvinnor.

Vilken är då bedömningsgrunden i fallen ovan? Politisk förstås, närmare bestämt feministisk, alltså vänster. Det förvånar inte. För mäter man journalisters partisympatier, är framför allt Miljöpartiet men också Vänsterpartiet kraftigt överrepresenterade, med tydligast undantag på ekonomi- och sportsidor.

Men borde det vara så stor skillnad? På journalistutbildningar undervisas ju annars i konsekvensneutralitetens dygder, det vill säga man ska publicera det som är intressant och relevant, utan att snegla på följderna. Det är naturligtvis en idealtypisk hållning. Ibland är det motiverat att beakta konsekvenserna. För att skydda sårbara individer; undvika att stigmatisera utsatta grupp­er; iaktta decorum. Etcetera. Till exempel är media extremt återhållsamt i rapporteringen om självmord. Men på vissa områden går svenska journalister anmärkningsvärt långt från idén om konsekvensneutralitet. I stället blir de statstjänste­män, vänsterpolitiker eller allmänna godhetskonsulter.

Ett närmast övertydligt exempel är rapporteringen om invandringen och dess konsekvenser. Det kan brinna 10–15 bilar i en förort en natt utan att det blir mer än en notis. Polis och media omfamnar varandra i politisk korrekthet och avstår från att publicera signalement på misstänkta brottslingar. Att överfalls- och gruppvåldtäkter har en mycket stark ”etnisk signatur” görs det inga reportage om, trots att tabloiderna vet att de skulle sälja en massa lösnummer. Sajten Avpixlat tackar och tar emot en allt stridare ström nyfikna läsare.

Våra enda ”våldtäktskändisar” under senare år är för övrigt pursvenska Hagamannen och Örebro-Niklas. Där flöt konsekvenserna in i en godkändstämplad män-hatar-kvinnor-diskurs. Hur illa det kan gå för den som inte helhjärtat ställer upp på etablissemangets invandrings­positiva bild, visades förra veckan i Uppdrag granskning. Rasiststämpeln dinglar framför allas våra pannor.

Den politiserade nyhetsvärderingen kan också belysas anekdotiskt. En tidigare USA-korrespondent jag känner hade det hart när omöjligt att pitcha in Bush-positiva artiklar till redaktionen hemma. Från en underbar bok om journalistik jag nyligen läst, Åke Ortmarks Makten och lögnen (en träffande titel, minsann!), hämtar jag två andra politiserade bevakningsområden, klimathotet och narkotikapolitiken. Ortmark berättar hur SvT:s kulturprogram Kobra i ett reportage om Maldiverna fastslog som en sanning att ögruppen kommer att dränkas. Att det rör sig om en mycket omtvistad hypotes framgick inte. Och när det gäller narkotika, får svenska mediekonsumenter veta påfallande lite om de mindre moralistiska och mer forskningsbaserade debatt­er som förs i andra länder. Ortmark tar bland annat upp medicinsk användning av marijuana för smärtlindring.

Den vackert skrivande veteranen listar en del andra orsaker till verklighetsfördunklande journalistik, som krympande resurser, trendängslighet, obildning. En publicering som verkar politiserad kan ju i själva verket vara frukten av dumhet eller feghet. Och då är vi inne på det evigt mänskliga…

Ett litet tips till redaktionerna är att lyssna mer på den egna propagandan. Mångfald är bra! Vädra ut surdegsdofterna från Bromma och Södermalm, och in med verklighetens folk på redaktionerna.

Läsarna tål mer verklighet än ni tror.

---

Läs mer av Erik Hörstadius:

Feminismen i fjällstugan

Keynesianernas återuppståndelse

Elefantsjukan

Jag är svensk man, hallänning, europé

PS.

Sverige i svartvitt

Den i Sverige boende norske författarstjärnan Karl Ove Knausgård säger i en intervju att i Norge pågår ett levande demokratiskt samtal mellan meningsmotståndare, även när de står långt ifrån varandra. Medan det i Sverige är stumt, särskilt på upphettade områden som genus och immigration. Ena sidan är god, den andra ond: världen är svartvit. I Norge är den målad i färg.

Erik Hörstadius

Premiumnyheter

Aktuellt inom