Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Förbered er på en riktig käftsmäll

2015-11-24 21:00

Tiomiljarderkronorsfrågan är: Hur ska staten och kommunerna kunna finansiera integrationskostnaderna utan att det förtroende för statsfinanserna som har byggts upp de senaste 20 åren eroderas?

För ungefär trettio år sedan utvecklades den svenska obligationsmarknaden snabbt. Skälet var att ökande budgetunderskott tvingade svenska staten att låna upp pengar genom att emittera statsobligationer som såldes till försäkringsbolag och andra institutioner som hade pengar att placera. Riksgälden, den myndighet som hanterar statens likviditet och upplåning, behövde fler återförsäljare för att effektivt och smidigt kunna sälja dessa nya obligationsvolymer på marknaden. Därför växte antalet sådana återförsäljare rekordsnabbt. Man kan med fog kalla obligationsmarknaden vid den här tiden för en tillväxtbransch, och det var just då jag gjorde min entré där. Statsskulden fortsatte att växa i allt snabbare takt ända till det hela gick överstyr.

Parallellt med den utvecklingen blåstes under de här åren en fastighetsbubbla upp. Omkring 1990 briserade även den. Det var svåra tider för Sverige och det tog många år att städa upp efter haverierna.

Våra politiker, med finansminister Magdalena Andersson i spetsen, har nu insett att omfattningen och kostnaderna för den pågående flyktingmigrationen vida överstiger tidigare prognoser. Efter diverse omflyttningar i den budget som lades för någon månad sedan kom slutligen det besked som vi som i finansmarknaden redan hade diskuterat en tid; staten måste låna mer pengar för att klara situationen. Inget konstigt med det, och ingen större katastrof heller eftersom Riksbanken samtidigt har aviserat att den kommer fortsätta att köpa statsobligationer fram till halvårsskiftet nästa år. Den enes bröd, den andres död. Staten finansierar alltså det ökande budgetunderskottet med hjälp av sin egen sedelpress i Riksbanken, den trycker helt enkelt nya pengar. Men nu är såväl överskotts- som balansmål ett minne blott och anden är därmed ute ur flaskan.

Tiomiljarderkronorsfrågan är: Hur ska staten och kommunerna kunna finansiera integrationskostnaderna utan att det förtroende för statsfinanserna som har byggts upp de senaste 20 åren eroderas? På sikt kan konsekvensen bli skenande räntenivåer med stora negativa effekter för såväl hushåll som företag, precis det som skedde under 1990-talskrisen. Polisväsendet äskar flera miljarder för att klara belastningen vid gränserna. Arbetsförmedlingen vill också ha mer pengar. Liksom försvaret. Vissa yrkesgrupper – främst lärare (och då inte de 85 000 som saknas), poliser och sjuksköterskor – har börjat skramla med sablarna inför stundande löneförhandlingar. Vad slutnotan för integrationen av de nyanlända blir i framtiden vet jag inte.

Men kostnaderna för utbildning, socialförsäkring och arbetsmarknadsåtgärder kan bli dryga. Det behövs breda politiska lösningar snabbt för att ge alla som kommer access till arbetsmarknaden, och då inte om åtta tio år. Annars kommer kostnaderna för utanförskapet som en käftsmäll längre fram.

Samtidigt saknas hundratusentals lägenheter för såväl nyanlända som för många som redan bor i landet. Fattar ni? Och Sverige går inte direkt dåligt. Vi har en tillväxt runt 3 procent – mycket bra ur ett europeiskt perspektiv – som troligtvis ökar de närmaste åren som en direkt konsekvens av invandringen, ändå tycks vi inte få ihop slutnotan. Lägg till det minusräntor, som innebär fortsatt stigande fastighetspriser på en allt hetare marknad, samt hittills impotenta makrotillsynsåtgärder för att stävja eventuella fastighetsbubblor och ökad skuldsättning hos hushållen. Var ska alla pengar komma ifrån? Hur länge ska vi behöva vänta på att Finansinspektionen och politikerna tar tag i fastighetspriserna och skuldsättningen?

Timglaset är vänt och sanden rinner snabbt. När jag ser på situationen i dag, med ökande budgetunderskott och en fastighetsmarknad på bristningsgränsen, får jag déjà vu-känslor från 1990-talet. Och det är inga angenäma bilder.

Där satt den!

Jättekul att Zlatan Ibrahimovi? och gänget gick till EM. Men att Sällskapet gick upp i Superettan och därmed knackar på dörren till ­fotbollens finrum smäller högre för mig. Snart får vi kanske se Örgryte där de hör hemma igen. I Allsvenskan!

 

Olof Manner

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom