Den ekande tystnaden

2017-12-06 18:00 Erik Hörstadius

Jakten på subversiva röster och obekväma perspektiv tycks inte ha något slut, särskilt som Staten och Kapitalet sitter i samma mäktiga, maktfullkomliga båt. Sida vid sida, tillsammans, hjälps de åt. Att tysta medborgarna.

KRÖNIKA. #metoo är en berättelse om övergrepp. En omskakade, ögonöppnande och helt säkert samhällsförändrande berättelse. Men det är också berättelsen om tystnad. En förfärande och för vårt land blott alltför typisk tystnad.

Ta Svenska Akademien, en elitens högborg, som apropå den så kallade Kulturprofilens härjningar sorgesamt lät meddela att ”ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande”.

Ni hör, va? Vilken öronbedövande tystnad under kristallkronorna och under torsdagens ärtsoppa!

Eller ta TV4:s bossar, som cyniskt lade munkavle på trakasserade medarbetare som försökte ta upp programledarstjärnan Timells framfart.

Och allra mest hjärtskärande: alla kvinnor och flickor på arbetsplatser, i föreningar och på utbildningar landet runt, som hållit tyst om allt från åtalbar grov brottslighet till slippriga chefers ovälkomna massageövningar.

Tyvärr är inte heller #metoo självt befriat från tankehämmande nedtystningsdiktat. För att citera författaren Lena Andersson:

“Jag tycker nog att det rationella samtalet bryter samman i den här vittneskulturen som vi har bestämt oss för att leva i /.../ Att ställa frågor som det uppenbarligen finns undringar kring, ingår i ideologin att man inte ska göra, utan nu ska man bara lyssna. Till slut blir det där en slags underkastelse och alla springer åt samma håll och det skapar sin egen tystnadskultur.” (Från SR:s Studio 1 den 27 november.)

Ja, en svensk tiger. Särskilt tiger just nu männen. Jag känner framstående samhällsdebattörer som duckar sig dubbelvikta i metoo-vinden. För de vet att ett förfluget ord eller en alltför provocerande tanke kan få enorma konsekvenser. Fråga Staffan Heimerson, hux flux avpolletterad som Aftonbladet-kolumnist efter en – förvisso svårt tondöv – text.

Jag vill faktiskt gå så långt som att påstå, att den svenska tystnadskulturen dödar människor. När Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin tillsammans med de stora mediebolagen la en våt och kvävande filt över invandringsdiskussionen, blev resultatet en fullständigt ohållbar tillströmning av så kallade ensamkommande ungdomar. Priset: självmord och utvisningar till en mycket farlig framtid.

Och när denna kultur inte dödar människor, dödar den ord, åsikter, debatter. Pyttelilla xenofob-tidningen Nya Tider portas från nästa bokmässa. Skämtare och provokatörer som Paolo Roberto och Katerina Janouch blir censurerade av Facebook. Grand Hôtel klarade häromåret inte av att stå för en bokning där SD var inblandat. Seriealbum och tv-serier med mossiga skämt och värderingar plockas bort från bibliotekshyllor och visningsfönster, och vi blir kulturellt urarva.

Jakten på subversiva röster och obekväma perspektiv tycks inte ha något slut, särskilt som Staten och Kapitalet sitter i samma mäktiga, maktfullkomliga båt. Sida vid sida, tillsammans, hjälps de åt. Att tysta medborgarna.

Ett exempel ur högen är Medieutredningens bisarra förslag om att villkora mediestöd – det som tidigare kallades presstöd och var innehållsneutralt – med gummiartade kriterier som ”demokratisk värdegrund” och ”principen om alla människors lika värde”. Något vi har statsministerord på att landets tredje största parti inte lever upp till… I klartext: politiska kommissarier ska bestämma över åsiktsbildningen.

Förslaget är förvisso inte antaget, men att det överhuvudtaget lagts fram, visar att den gamla kungamaktens påbud om husförhör på katekesen övervintrat i form av åsiktskorridorer, tystnadskultur och krav på politisk korrekthet.

Två frågor här på slutet. Är någon förvånad över att alternativmedia är större i Sverige än i något annat jämförbart land? Och hur kommer det sig, tror ni, att nätet är så fullt av hat och bitterhet och den i fickan knutna nävens raseri?

Och en sak till: Tack, #metoo! Tack för påminnelsen om att tystnad ibland är det största brottet.

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Tystnadskultur.

Här ett 20 år gammalt vittnesmål inifrån tystnadskulturen:

”Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem./.../ Ny Demokrati föddes som en följd av den välmenande lögnen och den hatfyllda lögnen kunde ta säte i parlamentet.”

Birger Schlaug i boken Svarta oliver och gröna drömmar 1997.

Erik Hörstadius

Premiumnyheter

Aktuellt inom