Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Den nya samhällspyramiden

2013-08-27 21:00

På bara 15 år har Sverige gått från positionen som världens mest jämlika land till ett klassamhälle. En miljon lever i utanförskap. Så här gick det till.

Fredrik är 53 år gammal. I början av 1980-talet, när han var i tjugoårsåldern, låg arbetslösheten kring 3 procent och han kunde välja och vraka mellan jobben, trots att han saknade högre utbildning. I dag har han sagt upp sig efter en tids sjukdom och söker nya jobb i väntan på hjärtoperation. Får han inget påhugg väntar kärvare tider med lägre ersättning.

På livets solsida är läget ett annat. Johan, 47, äger en sexrummare på fashionabla Östermalm i Stockholm. Den har stigit stadigt i värde samtidigt som han har fått en ansenlig löneförhöjning varje år. Och bara sedan i januari har han tjänat en ordentlig hacka på börsen.

Fredrik är en förlorare och Johan är en vinnare i det Sverige som har vuxit fram på senare tid. Ett land där ömsom socialdemokratiska och ömsom borgerliga regeringar har delat upp det svenska folkhemmet i alltmer separata enheter.

Detta är ett reportage om ett land som har blivit mer än 50 procent rikare på tjugo år – och där frasen ”Alla ska med!” slår an en ton i folkdjupet – och som har förändrats på ett sätt som nog ingen kunde föreställa sig för två decennier sedan.

***

På ett sätt är politikernas projekt oerhört framgångsrikt. Sverige har stått sig väl i de senaste årens ekonomiska kris, industriländernas samarbetsorgan OECD rankar vårt land på fjärde plats i världen när det gäller livskvalitet och medborgarna har aldrig haft en högre BNP per capita att leva på. Ändå är det förvånansvärt många som inte har fått del av välfärdsökningen.

Före sommaren presenterade OECD siffror som visade att klyftorna ökar snabbare i Sverige än i något annat av de 33 länder som ingick i undersökningen. Svenskarna, som länge var världens mest jämlika folk, hade halkat ned från första plats 1995 till fjortonde plats. Samtliga nordiska länder, liksom Tjeckien, Slovakien, Belgien och Österrike, har numera mindre inkomstskillnader.

Enligt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv lever över en miljon människor i Sverige i det som kallas ”utanförskap”. Det definieras som de som vid ett givet tillfälle erhåller A-kassa, sjukersättning eller annan form av ekonomiskt bistånd plus de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt urholkas det svenska socialförsäkringssystemet, där ersättningsnivåerna numera ligger långt från Europa-toppen.

Bilden av ett Sverige med ett hårdare samhällsklimat förstärktes juli i år i en australiensisk undersökning som publicerades i vetenskapstidskriften New Scientist. Studien gick igenom sjutton OECD-länder och enligt forskarna på Canberra-universitetet, som mäter Genuine Progress Index, GPI, globalt, fanns den bästa balansen mellan pengar, arbete och lycka år 1978, för 25 år sedan.

En nostalgiker kanske frestas att dra slutsatsen att Sverige var bättre förr. Men huruvida det är sant är svårare att säga. Det beror på hur man definierar välbefinnande. Man ska också komma ihåg att Sverige var ett helt annat land på 1970-talet. Då beslöt riksdagen att korta normalarbetstiden till 40 timmar per vecka, aga förbjöds och homosexualitet avskaffades som sjukdomsbegrepp. Sveriges Television började sända i färg över hela landet, föräldrapenningen infördes och bara ett fåtal svenskar kunde välja skola för sina barn. Inom områden som teknik och globalisering har samtidigt nästan ofattbart mycket förändrats.

Och även om klyftorna har ökat är Sverige fortfarande ett av de mest jämlika av jordens nära 200 länder. Ett faktum som är lätt att glömma i rapporteringen om ökade klyftor, sjunkande lyckoindex, Husbykravaller, vårdskandaler och sjunkande kvalitet i skolan.

Ändå finns det tveklöst förlorare på utvecklingen. Under 2000-talet är det de långtidssjuka, långtidsarbetslösa och förtidspensionärerna.

***

Den stora överraskningen i OECD-rapporten i våras var knappast att klyftorna i Sverige ökar. Det visste vi redan. Nej, nyheten var att Sverige är det land i västvärlden där skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst har ökat mest.

Skillnaderna mäts genom den så kallade Gini-koefficienten. Den uttrycker hur inkomsterna fördelas i befolkningen. Talet 0 betyder att alla tjänar lika mycket medan 1 innebär att en individ lägger beslag på allt. I Sverige har Gini-faktorn ökat från 0,20 till 0,27 på tjugo år.

Samtidigt har andelen fattiga, definierat som dem med en disponibel inkomst lägre än 50 procent av medianinkomsten, dubblats från 4 procent av befolkningen 1995 till 9 procent 2010, enligt OECD. I Sverige har de som ekonomiskt har det svårast alltså klarat sig uppenbart sämre än genomsnittssvensken, i relativa termer. Ännu mer bestickande är att år 1991 levde 6 procent av arbetslösa, sjuka och pensionärer på mindre än 60 procent av medianinkomsten. Tjugo år senare var den andelen mer än fyra gånger så hög, 28 procent.

En invändning mot OECD:s rapport är att relativa mått inte är relevanta för att värdera ett lands ekonomiska utveckling. Ett land där alla får det sämre, men där de med högst inkomster förlorar mest, kan komma bättre ut i en sådan jämförelse än ett land där alla får det bättre. Över hälften av länderna i OECD-undersökningen rapporterar också lägre disponibla inkomster för samtliga inkomstgrupper. Sverige uppvisar tvärtom högre disponibla inkomster för samtliga inkomstgrupper. Den disponibla inkomsten för den övre decilen (de översta tio procenten) har dock ökat klart mycket mer, vilket visar att de svagaste grupperna inte har fått samma del av tillväxten (se diagram 1). Och de sämst ställda har faktiskt sjunkande inkomster även i absoluta tal. En viktig förklaring till det är förändringen på den svenska arbetsmarknaden.

***

Fredrik, som nämndes i inledningen, sökte sitt första jobb 1980. Det var goda tider för den som gav sig ut på arbetsmarknaden.

– Jag funderade ett tag och tänkte att säljjobb skulle passa mig. Så jag gick upp till Husqvarna och sa ”Jag heter Fredde” och så fick jag två dagars utbildning och började sälja symaskiner, säger Fredrik på brett Malmömål.

– När jag hade lurat gamla 80-åriga kärringar att köpa dyra symaskiner i sex månader åkte jag ned till chefen och sa att jag ville göra något annat. Jag bestämde mig för att börja med tv-uthyrning. Efter att par år sa jag upp mig och startade eget, jag och en polare sålde begagnade sportartiklar. Det gick bra, men sen började han knarka och stal alla pengarna och jag satt på pottkanten. Jag började sälja datakurser till privatpersoner, men det visade sig vara en bluffirma, så jag tog jobb på Skånes idrottsförbund några månader. Efter det jobbade jag som telefonförsäljare. Firman ägdes av en norska som drog med våra löner, så inte heller det blev så bra. Ibland hade jag visstidsanställningar som gick ut i maj. Då var jag ledig under sommaren och det var döskönt. Sen började jag jobba igen under augusti, september. Under de där åren var det svinlätt att få jobb. Man klippte sig för att framstå som lite vårdad, presenterade sig och sen var det klart, säger Fredrik som ändå bestämde sig för att läsa samhällsvetarlinjen när han blev 30.

Arbetsmarknaden ser helt annorlunda ut i dag jämfört med när Fredrik sökte sitt första jobb. Under nittiotalets kris nästan trefaldigades arbetslösheten för att 1997 nå 10,5 procent, enligt Eurostats statistik. Under it-boomen föll den åter till 5 procent. Därefter är trenden uppåt­gående (se diagram 3).

Sedan millennieskiftet har 150 000 så kallade enkla jobb, som inte kräver högre utbildning, försvunnit. Under samma period har antalet arbetslösa med enbart grundskolebetyg ökat till runt 120 000. Var tredje i den gruppen har varit arbetslös i mer än tre av de senaste tio åren. Av de nya jobb som skapas kräver de flesta högskoleutbildning, tre av fyra uppstår i någon av de tre storstäderna, framför allt i Stockholm, i synnerhet i tjänstesektorn.

Fredrik blev aldrig helt klar med sin högskoleutbildning. Han läste 90 av 120 poäng. I stället tog han jobb i en förpackningsfabrik, där han packade varor och körde truck. År 2010 diagnostiserades han med lungsjukdomen KOL. Han blev tröttare och tröttare, var tvungen att vara borta från jobbet emellanåt, och tycke sig få dåligt stöd från sin arbetsgivare. Till slut orkade han inte längre och sa upp sig.

– Mellan februari och oktober 2012 sökte jag jobb på traditionellt vis. Jag gick in med min meritförteckning, men jag glömde att jag var över 50 år och att man inte är lika attraktiv då. När jag kom till Jysk insåg jag att jag skulle bli tvungen att lära mig det här med datorer. Lära mig att skicka e-mejl, bifoga en fil och så. Jag lärde mig vad jag behövde för att söka jobb på de två första månaderna, min lärare var döimponerad.

Men att finna jobb blev inte mycket lättare. I juni 2013 uppgick arbetslösheten till 9,1 procent, säsongsrensat motsvarar det 425 000. En tredjedel var långtidsarbetslösa, det vill säga personer som har varit utan jobb i minst 27 veckor i följd. Samtidigt har arbetslöshetens genomsnittliga längd ökat till 34 veckor, nio veckor längre än 2008.

För låg utbildning och globalisering är två förklaringar. En tredje anledning är det ökade antalet temporära arbeten. När människor i stigande utsträckning hoppar mellan tillfälliga anställningar i stället för att ha fast jobb så uppstår ofta perioder av arbetslöshet. 1993 uppgick andelen tidsbegränsat anställda till drygt 10 procent. År 2012 var siffran 15 procent. Skillnaden är stor mellan tjänstemän, 10 procent, och arbetare där var femte har en tidsbegränsad anställning.

I de aggregerade talen döljer sig också stora skillnader i utveckling mellan olika grupper. Bland inrikes födda i åldern 25–54 år är arbetslösheten så låg som 3,8 procent, enligt SCB. Bland yngre är bilden en helt annan. Där har arbetslösheten ökat kraftigt, i synnerhet efter 2008. I juni i år nådde ungdomsarbetslösheten rekordnivån 29 procent. Säsongsrensat motsvarar det 23,6 procent (se diagram 4).

***

Joseph Pollack är 23 år och kommer från Kristianstad. Han tog studenten i Malmö med bra betyg. Han är duktig på att skriva och har ett stort intresse för film. Efter skolan började han studera filmvetenskap och genusvetenskap i Lund. Därefter ville han spara sina CSN-poäng ifall att han skulle komma in på Dramatiska institutet. Han bestämde sig för att söka jobb och vände sig till Arbetsförmedlingen.

– Jag gick dit dagen efter jag slutade skolan. Jag trodde jag skulle få jobb direkt, i stället ställdes det bara en massa krav på vad jag skulle göra. Jag fick ta en nummerlapp och vänta på att komma in och träffa någon som läxade upp mig lite och frågade vad jag ville söka för jobb. Jag var ju film­utbildad och hon talade om för mig att det är svårt att få jobb på det området. Jag sa att jag kunde tänka mig att jobba med annat, exempelvis i en butik, och då snöade de in på det totalt. Plötsligt beskrevs jag som mest intresserad av det, men eftersom jag inte har någon erfarenhet får jag inga jobb. På Arbetsförmedlingen har jag gått intervjukurser och spelat brädspel om hur man startar företag. Jag tycker inte det har gett någonting.

Joseph Pollack har sökt ett stort antal jobb, både direkt och via Arbetsförmedlingen. I höst flyttar han upp till Stockholm och ska gå på manusskrivarkurs på Biskops-Arnö.

År 1981 skilde det bara 10 procentenheter i förvärvsarbetsgrad mellan de unga och de medelålders, 30–54 år. År 2010 hade gapet vidgats till närmare 30 procentenheter. Med nivåer på arbetslösheten bland unga kring 30 procent har frågan kommit att bli den sittande regeringens kanske största huvudvärk. I juni var nära en kvarts miljon ungdomar arbetslösa. Det är visserligen en topp, eftersom juni är en månad då många som studerar söker arbete, men även borträknat dem är det ingen munter siffra.

Och medan Sveriges totala arbetslöshet ligger under EU-genomsnittet, så ligger ungdomsarbetslösheten högre. Siffran är lägre än i sydeuropeiska krisländer som Spanien, Grekland och Kroatien, men högre än i våra nordiska grannländer, samt Tyskland, Österrike och Nederländerna. Den svenska ungdomsarbetslösheten i förhållande till arbetslösheten bland 25– 54-åringar är nu den tredje högsta inom OECD (se diagram 5).

Att jämföra statistik rakt av mellan länder riskerar dock att ge en skev bild av verkligheten. Arbetslöshet kallas den andel av arbetskraften som saknar jobb, och arbetskraften inbegriper dem som vill arbeta. Ju större andel som studerar, desto mindre blir arbetskraften. Och om arbetskraften är mindre riskerar andelen arbetslösa att bli högre.

För att tydliggöra: år 2012 fanns det 1,2 miljoner unga i Sverige. Av dessa var drygt hälften – nära 650 000 – i arbetskraften, enligt Ekonomifakta. Det är alltså fel att påstå att var fjärde ungdom saknar arbete. I stället är det en av fyra av de unga som vill arbeta som inte har ett jobb. Av alla svenska ungdomar var 12 procent, 150 000, arbetslösa 2012.

Värt att notera är också att arbetslöshetstidens längd varierar mycket mellan länderna. Enligt SCB:s rapport Ungdomsarbetslöshet – jämförbarhet i statistiken är den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige resultat av ett stort antal mycket korta arbetslöshetsperioder (se diagram 6). Sverige var det land där störst andel av de arbetslösa ungdomarna, 32 procent, hade varit arbetslösa i mindre än en månad. Samtidigt var Sverige och Finland de två länder där lägst andel av ungdomsarbetslösheten utgjordes av långtidsarbetslösa, det vill säga sex månader eller mer (se diagram 8).

Men trots att det finns ljusare nyanser i den dystra bilden så gick drygt 77 000 unga helt utan arbete eller studier flera år i rad under perioden 2008–2010. De tycks ha fastnat i utanförskap mycket tidigt i livet. Var tredje av dessa är född i ett annat land än Sverige och av dem i sin tur är det 40 procent som har vistats i Sverige kortare tid än fem år. I Almedalen i somras sa Harvardprofessorn Niall Ferguson att Sverige inte har något ungdomsarbetslöshetsproblem, utan ett integrationsproblem.

***

Öner Hulbaj är född 1995 och uppvuxen i Fittja i södra Stor-Stockholm.

– Först kom farsan och farfar hit 1968, det var andra vågen efter ungrare och greker. De var bönder, kom från Anatolien i Turkiet. De blev uppraggade, skulle bara jobba ett par år och sen åka hem igen. Farsan körde tunnelbana. Farfar var nöjd över att det fanns asfaltsvägar. ”Här behövs inga skoputsare, jag stannar”, sa han. Snart kom hela släkten. Pappa jobbade hela tiden. På 1980-talet startade han pizzeria.

– Fittja var ett bra ställe att växa upp i. Det var fint där, nära till naturen, nya balkonger och trapphus. Mina föräldrar bor fortfarande kvar. Jag gick lågstadiet i Fittja. men bytte skola i mellanstadiet till en friskola i Slagsta. Vi fick lära oss franska och tyska tidigt. Högstadiet gick jag i Asp­udden och gymnasiet i stan, på Frans Schartaus gymnasium. I dag bor jag på Söder.

– När jag var 13 år började jag diska på syrrans mans restaurang. Det var najs. Efter studierna åkte jag runt världen, jag brukar säga att jag utseendemässigt passar in överallt utom i Skandinavien och Afrika. Trots det har jag aldrig utsatts för rasism här hemma. När jag kom tillbaka började jag jobba i restaurangbranschen, först i en bar, sen ett café. Men lönen var låg och jag fick inget ansvar. Jag lånade 150 000 kronor och köpte en kafferost för att göra eget kaffe. Jag satte mig i skiten i två, tre år. Men jag träffade min kompanjon Johan. 2011 tog vi över en större kafferost. Då hade vi inga pengar. I år rostar vi 15 till 20 ton kaffe och kommer att omsätta ungefär 2,5 miljoner kronor. Vi säljer till kaféer, men också till många av Stockholms bästa krogar. Snart kommer jag att kunna plocka ut en lön, på kanske 13 000, det är mycket för mig som varit pank sedan 2008.

När Öners föräldrar kom till Sverige var nästan all invandring arbetskraftsinvandring från andra europeiska länder. Numera är det utomeuropeiska flyktingar och deras anhöriga som dominerar. Under efterkrigstiden fram till början av 1970-talet hade utrikes födda högre sysselsättningsgrad än infödda svenskar. Så är det inte längre. Arbetslösheten bland utrikes födda mellan 15 och 74 år uppgick 2012 till 15,9 procent. Motsvarande siffra bland inrikes födda var 6,4 procent, enligt SCB (se diagram 9). En förklaring är givetvis den ovan diskuterade utvecklingen på arbetsmarknaden, en annan är att Sverige tar emot många fler invandrare i dag. I fjol var drygt 15 procent av befolkningen född utomlands, tre gånger så hög andel som 1980.

Med tiden suddas större delen av skillnaden i sysselsättningssiffror mellan inrikes och utrikes födda ut (se diagram 10), men eftersom gruppen invandrare fylls på i snabb takt och det är få av de nyanlända som arbetar så består skillnaderna när man tittar på hela gruppen. De flesta som kommer till Sverige hittar jobb så småningom, men det tar tid. Enligt tankesmedjan Migro är mediantiden från uppehållstillstånd till arbete sju år.

Det totala antalet förvärvsarbetande i Sverige ökade med 205 000 personer mellan 2001 och 2010, enligt SCB. Av dem som fick jobb var sju av tio födda utomlands. Det rör sig inte alltid om heltidsarbeten, men det visar att många har fått in en fot på arbetsmarknaden.

Men trots vissa ljuspunkter är Sverige sämst av alla länder i OECD när det gäller att få in immigranter på arbetsmarknaden. Delvis beror det på den stora andelen flyktingar som kommer hit, 25 procent av dem som invandrar är flyktingar. För de flesta andra länder ligger andelen flyktingar bland invandrare omkring eller under tio procent, enligt Socialförsäkringsutredningen.

***

– Måndagen efter det att jag slutade datakursen skulle jag ned och anmäla mig på Arbetsförmedlingen, berättar Fredrik 53. När jag vaknade på morgonen kunde jag inte andas. Vad fan är det här nu då, tänkte jag. Det blev värre och värre och värre, så jag ringde min läkare och sa, nu är det kris. Jag måste få syrgas, jag kan inte andas. Jag fick piller, men av det fick jag en allergisk reaktion. Hjärtat och lungorna svullnade upp. Nu ska jag snart operera in en defilibrator. Läkaren sa till mig att du ska inte dö under min vård. Det känns bra. Nu är jag sjukskriven. Och så får jag rehabliteringsstöd ett år efter operationen. Och sen lite extra hjälp. Jag kommer förmodligen inte att klara att jobba åtta timmar om dagen framöver.

Om ungdomsarbetslösheten och integrationen är regeringens två största bekymmer, så får sjukskrivningarna sägas vara det tredje. Under åren strax innan och efter millennieskiftet ökade belastningen på sjukförsäkringen kraftigt.

Flest sjukskrivna hade Sverige 2001, då närmare 295 000 personer var borta från jobbet minst en dag (se diagram 11). Sedan dess har antalet sjunkit till 136 000 2012. Efter det minskade antalet personer som försörjdes med sjukpenning i många år och 2009 var ohälsotalen nere på de nivåer där de låg under större delen av 1990-talet. Om folk har blivit friskare får vara osagt. Enligt forskarna Per Lytsy, Ann-Sophie Hansson och Ingrid Anderzén är de lägre nivåerna i alla fall delvis en följd av de åtstramningar som gjorts i sjukförsäkringen. Dessa genomfördes först av den socialdemokratiska regeringen i en blocköverskridande överenskommelse, och därefter fortsatte den borgerliga regeringen på det spåret.

Sedan 2008 utförsäkras sjuka ur systemet, med det uttalade målet att få dem tillbaka in i arbete. Men detta har visat sig lättare sagt än gjort. De första uppföljningarna som har gjorts visar att av de 40 000 som lämnade sjukförsäkringen den 1 januari 2010, så var omkring 10 000 personer tillbaka i försäkringen så fort det gick, efter tre månader. Lika många till återvände inom ett år. Samtidigt har antalet sjuka som blivit socialbidragstagare ökat i kommunerna. Enligt TCO rapporterade 70 procent av de tillfrågade kommunerna ökade kostnader för försörjningsstöd på grund av sjukreglerna.

Det finns undersökningar som pekar på att människor blir sjukare av att vara sjukskrivna. Men de senaste siffrorna pekar samtidigt på att folk inte heller blir friskare av att arbeta. År 2011 bröts efter flera år den nedåtgående trenden i antalet sjuka och förra året ökade antalet med sjukpenning med 13,6 procent. Den trenden höll i sig första halvåret i år. Det som i början på 2011 ansågs vara ett hack i kurvan verkar snarare vara ett ökat antal nya sjukfall.

Det som försämrar sjukstatistiken är framför allt de psykiska diagnoserna. De utgör i dag 60 procent av alla nya sjukdomsfall och är därmed den huvudsakliga förklaringen till att många, framför allt unga, har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

OECD ser allvarligt på utvecklingen i Sverige och har uppmärksammat den i en särskild rapport. Organisationen menar att alltför många av dem som blir arbetslösa i Sverige inte får tillräcklig hjälp. Den som varken har jobb eller studerar löper dubbelt så stor risk att bli psykiskt sjuk än andra. För närvarande drabbar var tredje ny åkomma någon som är mellan 15 och 24 år.

***

Det svenska folkhemmet, där staten har kompenserat folk som blivit av med jobb eller är sjuka, så att de uppnår samma levnadsstandard som förr, tillhör nu historien. Dessutom sammanfaller försämringen med en ekonomisk kris i Europa och efterföljande hög arbetslöshet. Sverige får se upp om landet ska hålla sig kvar i toppen på välfärdsligan. l

Fredrik heter egentligen något annat.

Lotta Dinkelspiel

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom