En förment konflikt

2009-05-26 21:00 John Hassler

Lars Calmfors rallarsvingar mot Anders Borg är spel för gallerierna. Tvärtom är samsynen om krishanteringen stor. Det är bra det, skriver John Hassler.

Under den pågående ekonomiska krisen har regeringen mer eller mindre kontinuerligt fått kritik för att vara för passiv. Tunga och erfarna ekonomer som Lars Calmfors och Assar Lindbeck har krävt mer stimulanser, till exempel sänkt moms och lägre skatter. Finanspolitiska rådet föreslår också i sin nya rapport en mer expansiv finanspolitik med bland annat mer pengar till kommunerna.

Finansminister Anders Borg har inte verkat ta till sig av kritiken. Varför denna stora oenighet?

Om man anlägger ett internationellt perspektiv på denna fråga inser man snart att den är fel ställd. Det är i stället förvånansvärt hur ense svenska debattörer och politiker är om hur krisen ska hanteras. Finanspolitiska rådets krisrecept innehåller 0,5 procent av BNP i ökade stimulanser främst till kommunerna.

Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman, Tomas Östros, har krävt 5 miljarder i ökade kommunbidrag. Detta motsvarar en sjättedels procent av BNP. Inte ens facket kräver att vi ska pumpa in skattepengar i företag som förmodligen är dödsdömda.

Spännvidden mellan regeringen och dess kritiker är minimal jämfört med i många andra europeiska länder. För att inte tala om i USA. Och det ska vi vara glada för! Förutsättningarna att klara krisen är mycket bättre om det finns en allmän uppslutning kring en sansad politik.

Varför framställs det då som om motsättningarna är så stora?

En trivial men säkert sann förklaring är att både medier och politik lever på konflikter - enighet är tråkigt och tros ge varken läsare eller väljare.

Jag tror att en annan förklaring är att enigheten faktiskt har vuxit sig starkare under krisens gång. Under hösten skrev Lars Calmfors debattartiklar med krav på stora men opreciserade skattesänkningar och utgiftsökningar. Efter att Lars Calmfors funderat och diskuterat saken med sina kollegor i Finanspolitiska rådet blev resultatet rätt marginella förslag till justeringar av regeringens politik.

Anders Borg har under krisens gång varit otydlig med hur han ser på finanspolitiska stimulanser och tenderat att mest säga nej. Detta har förstärkt bilden av oenighet. Från ekonomisk synvinkel hade det varit bättre om han varit tydligare och till exempel på ett tidigt stadium sagt att om kommunerna behöver pengar för att inte tvingas säga upp personal ska de få det, men inte förrän det verkligen behövs.

Han borde också säga att utgiftstak och saldomål inte ska tillåtas bli kvarnstenar runt nationens hals, och förhindra en vettig krispolitik. En trovärdig plan för vad som ska göras om det går riktigt illa kan troligen minska risken för att det verkligen går illa och planen behöver genomföras.

I stället har Anders Borg gått med rumpan först och vartefter krisen fördjupats kommit med diverse nya paket. Kanske beror detta på att han tror på en annan logik - nämligen att om han lovar att ge pengar om det behövs, då kommer det att behövas oavsett vad som händer.

En plan tolkas som ett obetingat löfte och blir en tvångströja. Finansministern har bestämt sig för att inte gå till historien som den som för tredje gången raserade de offentliga finanserna. Därför är han livrädd för sådana tvångströjor. Kanske blir titeln på Anders Borgs memoarer - Den som lovat är icke fri.

John Hassler

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet