Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Höstmörker i fosterlandet

2015-11-10 21:00

När partierna har slängt de gamla sjökorten överbord utan att rita nya, vederhäftiga, uppstår utrymme för allsköns åsiktspatrask.

Statsministern går på tiggarstråt i EU om asylavlastning. Finansministen trixar med såväl bokföring som prognoser, ändå spricker budgeten. Utrikesministern varnar för systemkollaps. I ett normalt land skulle oppositionsledaren kräva regeringens avgång. I Sverige tycker hon i stället att den ska få sitta kvar i orubbat bo.

Den parlamentariska fridfullheten i landet kontrasterar starkt mot övriga debattarenor, där extremåsikter tar allt större plats och tonen förgrovas. Vore Sverige ett skepp, är känslan att vi förs av en allt svagare kapten på ett allt oroligare hav, med en besättning som kivas alltmer inbördes.

Hur hamnade vi här? En förklaring som en framtida haveriutredning definitivt bör ta fasta på, är vår tids ideologiska förvirring och historiska hemlöshet.

En ideologi är en tolkningsmodell av världen. För att vara riktningsgivande och effektiv, måste den stå emot krusningar på tidens yta. Men inte heller vara så trög, att den inte påverkas av genuin omvärldsförändring. Svensk socialdemokrati var länge mästare i denna balansgång. Men den fick också hjälp av en positionellt pålitlig opposition, rotad i sina respektive ideologier och kollektiva erfarenheter.

Moderaterna var sura gubben som stod upp för fanan, försvaret, friheten. Centern hade bondeintresset intatuerat i svanken, kommunisterna levererade en lagom dos kapitalismkritik. Därigenom försågs samhällsutvecklingen med drivankare, som säkrade stabil gång och straffade ut de alltför ansvarslösa, verklighetsfrånvända och konfliktsökande. När exempelvis löntagarfonderna tornade upp sig, korrigerades kursen av en opposition som mobiliserade.

Det här drivankaret finns inte längre. I Expressen häromveckan påpekade Johannes Forssberg hur vänstern genom sin oreflekterade migrationspositivism utsätter arbetarklassen för låg­lönekonkurrens och arbetslöshetsrisk, något man traditionellt har velat skydda folket från.

En annan märklighet är den breda acceptansen av gatutiggeriet. Det är ju lika med privat väl­görenhet och selektiv välfärd och borde alltså vara anatema för den som omhuldar generell välfärd. Och varför är svenska feminister så ovilliga att kritisera patriarkalt förtryck när det har invandrarförtecken, som hederskultur?

Även högerut snurrar de ideologiska kompasserna hejvilt. Ta lag och ordning, som Nya moderaterna övergav som idé inte en gång, utan flera. Här kan nämnas migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet, som gynnade dem som stannar i landet illegalt, samt de illa riggade systemen för bland annat etableringslotsar och lönesubventionerade anställningar, som borgade för fusk i stor skala.

Att M sålde ut försvaret och slutade kritisera Las och höga marginalskatter ökade förstås den borgerliga vilsenheten. Liksom att Centern huxflux blev nyliberalt, med kulmen i valet av Thatcher-älskaren Annie Lööf till ord­förande och det bisarra förslaget till nytt partiprogram, med månggifte som en av ingredienserna.

När partierna har slängt de gamla sjökorten överbord utan att rita nya, vederhäftiga, uppstår utrymme för allsköns åsiktspatrask. Med twitter, bloggar och offentliga uthängningar som vapen, har en ny kvasielit trätt in på scenen.

En viktig del av Sveriges framgångssaga har handlat om hög tillit, låg konfliktnivå, samt dugliga och ibland modiga politiker. I dag har vi en statsminister och en oppositionsledare som aldrig säger något intressant, och som därtill tycks helt oförmögna till djärv politik. Lägg till detta en samhällsdebatt som präglas alltmer av aggressiva narcissister utan historiskt minne. Vilket förstås underminerar den typ av kvalificerad politisk diskussion, där såväl målkonflikter som motståndarens goda vilja erkänns.

Höstmörkret sänker sig över fosterlandet. Efter oss syndafloden.

Hatare blir sommarpratare

Filosofen Hannah Arendt menade att våld och makt står i motsats till varandra. ­Där makten är brett erkänd, får våldet inget syre. Men utan en stabil och begriplig maktordning ­lämnas fältet fritt för våldsverkare. Det är i det ljuset vi ska se hur dagens svenska åsiktskrigare rycker fram, utan att bli tagna i örat av de äldre och klokare när de skriver dumheter och producerar hat. I stället blir de sommarpratare. Och snart ­kanske de inte krigar med enbart ord längre.

Erik Hörstadius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom