Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Hungriga kunder och mätta banker

2017-02-07 22:00
Foto: Mayk

Den expansiva penningpolitiken skulle få fart på företagen. Men i stället har tiderna blivit mycket tuffare.

När Stefan Ingves och hans riksbanksdirektion sänkte räntan under minusstrecket i början på 2015 var målet tydligt. Folk och framför allt företag skulle låna i stället för att spara och pengarna skulle pumpas in i det ekonomiska systemet. På så vis skulle de ekonomiska hjulen börja snurra igen.

Men riktigt så smidigt har det inte gått.

Visserligen har kreditgivningen exploderat sedan finanskrisen. Men det är utlåningen till hushållen som stått för den allra största delen. Utlåningen till företag har stagnerat eller till och med krympt, om man bortser från den glödheta fastighetssektorn.

Småföretagare har visserligen alltid ­klagat på bankerna. Likt bönder över vädret. ”Bankerna är beredda att låna ut pengar när man har, men inte när man behöver dem”­, är den stående frasen.

Men det är uppenbart att de senaste årens frikostiga utlåning inte kommit företagen till del, i samma utsträckning som för hushållen.

De svenska bankernas (och övriga finansiella instituts) samlade utlåning till hus­hållen ökade med 64 procent, från 2 145 miljoner kronor till 3 533 miljoner kronor, mellan december 2008 och december 2016, enligt SCB:s finansmarknadsstatistik. Utlåningen till företagen ökade under samma period med 17 procent, från 1 776 miljoner kronor till 2 072 miljoner kronor. Och tittar vi på vart de ökade företagskrediterna gick så har hela ökningen på knappt 300 miljarder kronor gått till fastighetssektorn, som även inkluderar bostadsrättsföreningars lån.

Bankerna hävdar att det beror på de ökade regelkraven och de hårdare kapitaltäckningskraven.

Men bankerna har faktiskt svårt att leda det i bevis.

För egentligen innebär de nya reglerna, ­Basel II, som infördes 2007 att det blev billigare för bankerna att låna ut pengar. Det beror på att bankerna fick sätta sina egna riskvikter. En riskvikt på ett lån dikterar hur mycket pengar banken måste hålla i eget ­kapital per utlånad krona.

Det resulterade i att de allra flesta riskvikter blev lägre än de var innan. Tidigare krävdes full kapitaltäckning för alla företagskrediter, oavsett kreditvärdighet. Nu kan riskvikterna variera mellan 25 och 200 procent, beroende på hur kreditvärdig man bedömer att låntagaren är.

Sedan 2007 har det kommit ytterligare en del regler. Men de har inte berört riskvikterna för företag. Tvärtom är det bolånen som drabbats av högre riskvikter.

Ändå har Riksbankens rekordlåga räntor och andra penningpolitiska stimulanser framför allt gödslat hushållens och bankernas balansräkningar.

En viktig förklaring till att kreditgivningen till hushållen har expanderat så kraftigt är naturligtvis att de är mycket lönsamma. Och klart lönsammare än företagssektorn. De har fungerat som ett slags turbojäst som drivit upp lönsamheten i bankerna till berusande höga procenttal. Det är lätt att förstå bankernas förtjusning och inte konstigt att det kommit att dominera verksamheten på bekostnad av den traditionella och mer tungrodda företagssidan.

För att kunna förklara utvecklingen måste man förstå hur kreditbildningen går till.

Det är inte så att bankerna i första hand ­lånar upp kapital för att finansiera en ­bostadsaffär. De skapar dessa pengar ur tomma intet, ex nihilo, som det heter.

Det är inget magiskt med det, utan en ganska enkel process. Det är inte svårare än att banken skapar ett konto med en skuld som motsvarar det belopp som köparen vill låna. Enda begränsningen är att banken måste ha eget kapital efter den valda riskvikten så att den samlade kreditgivningen håller sig inom kapitaltäckningskraven för hela kreditstocken. Fordringarna går sedan över till säljaren.

Men bankerna vill helst inte finansiera bostadskrediter med de pengar som hus­säljaren fått, eftersom löptiderna inte matchar. De pengar som hussäljaren har på bankkontot, ska gå att ta ut och är därför definitionsmässigt kortsiktiga. Bankerna refinansierar sig i stället med säkerställda obligationer, det vill säga obligationer där fastigheten ligger som säkerhet.

Säljarens inlåning vill bankerna helst förvalta själva. Säljaren erbjuds sparprodukter som genererar höga avgifter och inte binder något eget kapital, som fonder och strukturerade produkter.

På så vis tjänar banken pengar i båda ändar.

För företagssektorn finns inte samma möjligheter att få sådan utväxling på kreditgivningen. Det minskar intresset för bankerna att låna ut till dem.

Att hushållen tagit över som kredit­givningens motor är ett relativt ungt fenomen. Blickar vi bakåt så kan vi konstatera att utlåningen till hushålls- och företagssektorerna var ungefär jämnstora under 70- och första delen av 80-talet, det vill säga när kredit­givningen var reglerad. Under slutet av 80-talet drog företagskrediterna i väg, vilket också gödde den bubbla som kom att utmynna i den stora svenska finanskrisen. Det var i stort sett bara företagskrediter som skapade de stora kreditförlusterna, ­vilket kan ha gjort att företagskrediter bedömts ha mycket högre risk än hushållskrediter.

Det är först från och med 2003 som kreditgivningen till hushållen accelererar och drar ifrån företagssektorn.

Färsk statistik visar att utlåning mot ­säkerheter i företagsinteckningar och fakturor har varit mycket måttlig. Lån mot checkräkningskredit har minskat (se tabell).

En kategori som har ökat är krediter till företag med statlig eller kommunal borgen. Uppgången är 36 procent till 202 miljarder kronor. Men det kan knappast ses som ­någon stark indikation på ett mer dynamiskt och expanderande näringsliv.

En delförklaring till de krympande företagskrediterna är att en del företag har kunnat vända sig till kapitalmarknaden för en växande del av sin kreditförsörjning. De har kunnat emittera företagsobligationer och företagscertifikat. Den typen av finansiering har ökat kraftigt sedan 2005. Då låg den ­årliga emissionsvolymen på runt 20 miljarder kronor, de senaste åren har den legat på över 100 miljarder kronor.

Men alla har inte tillgång till de marknaderna. Egentligen är det bara storföre­tagen och fastighetsbolagen som har det. De senaste åren har fastighetssektorn stått för ungefär hälften av den årliga emissions­volymen.

Att kunna vända sig till kapitalmarknaden är förstås tacksamt. Men samtidigt finns ­risker förknippade med att göra sig beroende av den. Likviditeten kan torka upp om det krisar. För den som vill lägga om sina lån kan det plötsligt vara slut på pengar. Det hände i USA under 2008 och i Sverige i början på 1990-talet. Då hade Sverige världens tredje största penningmarknad mätt i volym. Tre år senare hade vi knappt någon penningmarknad alls.

Små och medelstora företag har heller inte tillgång till detta alternativ för sin kreditförsörjning. För dessa företag, i synnerhet för dem som måste leverera sina varor och tjänster innan de får betalt, är läget extra ­bekymmersamt. De har stort behov av krediter, i synnerhet om de försöker växa. Särskilt tufft är det för de företag som är underleverantörer till storföretag eller riskkapitalägda företag. Deras fokus på cash management går ofta ut på att pressa leverantörerna på så långa betalningstider som möjligt.

En bild som bekräftas av branschorganisationen Företagarna, som menar att det blivit både svårare att få låna pengar och att få ­rörelsekrediter eller checkräkningskredit utan att gå i personlig borgen eller pantsätta sin villa.

För många företag, i synnerhet i servicesektorn, är fakturorna den enda belåningsbara tillgången de har. Egentligen är det en otroligt bra säkerhet, eftersom den alltid är marknadsprissatt. Och lånet realiseras ­löpande när fakturorna förfaller. Bankerna är dock mycket krassa i sitt urval. Fakturorna får inte belånas högt, alla fakturor som går till utlandet faller bort, och dessutom vill banken inte att företagets koncentrationsrisk ska vara för hög. Max 30 procent av ­intäkterna får komma från en enskild ­köpare, vilket gör det tufft för dem som levererar till storindustrin. De fakturor som faller utanför mallarna, faller bort. Och om betalningarna blir sena drar banken omedelbart ned belåningen. I praktiken betyder det att en bra bit under hälften av de ute­stående fordringarna är belåningsbara.

För att se till att de verkligen får effekt har lagstiftaren försökt göra fakturabelåning så smidig som möjligt.

Den totala omsättningen för fakturabelåning uppgick till 246 miljarder kronor i Sverige 2015, vilket är en minskning med drygt 20 procent sedan 2012. I Storbritannien ökade i stället omsättningen under samma period med 30 procent. Om Sverige skulle ha samma andel fakturabelåning som Storbritannien skulle omsättningen ligga på 771 miljarder kronor, eller motsvarande 18 procent av BNP. Med en genomsnittlig betalningstid på 40 dagar så ger det en rullande stock på knappt 90 miljarder kronor. Inte så mycket om man jämför med den samlade svenska kreditstocken, men detta är å andra sidan ett kapital som verkligen arbetar.

Internationella försäkringsbolag som den pånyttfödda jätten AIG har börjat storsatsa på det området, för det var ett av få områden som klarade sig nästan helt skadefritt genom finanskrisen. Det är bara att hoppas att de också tittar på Sverige. För här finns hungriga kunder och mätta banker.

Det här är Baselreglerna

Baselreglerna är en samling regler för banksektorn. De fokuserar framför allt på hur mycket kapital en bank måste hålla för olika typer av tillgångar. Reglerna utformas för stora internationellt verksamma banker, men EU har valt att tillämpa reglerna för samtliga banker.

Basel I

Den första globala överenskommelsen om hur mycket kapital en bank behöver hålla för olika ­typer av lån. Bankernas tillgångar delades in i fem kategorier. Till exempel hade alla bolån en riskvikt på 50 procent och alla företagslån en riskvikt på 100 procent. Således användes samma riskvikt på exempelvis ett lån till Volvo som på ett lån till en nystartad restaurang, trots att risken i det sistnämnda företagslånet är mycket högre. Banker som har internationell närvaro måste ha kapital som motsvarar 8 procent av de riskvägda tillgångarna.

Basel II

Presenterades 2004, implementerades i EU 2007, innan finanskrisen var ett faktum.

Regelverket är uppbyggt kring tre pelare. Den första pelaren omfattar kapitalkrav för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker. Genom det nya regelverket blev det möjligt för en bank att använda interna modeller för att beräkna riskvikten. Tanken var att det i varje lån skulle finnas en närmare koppling mellan risk och kapitalkrav.

Basel II reglerade även krav på tillsynsmyndigheternas övervakning (pelare 2) och krav på att offentliggöra information om olika typer av risk (pelare 3).

Basel III

Presenterades 2010. Har implementerats från och med år 2013 men med lång genomförande­period för vissa krav.

De nya reglerna togs fram i spåren av finanskrisen och ställer betydligt högre krav på kapital och likviditet i banker jämfört med tidigare regelverk. Därtill ska en konjunkturbuffert byggas upp.

Basel IV

Basel IV är ingen officiell benämning utan en långtgående revidering av Basel III. Innebär en återgång till mer schabloniserade riskvikter. Ett första utkast publicerades i december 2015 men det är fortfarande osäkert när reglerna kan beslutas.

Per Lindvall

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom