Ett land utan blåställ

2016-11-29 22:00 Erik Wahlin

På sidan 22 skriver Per Lindvall om vart jobben tagit vägen i de stora svenska, ofta hög­lönsamma industrikoncernerna. Tabellen några sidor in är värd att ägna några minuter åt. Den visar att ackumulerat har dessa 16 multinationella jättar betydligt fler anställda än de hade för både tio och tjugo år sedan, kanske fler än de hittills haft i sin historia. Samtidigt krymper de 16 jättarnas arbetsstyrka i Sverige. Andelen svenskar i deras totala arbetskraft är i dag 15 procent, mot 22 procent för tio år sedan och 27 procent för tjugo år sedan.

Alla 16 bolag på listan har minskat andelen svensk arbetskraft de senaste tjugo åren. Samma sak de senaste tio åren, med ett enda undantag: försvarskoncernen Saab, som i princip har alla sina anställda i Sverige.

De multinationella svenska industriföretagen blir kort sagt allt större, men på samma gång allt mindre viktiga för Sverige.

Det är alltså inte företagen som har problem. Om vi ­tittar på de 14 bolag på listan som är noterade, och ­därmed har enkelt tillgängliga data, har omsättningen ökat med sammantaget 42 procent på tio år. Inflationen har varit i stort sett försumbar.

Stagnerande kapitalism, jobless growth och avindustrialisering. Fenomenet har många skepnader och namn, men de politiska effekterna är ungefär desamma i hela västvärlden: medvind för populistiska rörelser och politisk oro.

Med det i bakhuvudet, läs Annika Winsths makro­krönika på sidan 15 och Calle Frostes text om jakten på mutor på sidan 11.

En annan reaktion

Apropå antikapitalism är det svårt att inte le när Malcolm McLaren och Vivienne Westwoods son Joe Corré protesterade mot etablissemangets kramande av punkens 40-årsdag genom att tutta fyr på minnessaker för mångmiljonbelopp. Föräldrarnas känsla för artisteri behåller han.

Erik Wahlin

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet