Förvärva, ärva, fördubbla

2012-09-04 21:00 Birgitta Forsberg

Syskonen Kirsten, Finn och Jörn Rausing har i tysthet tagit över hela ägandet i Tetra Laval. Omsättningen har under deras regi dubblats och koncernen kan nu vara värd lika mycket som Ericsson. Och familjebolaget ska förbli privat, slår syskonen fast i en unik intervju med Affärsvärlden.

När Hans Kristian Rausing i somras greps i hemstaden London för att ha underlåtit att begrava sin hustru Eva, som legat död i hemmet i nästan två månader, blev han och familjen en följetong i världens tabloidpress. Historien hade allt: entreprenören Ruben Rausing som grundade Tetra Pak, en förmögenhet som räknades i miljarder, inte miljoner, hastig död och barnbarnet Hans Kristians och hans hustrus drogproblem. Eller som den spanska tidningen Mujer Hoy skrev: ”Hans y Eva Rausing: drogas, amor... y mucho, mucho dinero”. Hans Kristian Rausing fick villkorlig dom.

Vad som sällan nämns i rapporteringen är att Hans Kristian Rausing inte äger något alls i familjebolaget. Den berömda förpackningskoncernen kontrolleras helt och hållet av hans tre kusiner Kirsten, Finn och Jörn Rausing.

Syskonen är den tredje generationen Rausing i familjeföretaget, som de sedan många år, via en stiftelse, äger helt på egen hand. I deras fall gäller inte devisen ”förvärva, ärva, fördärva”. Siffrorna är delvis hemliga, men räknat på omsättningstillväxt är ett börsvärde på i runda slängar 200 miljarder kronor inte osannolikt. Skulle Tetra Laval ha varit noterat hade det varit en börsjätte i klass med Ericsson eller Handelsbanken. Men koncernen ska stanna inom familjen. Det berättar syskonen när de alla tre för första gången låter sig intervjuas om sina planer för koncernen.

– En börsnotering är i vårt fall inte, och har aldrig, varit aktuell, skriver Finn Rausing till Affärsvärlden.

Han svarar, liksom syskonen, på Affärsvärldens frågor via e-post.

Vad är det då som driver syskonen att utveckla företaget? Kirsten och Finn Rausing nämner sin starka tro på affärsidén respektive tilltron till koncernen och dess potential. Jörn Rausing uttrycker saken så här:

– Vi gör några få saker väldigt väl och ytterst handlar det om att förbättra livskvaliteten för många människor och det är väldigt tillfredsställande. Dessutom, helt enkelt för att det är kul.

En vårdag år 1995 ringde Hans Rausing till sin storebror Gad Rausing och frågade om de inte skulle sälja familjebolaget, som de hade ärvt efter fadern Ruben Rausing. De två bröderna hade då jobbat i Tetra-företagen i hela sitt liv och fortsatt med det efter att Ruben Rausing dött tolv år tidigare. År 1985 hade de dock lämnat sina operativa befattningar och år 1993 sina styrelseposter. Deras bror Sven hade aldrig varit aktiv i bolaget.

Efter samtalet anlitade de två bröderna Ernst & Young för att göra en värdering. Banken kom enligt medieuppgifter fram till att Tetra-koncernen borde vara värd drygt 80 miljarder kronor.

– Hans Rausing meddelade oväntat att han ville sälja koncernen och efter en kort och intensiv diskussion bestämde vi tre syskon oss för att köpa ut honom och hans familj, skriver Jörn Rausing.

– Vi frågade Gad (Jörn Rausings far, Afv:s anm.) om han samtyckte, vilket han gjorde, varefter vi tre förhandlade och genomförde affären, med Gads fulla stöd, skriver Jörn Rausing.

Anledningen till Hans Rausings sorti vill inte syskonen gå in på.

– De (Hans Rausing och hans familj, Afv:s anm.) hade andra åsikter om koncernens framtid och utsikter, skriver Kirsten Rausing.

Mer än så vill de inte avslöja.

Enligt uppgift kom de tre syskonen inte överens med sina kusiner Lisbet, Sigrid och Hans Kristian. En person som känner familjen beskriver det så här:

– Det var Hans som ville ut. Han samrådde med sina barn, Lisbet och Sigrid i första hand. De var ense om att det inte var hållbart att bägge familjegrenarna delade på ägandet. Hans och Gad hade alltid hållit ihop, men Hans såg svårigheterna med att kusinerna skulle hålla ihop.

Det fanns ingen på Hans Rausings sida som ville ägna sig åt familjeföretaget. Vare sig dottern Sigrid eller sonen Hans Kristian satt i styrelsen. Sigrid Rausing är akademiker. Den andra dottern Lisbet satt i Tetra Paks styrelse och var intresserad av affärer, men hon var mer en vetenskapsperson och ville inte ägna sitt liv åt Tetra Pak.

Hans Kristian var uträknad från början, på grund av sitt missbruksproblem. Han åkte tidigt till Indien och upptäckte olika droger. Han har aldrig jobbat.

I stället skulle alltså Gads barn Kirsten, Finn och Jörn lägga upp drygt 40 miljarder kronor för Hans Rausings del av bolaget.

– Självklart var riskerna mycket stora och vi ställde vårt ägande som säkerhet för transaktionen. Det finns inga garantier i någon affärsverksamhet, utan enda sättet att minimera risken var att bygga vidare på de teknologier som är så unika för koncernen. Vår övertygelse om koncernens inneboende styrka gjorde ändå att det var en kalkylerad risk, skriver Jörn Rausing.

När Kirsten, Finn och Jörn Rausing tog över Tetra Laval år 1995 omsatte koncernens jämförbara enheter motsvarande 54 miljarder kronor. År 2011 hade omsättningen dubblats till 109 miljarder kronor. Tetra Pak, som står för 90 procent av försäljningen, sålde 76 miljarder förpackningar år 1995 och 167 miljarder förpackningar år 2011. Hur Tetra Lavals resultat utvecklades åren 1995–2011 är dock hemligt. Eftersom bolaget är registrerat i Schweiz och ägandet ligger i olika stiftelser – allt en gång sinnrikt uppbyggt för att minimera skatten och trygga det långsiktiga ägandet – är det mycket svårt att hitta uppgifterna i offentliga register. Men Finn Rausing antyder att vinstmarginalerna varit goda.

– Tillräckligt för att avveckla den mycket betydande lånefinansiering som togs 1995 tillsammans med de investeringar som varit nödvändiga, skriver han.

Kirsten, Finn och Jörn Rausing växte upp i Lund på femtio- och sextiotalen. Då de var små var familjen ännu inte särskilt förmögen. Visserligen var farfar Ruben Rausing företagsägare, men på den tiden hade bolaget ständigt brist på pengar. Något som – enligt boken Selfmade. Holger Crafoord 1908–1982. Industriell förnyare och vidsynt donator av Torsten Gårdlund – berodde på misshushållning. Marcus ”Dodde” Wallenberg, då vd för Enskilda Banken, försökte få Ruben Rausing att kontrollera kostnaderna, skriver Gårdlund. Det gick inte så bra, ändå ställde banken tålmodigt upp för bolaget.

Familjen blev inte rik förrän på 1970-talet. Då var Kirsten och Finn nästan vuxna. Men Hans Rausings dotter Sigrid, som var betydligt yngre, tyckte att förmögenheten ställde till det.

– När jag växte upp kände jag akut obehag. På 1960- och 1970-talet var Sverige mycket progressivt, ingen bra plats för kapitalister. Jag tillbringade en stor del av tonåren med att smyga i dörröppningar, gömma mig, sade hon år 2004 till the Guardian i en av de ytterst sällsynta intervjuerna som någon av kusinerna Rausing gett.

Kirstens, Finns och Jörns far Gad Rausing blev år 1954 vice vd i firman medan lillebror Hans Rausing blev vd. En för tiden ovanlig successionsordning.

– Det var en lämplighetsfråga. Ruben gjorde den bedömningen. Det är nog ostridigt att Hans var mera beslutskraftig medan Gad var mer akademiker. Gad sysslade även med sitt på sidan om. Han doktorerade senare på pilbågar (inom arkeologi, Afv:s anm), säger en person som känner familjen.

Men bröderna blev inte ovänner.

– Gad accepterade det. De höll ihop, säger personen.

Men det finns de som hävdar att Hans och Gad Rausing kanske ändå inte alltid kom fullt så bra överens. Något som, enligt boken Tetra av Peter Andersson och Tommy Larsson, inte blev bättre av att Hans en gång – utan att prata med Gad – sparkade ut bror-sonen Finn Rausing ur bolaget när Finn försökte manövrera till sig ekonomidirektörsposten.

Svenska skatteregler fick snart familjen Rausing att flytta utomlands. Ruben Rausing utvandrade år 1969, hans hustru Elisabeth dog redan 1946. Han behöll dock gården Simontorp i Skåne. Sven flyttade till Italien år 1970. Hans tog hela familjen med sig till Storbritannien 1982.

Gads familj emigrerade i spridda skurar. Först ut var Kirsten år 1977, följd av föräldrarna Gad och Birgit Rausing år 1981 samt Jörn Rausing år 1985. Fyra år efter att Jörn lämnat Sverige uppdagade Köpenhamnspolisen att den så kallade Blekingegadeligan hade detaljerade kidnappningsplaner. Planerna har sagts vara en anledning till att Jörn Rausing föredrar anonymiteten i England. Men själva flyttlasset gick av en annan orsak, innan de brottsliga planerna avslöjades.

– Det var Thatchers England med sitt oerhört snabba och omfattande reformprogram i början av 80-talet som lockade och avsikten var att stanna ett par tre år, det är nu 27 år sedan, skriver Jörn Rausing.

Den enda av kusinerna som i dag bor kvar i Sverige är Finn Rausing, som dock har flyttat från Lund till Stockholm.

När Ruben Rausing avled år 1983 ärvde Gad och Hans bolaget. Sven köptes ut redan då familjen sålde Åkerlund & Rausing (se ruta). Han sägs ha lidit av en sorts utvecklingsstörning, även om han var duktig på språk.

– Under många år gömde familjen undan Sven på ett hem. Inte förrän i mitten av 1990-talet lyftes han fram som en av bröderna, säger en källa.

Sven avled år 2003 och Gad gick bort år 2000.

Gad Rausing fortsatte dock under en tid att vara aktiv i bolaget efter barnens köp av Hans Rausings andel.

När Gad kom till kontoret i Stockholm sade han:

– Ursäkta, mitt namn är Gad Rausing. Är det möjligt att det finns någon plats där jag kan sitta?

Personer inom koncernen brukade alltid låna skrivbord när de kom till andra kontor inom sfären och Gad Rausing hade verkligen inte behövt vara så försynt.

– Han var respektfull och ville inte störa verksamheten, säger en av Affärsvärldens källor.

Under Hans och Gad Rausings ledning köpte Tetra Pak år 1991 mjölkseparator- och plattvärmeväxlaretillverkaren Alfa Laval. År 1993 döptes den fusionerade koncernen om till Tetra Laval.

När Hans Rausing ville sälja 1995 var Kirsten, Finn och Jörn redan miljardärer och hade egentligen inte behövt driva företaget vidare alls. Och när de nu ändå valde att göra det, hade de kunnat använda Tetra som en kassako.

– De kunde ha valt att lägga pengarna i en låda och inte ta några risker, men det har de inte gjort, säger källan.

I stället lånade syskonen pengar och expanderade.

– Vår världsbild är industriell och inte finansiell. Kontinuerlig industriell utveckling är nödvändig för koncernens långsiktiga överlevnad och det är där vårt fokus ligger, skriver Jörn Rausing.

De hävdar att det hade varit farligt att inte våga satsa framåt. Kanske var det farfar Rubens oförvägna expansion som vägledde dem.

– Den verkliga risken hade varit om vi inte kunnat fortsätta bygga och expandera koncernen, skriver Jörn Rausing.

Men visst har syskonen Rausing haft motgångar. I början av 1990-talet började plastförpackningar vinna marknadsandelar på dryckessidan, särskilt för kolsyrade drycker, men även för juice och vatten. Därför formulerade Tetra Pak i mitten av 1990-talet en plaststrategi.

En shoppingrunda följde, bland annat köpte Tetra Laval bolagen Dynaplast, Hitech och Novembal. Dessutom skrev Tetra Pak år 1996 avtal med Graham Manufacturing Group om ett tillverkningssamarbete. Tetra Pak utvecklade också egna tekniker och produkter. Därtill byggde bolaget fabriker inom plast i Europa, Mellanöstern och USA.

”Trots vissa genombrott på utvecklingssidan kring barriärmaterial och förpackningskoncept, klarade vi inte att bygga en långsiktigt hållbar verksamhet inom de organisatoriska ramarna av Tetra Pak. Så småningom insåg vi att denna satsning inte skulle leda till den marknadsposition som var nödvändig och vi beslöt därför att avveckla verksamheten”, skriver syskonen.

I stället för att sälja plastförpackningar skiftade koncernen om till att bygga, utveckla och sälja utrustning för tillverkning av flaskor. I linje med den nya strategin lade Tetra Laval år 2001 ett bud på motsvarande 15 miljarder kronor på det franska bolaget Sidel som var världsledande på maskiner för tillverkning av petflaskor. Köpet stötte dock på patrull hos EU:s konkurrensmyndighet. Inte förrän år 2003 blev förvärvet slutgiltigt godkänt. För att komplettera Sidel köpte Tetra Laval år 2004 italienska Simonazzi som var marknadsledande inom fyllningsmaskiner för petflaskor.

Involverad i köpen var Jörn Rausing, som varit ansvarig för fusioner och uppköp ända sedan 1991.

En annan investering som gick snett var köpet år 1994 av ett ryskt pappersbruk, Svetogorsk. Tanken var att integrera bakåt för att säkerställa försörjningen av kartongråvara i Ryssland. Men år 1998 sålde koncernen Svetogorsk.

Syskonen har nu renodlat koncernen till ”teknik för effektiv produktion och distribution av livsmedel och ingenting annat”.

Kirsten, Finn och Jörn Rausing sålde Tetra Laval Food, som tillverkade processutrustning och förpackningssystem för fasta livsmedel, och renodlade Alfa Laval, som de själva uttrycker saken, ”från ett vildvuxet konglomerat till att fokusera på värmetransfer och vätskeseparation”. År 2000 såldes Alfa Laval till Björn Savéns riskkapitalbolag Industri Kapital, men Tetra Laval var kvar som minoritetsägare. Försäljningarna har i medierna beskrivits som nödvändiga för att klara lånen, men själva hävdar de att transaktionerna var strategiska.

År 2002 börsnoterades Alfa Laval. Sedan dess har syskonen Rausing, via Tetra Laval, ökat i Alfa Laval från knappt 18 procent till drygt 26 procent och är i dag största ägare.

– Som vi sagt tidigare så är innehavet inte ett strategiskt industriellt innehav, men vi kommer att fortsätta vara engagerade ägare så länge vi äger en betydande del av bolaget, skriver Jörn Rausing.

Samtidigt har syskonen fokuserat på tillväxtmarknader. Tetra Pak var redan år 1980 i Kina och syskonen har fortsatt på den linjen. Tetra Pak, som alltså står för 90 procent av Tetra Lavals försäljning, har haft störst tillväxt i Asien, Mellanöstern och Latinamerika. Bland annat har bolaget byggt nya fabriker i Kina, Brasilien och Pakistan.

Numera står Tetra Laval på tre ben: Tetra Pak, DeLaval och Sidel (där Simonazzi ingår).

Tetra Pak tillverkar förpackningar, fyllningsmaskiner och processutrustning.

DeLaval gör utrustning för mjölkbönder och djurhållning.

Sidel har utökat sortimentet från plastflaskor till att även syssla med glasflaskor och aluminiumburkar.

Dessutom finns den övergripande organisationen Tetra Laval International som sköter gruppens finansiering, skatteplanering (vilket till och med står nämnt på hemsidan) samt fusioner och uppköp.

Tre andra viktiga saker för gruppens utveckling, skriver syskonen, är ”en mycket fokuserad strategi att addera värdeskapande nya produkter till bolagen, kontinuerligt förvärva, men också att skära bort det som inte ryms inom strategin och renodla verksamheten”, samt ”en disciplinerad inställning till strukturutveckling” och ”en ständig process att identifiera och skära kostnader.”

Enligt syskonen investerar Tetra Laval nära fyra miljarder kronor per år på forskning och utveckling.

Sedan Göran Grosskopf år 2002 slutade som styrelseordförande har syskontrion valt att göra styrelsen mer internationell. Göran Grosskopf är professorn och skatteexperten som byggt upp familjen Kamprads komplicerade ägarstrukturer för att i möjligaste mån undvika skatt. De enda svenskarna i Tetra Lavals styrelse är numera syskonen Rausing. Ordförande är amerikanen Larry Pillard, som varit vd för livsmedelsföretaget Tate & Lyle.

Syskonens roller i styrelsen ser lite olika ut. Kirsten, som har pekats ut som farfar Ruben Rausings favorit, har inga särskilda uppgifter. Men i medierna har det skrivits att hon har sista ordet.

– För att uttrycka det milt så tror jag att varje normalt tänkande människa förstår att det är nonsens, skriver hon.

Vid sidan om styrelsearbetet har Kirsten Rausing byggt upp en karriär som uppfödare inom galoppsporten. År 1968, då hon var 15 år, bad hon att få ta hand om farfar Ruben Rausings gård Simontorp där han hade två hingstar och fem anställda, enligt nättidningen Skandinavisk Galopp. Hon fick, enligt tidningen, endast ett år på sig att vända en årlig förlust på 100 000 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar drygt 800 000 kronor.

– Jag fick i alla fall ner förlusten till 1 000 kronor efter mitt första år, och det var ju en förbättring med 99 procent, sade Kirsten Rausing till tidningen.

Hon drev Simontorp tills hon år 1977 flyttade till England, där galoppsporten till skillnad från i Sverige är stor. Hon blev som första kvinna invald i den prestigefyllda The Jockey Club. Senare valdes även en annan svensk in i klubben: finansmannen Erik Penser, som även han bor i England. Kirsten Rausing sitter också med i andra tunga fullblodssammanhang och driver numera tre stuterier, två i England och ett på Irland.

Finn har även jobbat som controller på ett börsbolag, nämligen Atlas Copco 1990–1993. Enligt Aftonbladet lämnade han familjeföretaget på grund av ”påstådda samarbetsproblem”. Som nämnts var det troligen hans farbror Hans Rausing som petade ut honom.

Numera sitter Finn Rausing på Tetra Lavals Stockholmskontor, men har ingen operativ befattning.

– Jag lånar ett rum där, skriver han.

Finn Rausing är ordförande i styrelsens revisionskommitté.

– Jag lägger betydande tid på kontinuerlig kontakt med industrigruppernas företagsledning såväl som större kunder och leverantörer, skriver han.

I pressen har han tidigare pekats ut som en möjlig framtida operativ chef. Huruvida det är sant vill Finn Rausing inte svara på.

– Skvallerfrågor av denna karaktär lämnar jag utan kommentar.

Senare tillägger han.

– Jag var internationellt operativt verksam i koncernen under hela 80-talet, men beslutade mig för att fokusera på styrelsearbetet efter 1995.

Jörn Rausing är, som nämnts, den ende av syskonen med ett operativt uppdrag i familjekoncernen, som chef för fusioner och uppköp sedan två decennier. Dessutom är han ordförande i styrelsens ersättningskommitté.

– Detta kräver ett betydande engagemang och jag lägger mycket tid på att träffa medarbetare, företagsledningar, kunder och leverantörer, skriver han.

Både Finn och Jörn sitter i Alfa Lavals styrelse. Finn Rausing sitter även i styrelsen för Swede Ship Marine, som utvecklar, marknadsför och tillverkar specialfartyg, till exempel patrullbåtar.

Alla tre syskonen investerar i andra bolag. Jörn Rausing har bland annat investerat 15 miljoner pund (motsvarande cirka 155 miljoner kronor till dagens växelkurs) i Ocado, en brittisk livsmedelsbutik på nätet, och sitter i bolagets styrelse.

När det gäller Tetra Laval sägs alla tre vara noga med att inte lägga sig i verksamheten utan gå via styrelsen för att inte trampa ledningen på tårna.

Syskonen hävdar att det varit ett fritt val att driva Tetra Laval vidare. Att de inte uppfostrats att ta över. Men deras farfar lär ha varit inställd på att bygga en dynasti. Huruvida syskonen har börjat skola in fjärde generationen, både Finn och Jörn har barn, kommenterar de inte.

– Vi ska vara den ledande leverantören inom de områden vi är verksamma. Det betyder fortsatt fokus på R & D (forskning och utveckling, Afv:s anm.) och kundorientering. Vi är väl positionerade på tillväxtmarknaderna, och Europa och USA står för en relativt mindre del. Våra framtidsplaner präglas därför mycket av detta, skriver Finn Rausing.

Ruben Andersson

Han föddes år 1895 i församlingen Raus i det skånska fiskeläget Råå söder om Helsingborg. Hans pappa August hade en måleriverkstad och en färgaffär, som hans hustru Mathilda hjälpte till att driva, enligt boken Tetra, av Peter Andersson och Tommy Larsson. Familjen var inte välbärgad, men tack vare ett lån på 500 kronor från en barnlös moster, som sålde fisk i inlandet och därmed fick ett bättre pris än i Råå, kunde Ruben studera på Handelshögskolan i Stockholm. Via ett stipendium tog han även en Master of Science-examen på Columbiauniversitetet i New York.

År 1921 gifte sig Ruben Rausing, som han kallade sig, med läraren Elisabeth Varenius och de fick tre söner: Gad, Hans och Sven.

Ruben Rausing var direktör på Esselte och blev senare tillsammans med Erik Åkerlind hälftenägare i förpackningsföretaget Åkerlund & Rausing i Malmö. Bolaget tillverkade främst påsar för socker och mjöl, en nymodighet eftersom svenskarna tidigare handlat på lösvikt. År 1933 köpte Ruben Rausing ut Erik Åkerlund och i slutet av 1930-talet flyttade han företaget från Malmö till Lund.

Men innan dess hade Holger Crafoord, som senare skulle bli vd och minoritetsägare, skickats till USA för att söka nya förpackningar. Han hittade en misslyckad mjölkförpackning. Efter ett visst experimenterande hemma i Sverige uppfann år 1944 den nyanställde laboratorieassistenten Erik Wallenberg en ny sorts förpackningsform, tetraedern. Så småningom ledde det till att en rund ”slang”, gjord av plastbelagd kartong och full med mjölk, nöps av och formade en pyramidliknande förpackning. Men först efter långa tvister med Ruben, Hans och Gad Rausing fick Erik Wallenberg äran och en guldmedalj från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, enligt boken Tetra.

År 1950 bildades Tetra Pak för att sälja förpackningsutrustning. I mitten av 50-talet fanns tetrapak-kartonger i många butikshyllor, först fyllda med grädde och sedan med mjölk. Men det var ett evigt skvättande när svenskarna skulle öppna tetraedern.

”Köp Tetrapak – och ni har alltid mjölk på bordet”, skrev studenttidningen Blandaren.

År 1965 sålde familjen Rausing Åkerlund & Rausing till Tändsticksbolaget för 95 miljoner kronor för att kunna koncentrera sig på Tetra Pak. I samma veva löstes Sven Rausing ut. Det var den dittills största företagsaffären i Sverige, i dagens penningvärde motsvarar det nästan 900 miljoner kronor.

Två år före, år 1963, lanserade Tetra Pak nutidens rektangulära förpackning, Tetra Brik. Den blev så småningom världens mest sålda aseptiska förpackning för drycker.

Birgitta Forsberg

Premiumnyheter

Aktuellt inom