Hej, tack för din order! Din betalning är nu genomförd och ditt konto verifieras, var god och invänta e-mail med aktiveringslänk för att kunna använda ditt konto.
Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Feminismens värsta fiende

2014-01-21 21:00

Om Belinda Olsson ”avstollefierar” feminismen bör hon ses som en feministisk hjältinna.

I torsdags kväll sändes första delen av Fittstim – min kamp, Belinda Olssons självkritiska reportageserie om feminismen. Samtidigt, i realtid, kunde man på twitter få en smak av hur tuff den kampen kan vara. Tusentals rasande, upprörda, hånfulla tweets vällde in: Olsson har bytt läger och blivit en svikare! Den politiskt minnesgode kunde komma att tänka på bokstavsvänsterns sekteristiska strider på 1970-talet. Aggressiviteten. Kampen om uttolkandet av den rätta läran.

Vad gjorde då Olsson i programmet som var så förgripligt? Hon mötte en toplessaktivist och ifrågasatte frigörelsepotentialen i att slänga bikini­överdelen i offentliga simhallar. Hon undrade försynt om inte vissa barn riskerar att offras på ett genusexperimentellt altare. Detta efter att ha träffat fyraåriga Vide och Vides mamma. Bland annat vägrar mamman berätta för omgivningen vilket kön Vide har. Och uppfostran – gällande leksaker, kläder, ordval etc – sker enligt strikt unisexkod. Till exempel saknas begreppen ”pappa”, ”mamma”, ”pojke” och ”flicka” i böckerna som läses för Vide. De korrekta termerna är ”barn” och ”föräldrar”.

Olsson besökte också ett så kallat genusdagis. Och fick lära sig att man inte ska säga ”Vilken cool tröja du har!” till en kille. Hellre det mer könsneutrala: ”Vilken mjuk kvalitet tyget har!”

Olsson menade att hon själv och andra feminister länge har förträngt att det faktiskt finns medfödda kön. Här kom hjärnforskaren Martin Ingvar in. Pojkars och flickors hjärnor – och därmed tänkande och känslor – skiljer sig nämligen från varandra på gruppnivå. Det är ett biologiskt faktum som föräldrar, dagis och skola måste förhålla sig till.

Olsson mötte vidare den ikoniska Grupp8-kämpen, litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström. Hon tyckte att det är kvinnoförakt att använda ordet hen. Det suddar ut könen – på kvinnans bekostnad. Den manliga normen kommer ändå alltid att kvarstå. Kvinnans könsspecifika erfarenheter osynliggörs.

Belinda Olssons nyfikna reportage demonstrerade tydligt att feminismens värsta fiender finns bland feministerna själva. Bombmattan av ilsket enögda tweets kom som en sorglig bekräftelse på det. Här måste också den briljanta och modiga Gudrun Schyman nämnas. Tyvärr. För hon bär också ett ansvar för sakernas tillstånd. När hon för tiotalet år sedan jämförde svenska män med talibaner i det berömda talibantalet var hon både orättvis och kontraproduktiv. Och när Feministiskt initiativ bildades, och en grupp sjöng ”Jag ska döda dig, jävla man!” på scenen, ja, då tappade feminismen ännu fler. Inte blir det bättre av hennes falska demagogi när hon kopplar ihop kritik av feminism med rasism. Islam och hederskultur är båda djupt problematiska ur jämställdhetssynpunkt. Därför är det förstås nonsens att göra islamkritiker till automatiska antifeminister. (Om Anders Behring Breiviks psykotiska världsbild blir det raster genom vilket feminismen ser sina kritiker, då imploderar debatten.)

Att så få i dag vill kalla sig feminister är begripligt med denna bakgrund. Det är också tragiskt. För den feministiska rörelsen har, i all sin spretighet, varit både relevant och oerhört framgångsrikt historiskt sett. Den har betytt uppbrott ur trånga kvinnovärldar. Den har medverkat till flower power-igt uppror mot förtryckande moralism. Och med betoningen av kvinnligt lönearbete har den jämnat ut maktbalansen inom par och mellan könen.

Också för oss män har feminismen varit frigörande. Den känslorädda mansstereotypen med långt avstånd till sina barn är på reträtt. Men det finns fortfarande viktiga saker att prata om.

Stressen i dubbelarbetande familjer med dammråttor, barn och skärmberoende. Utseendehetsen hos unga flickor – och pojkar. Relationsvåld och sexuellt våld. Och kärleken, förstås – alternativen till den för många problematiska kärnfamiljen är ett sådant område.

Om Belinda Olsson hjälper till att ”avstollefiera” feminismen och vidga debatten, bör hon därför ses som en feministisk hjältinna.

Feminismen föddes som en frihetsrörelse. Låt den bli det igen.

Den rödilskna åsiktspolisen

Det upprörda twittrandet under sändningen av programmet var en praktfull illustration av den trånga ”åsiktskorridor” som statsvetaren Henrik Oscarsson uppmärksammade härom månaden. Alltså hur öppen diskussion och vildvuxen debatt stryps av humorlösa, självgoda och rödilskna åsiktspoliser på medielandskapets kommandohöjder i såväl gamla som nya medier. Märkligt, egentligen, att så många kulturarbetare och journalister tycks vara emot det fria ordet.

Erik Hörstadius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom