Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

”Det är väldigt beklagligt”

2019-04-10 18:00

Riksgäldschefen Hans Lindblad har en plan för nästa bankkris – men för att den ska fungera efterlyser han en sund kultur på de svenska bankerna.

När finanskrisen drabbade världen hösten 2008 var Hans Lindblad statssekreterare på finansdepartementet hos den moderate finansministern Anders Borg. De hade träffats när Lindblad var biträdande avdelningschef för den penningpolitiska avdelningen på Riksbanken, och senare rekryterade Borg honom till Moderaternas riksdagskansli som biträdande chef. På finansdepartementet hade de hunnit arbeta ihop i två år när de kastades in i härdsmältan som följde efter amerikanska investmentbanken Lehman Brothers konkurs 15 september 2008.

Inne på finansdepartementet insåg de snabbt att lärdomarna från den svenska bankkrisen i början på 1990-talet inte hade hjälpt, åtgärdsplaner saknades och lagstiftningen hade blivit obsolet.

– Och där satt vi och fick en kris i knäet, säger Hans Lindblad när Affärsvärlden träffar honom drygt tio år senare på Riksgäldens kontor på Olof Palmes gata i centrala Stockholm.

Mitt under brinnande finanskris satte finansdepartementet upp ett ramverk om hur regeringen skulle agera, ny lagstiftning kom på plats samtidigt som permafrosten satte sig på marknaderna. Effekterna av finanskrisen letade sig också fort ut i det svenska näringslivet.

– Plötsligt ringde en börs-vd och sa att de inte bara hade stoppat produktionen, utan också stängt 18 av 20 fabriker ute i världen. Svensk BNP föll med 6 procent, och alla indikatorer från olika undersökningar som orderingångar var nere på nivåer som vi aldrig hade sett tidigare. Vi var livrädda för att arbetslösheten skulle explodera. Vi såg inte var fasen det här skulle stoppa någonstans, säger Hans Lindblad inne på sitt kontor med påtagligt många pappershögar framför sig.

Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden satt på finansdepartementet och krishanterade tillsammans. Om den typen av krishantering säger han:

– Sett ur det perspektivet är vi mycket bättre förberedda nu, eftersom vi har ett krishanteringsregelverk på plats som tydligt linjerar upp hur saker ska ske och hur man ska skydda skattebetalarna. Sverige hade både tur och skicklighet under krisen 2008 som gjorde att man kunde hålla skattebetalarna skadeståndslösa och att det inte blev någon stor finansiell kris i Sverige. Men det var väldigt nära.

Det är statens internbank, Riksgälden, som ansvarar för att tillämpa regelverket om hur ett svenskt institut hamnar i nöd. Sedan februari 2016 finns ett nytt regelverk som kan utlösas vid en finansiell kris. Förfarandet kallas för resolution och innebär att staten kan ta kontroll över banker och andra institut och hålla i gång hela eller delar av verksamheten.

Det nya är att skattebetalarna inte längre tar smällen. I stället är det aktieägare och långivare som får bära förlusterna. För att kapitalisera upp banken görs en del av skulderna om till aktier. Riksgälden kan alltså säga: ”Hej, du ägde en obligation i banken i går med ganska låg risk, men nu blir du i stället aktieägare i banken. Det innebär en högre risk men på så vis kan banken leva vidare.”

Det fina är, enligt Lindblad, att resolutionsregelverket i sig minskar sannolikheten för en finansiell härdsmälta.

– Bara det att vi har resolutionsverktyget på plats innebär att kriser ska uppstå mer sällan. Och det vi kan se, och som Moody´s också har lyft fram, är att marknaden tror på regelverket, vilket i sin tur har bidragit till att kreditinstitut har höjt kreditvärdigheten på svenska banker eftersom de anses vara mer säkra. Bankerna borde tacka mig, men det är knappast de tongångar jag hör från dem, säger han.

Att krisplanen är teoretisk och ännu inte har testats i verkligheten är givetvis bra. Riksgälden, Finansinspektionen, Riksbanken och flera andra myndigheter var tidigare i år med i en stor finansiell krisövning med representanter från en rad länder. Där simulerades olika typer av krisscenarier.

Vad lärde du dig av den övningen?

– Att det finns massa oklara frågor fortfarande, områden där det inte är harmoniserat ännu. Det finns också en pågående diskussion om centralbankernas roll, både före och under en resolution. Det är spänningar som krisledningen i övningen försökte exploatera.

Hans Lindblad har precis kommit tillbaka från ett morgonseminarium på tankesmedjan SNS i Stockholm. Efter att riksgäldsdirektören redogjort för vad som kan hända vid en ny finanskris räckte private equity-bolaget Segulahs grundare Gabriel Urwitz upp handen. Han hade några frågor och invändningar, bland annat att regelverkets resolution inte verkar fokusera på systemkollaps, utan främst syftar till att hjälpa enskilda finansiella bolag i kris. Urwitz ifrågasatte också de nio finansiella institut som Riksgälden bedömer vara systemviktiga. Går det verkligen att dra en skarp gräns? Och när ska man egentligen börja rädda en bank?

– Vi har haft ett system med en implicit statlig garanti, och indirekt har skattebetalarna stått för den garantin. Nu flyttar vi det systemet till den privata sektorn, innebär det inte att riskerna de facto blir större? Just nu är det inga problem, för än så länge ser det ganska bra ut. Men vad händer om marknaden inte har råd? frågade Gabriel Urwitz.

Från scenen svarade Hans Lindblad att om en bank är systemviktig eller inte förändras hela tiden. Exempelvis bedömdes Carnegie som systemviktig 2008 men HQ Bank ansågs inte vara det när Finansinspektionen drog banktillståndet år 2010.

– Skattebetalarna ska inte stå för notan, utan investerarna fångar upp den. Men visst, stora ägare kan vara globala pensionsfonder och då blir det skattebetalarna i något land i slutändan. En finanskris är aldrig gratis, det finns inga gratisluncher, fortsatte Lindblad.

Två timmar senare, under intervjun med Affärsvärlden på Riksgälden, säger Hans Lindblad att Riksgälden ständigt omvärderar vilka banker som är systemviktiga, genom att utvärdera marknadsandelar, avgöra hur stor utlåningsportföljen är och om man är nischad mot specifika branscher. Och om banken går omkull, så är frågan om det skulle gå att flytta hela eller delar av verksamheten till en annan bank.

Men om 2008 års kris hade kommit nu, vad skulle hända då? Krisen hade sannolikt inte spridit sig på samma sätt, enligt Hans Lindblad.

– Internationellt hade man hanterat Lehman annorlunda i dag. Resolutionsregelverket som Sverige har nu är visserligen inte exakt det som FSB (”Financial Stability Board”, G20-ländernas samarbetsorgan för finansiell stabilitet, reds anm) har, men ett liknande. Så det hade varit en skillnad, och även om det hade blivit meckigt så är många länder mer förberedda i dag.

Hans Lindblad är nationalekonom i botten. Efter uppväxten i Saltsjöbaden utanför Stockholm pluggade han först enstaka kurser i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Han bestämde sig för att doktorera 1996 men det skulle dröja ända till 2010 innan han blev klar. Att han tog tag i det var en blandning av vetgirighet och ett strategiskt val.

– Det var det som krävdes för att få göra en tydlig vertikal karriär. Men jag ville också avsluta min avhandling.

I avhandlingen Essays on Unemployment and Real Exchange Rates undersökte han sambandet mellan reala växelkurser och långvarig arbetslöshet. En av de viktigare sakerna han kom fram till, empiriskt, var att en starkare valuta sänker den långsiktiga arbetslösheten.

– Man kanske tror att en devalvering sänker arbetslösheten, så är det kortsiktigt, men en starkare valuta sänker den långsiktiga arbetslösheten. En annan viktig poäng är att valutan stärks om offentliga finansiella finanser är i bra skick. Starka offentliga finanser sänker den långsiktiga arbetslöshetsnivån.

Medan staten har rekordlåg statsskuld som dessutom är minskande – så har hushållens skuldsättning, under hans sex år på Riksgälden, gått i motsatt riktning.

– Det största hotet mot den finansiella stabiliteten är hushållens skuldsättning. Priset på att låna pengar har sjunkit under lång tid och det beror på att vi har haft fall i realräntor, som ligger bortom Riksbankens kontroll. Men en önskad konsekvens av låg styrränta är att få upp krediter i ett land, och det har bidragit till ökad skuldsättning hos hushållen som nu motsvarar nästan den dubbla disponibla inkomsten.

Den absoluta merparten av skulderna, 85 procent, är till bostäder. Svenskarnas skuldkvot är väldigt hög i ett internationellt perspektiv.

– Om man får en sättning i ekonomin vet man att ju mer skuldsatt man är desto mer försiktig blir man med sin konsumtion, man reagerar kraftigare. Vi är inte oroliga för att hushållen inte kommer betala sina skulder och amorteringar. Svenskar skulle hellre äta bark än att inte betala sina bankskulder, men det skulle kunna slå mot konsumtionen och få stora konsekvenser för det svenska näringslivet i stort.

Hans Lindblad återkommer hela tiden till att utan stabila offentliga finanser fungerar ingenting.

– Vi ska vara väldigt glada över den situation vi befinner oss i, säger han.

Med tanke på att den svenska statsskulden är låg, och att den svenska staten kan få billiga lån, skulle statsskulden kunna finansiera samhällsinvesteringar? För det första är det ett politiskt beslut att fatta på Magdalena Anderssons finansdepartement, för det andra har Riksgälden räknat på vad som är lämplig storlek på statsskulden.

– En standardbankkris fördubblar ungefär statsskulden. Sedan vet vi att en statsskuld på över 80 procent av BNP ger negativa effekter på tillväxt med mera. Då ska man ligga under 80 procent, och klara en fördubbling vid en standardkris. Dessutom behöver man ha lite säkerhetsmarginaler, då kanske det ska ligga runt 35 procent, ungefär där är vi i dag.

Även om svenska banker är ovanligt lönsamma ur ett globalt perspektiv har de fått sin beskärda del av skandaler i internationell press. Penningtvättsskandaler har skakat Nordea, Danske Bank och sänkt aktiekursen för Swedbank.

– Jag tycker det är väldigt beklagligt. De återkommande misstankarna är ett uttryck för att det finns girighet. Jag vill ha en diskussion kring kulturfrågor i banksektorn. Jag är städgubbe eller städgumma, brukar kalla mig ”städhen”. Men att kunna hantera en bank i kris handlar det inte bara om att det ska finnas regelverk för hur skulder kan göras om till kapital. Det handlar också om kulturfrågor. För det är svårare att hantera en krisande bank med en balansräkning som måste städas upp – och som dessutom inte fungerar kulturellt korrekt – än en bank som bara har finansiella problem.

– Bankerna måste inse vilket samhällsansvar de har. Vi måste diskutera långsiktighet, transparensfrågor, incitamentsystem för ledning, ägare, myndighetsutövare. Det kan vara brott och straff, men framför allt måste bankerna förstå att de har ett mycket större samhällsansvar än andra företag.

Men är inte det en gammal fråga som framför allt kom efter förra finanskrisen 2008?

– Ja, absolut. När vi skulle införa garantiprogram satte vi krav på lönestopp och bonusstopp. Jag har varit med om bankchefer som sa att de är beredda på att sätta svensk finansiell stabilitet på spel, hellre än att slopa bonusprogram.

Vad säger du om Finansinspektionens arbete?

– Jag vill inte recensera hur kontrollen har varit, men det är helt uppenbart att den inte har varit tillräckligt. Annars skulle de inte omallokera resurser och starta en utredning i de baltiska länderna. Det är jättebra att Finansinspektionen nu går till botten med vad det är som har hänt i Swedbank och de baltiska länderna för att förhindra att detta ska återupprepas.

Stefan Jerrevång/TT

Hans LindbladKrishantering genom resolution – så funkar det

Efterträdde Bo Lundgren som chef för Riksgäldskontoret 1 februari 2013. Dessförinnan statssekreterare med ansvar för budgetfrågor hos Anders Borg på finansdepartementet under krisen 2008.

Sov över på finansdepartementet under finanskrisen?: ”Nej. Det var dock nära en gång. Jag valde mellan att sova där 1,45 timme eller egen säng i en timme, jag valde det sistnämnda”.

Bor: I villa utanför Stockholm.

Familj: Två utflugna döttrar, sambo.

Fritidsintressen: Skärgårdsliv, segling, skidåkning, även off pist och långfärdsskridskor.

Personligt förhållande till risk: ”Några vänner har sagt att det är konstigt att just jag, som är i riskminimeringsbranschen, kan ta risk genom att åka långfärdsskridskor, men jag åker inte på tunna isar och jag har alltid sällskap och utrustning med mig. Med åren har jag blivit mindre riskbenägen. Som ung kunde jag klättra upp i en båtmast som var 36 meter, när jag var 30 år klättrade jag bara 20 meter. Och nu skulle jag nog inte ge mig på det.”

Riksgälden är sedan 2016 resolutionsmyndighet i Sverige. Konkret innebär uppdraget att Riksgälden på förhand förbereder för hur staten kan ta över kontrollen en bank, för att sedan kunna genomföra åtgärder när en bank befinner sig i kris. Om ett systemviktigt institut fallerar försätts det i resolution (och hur det kan gå till beskrivs i texten bredvid). Riksgälden tar över kontrollen, men inte ägandet. För att genomföra krishanteringen finns flera verktyg; som exempelvis skuldnedskrivning, försäljning, broinstitut och att avskilja tillgångar från den verksamhet som är kritisk. Riksgälden behåller kontrollen över institutet så länge som det krävs. Om skuldnedskrivning använts får den nya styrelsen och vd:n i uppdrag att utarbeta en så kallad omstruktureringsplan. Den ska bland annat innehålla beskrivning av de åtgärder som behöver vidtas för att återge institutet en långsiktig livskraft. Därtill svarar ledningen, i förekommande fall utifrån Riksgäldens instruktioner, för den dagliga driften av verksamheten från resolutionsbeslutet och framåt. När det inte längre finns behov av ytterligare resolutionsåtgärder avslutar Riksgälden förfarandet och lämnar då över ansvaret till de nya ägarna, styrelsen och ledningen. Även efter att resolutionsförfarandet avslutats har Riksgälden dock ansvar och befogenhet att löpande granska att omstruktureringsplanen genomförs på ett korrekt sätt.

Helene Rothstein

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom