Inflationsmålets baksida

2009-04-28 21:00 John Hassler

Riksbankens lyckade inflationsbekämpning riskerar att slå tillbaka nu när ekonomin behöver lite prisökningar. Ska den politiska makten våga rucka på inflationsmålet?

Riksbanken sänkte repo-räntan till 0,5 procent i förra veckan. Därmed är utrymmet för ytterligare sänkningar nästan borta. Innebär detta att Riksbanken nu har bränt sitt krut?

Eftersom hushåll, företag och banker alltid kan hålla kontanter - och därmed få nollränta - kan Riksbankens inlåningsränta inte sättas lägre än noll. Då blir det ingen inlåning. Utlåningsräntan kan inte hellre sättas lägre än inlåningsräntan. Det skulle leda till “Ebberöds bank". Därför finns det ett hårt räntegolv för penningpolitiken. De pessimistiska framtidsutsikterna innebär att det är möjligt att vi hamnar i en situation där vi slår i räntegolvet och en lägre ränta vore önskvärd men inte är möjlig. Vad kan då Riksbanken göra?

Först bör vi notera att nivån på Riksbankens styrräntor inte direkt styr den ekonomiska aktiviteten. Företag och hushåll som vill finansiera sig måste betala en riskpremie, de vill oftast låna på längre löptider vilket normalt är dyrare, och deras investerings- och konsumtionsbeslut styrs mer av realräntan, det vill säga räntan minus inflationsförväntningarna, än av den nominella räntan.

Riskpremien och löptidspremien kan förmodligen Riksbanken inte göra mycket åt, men inflationen är däremot deras centrala målvariabel och något de borde kunna styra. Högre inflation leder vid oförändrad nominell ränta till lägre realränta. Det blir därmed förmånligare att investera och att konsumera nu, snarare än senare. Allt annat lika och även om reporäntan är noll, borde därför förväntningar om högre framtida inflation leda till en högre ekonomisk aktivitet - åtminstone om inflationen inte är så hög att den i sig är ett problem.

Ett sätt att öka de framtida priserna - och därmed spä på inflationen - är att trycka pengar. På kort sikt är det dock inte säkert att mer pengar i cirkulation leder till inflation, särskilt inte om räntan är noll, då mer pengar kan lagras i madrasser eller i kassavalv utan att det blir någon ränteförlust.

Man kan dock vara rätt säker på att en permanent ökning av penningmängden förr eller senare leder till inflation. Men om allmänheten förväntar sig att Riksbanken kommer att suga upp all överskottslikviditet så snart ekonomin tar fart och räntenivåerna blir mer normala blir det ändå ingen inflation. Realräntorna skulle i så fall inte falla även om Riksbanken ökar penningmängden i dag.

Att sänka realräntan i dag genom att påverka inflationsförväntningarna förutsätter därför att allmänheten fås att tro att Riksbanken inte kommer att bromsa en framtida inflationsbrasa om och när den väl sätter i gång och då egentligen inte längre behövs i syfte att stimulera ekonomin.

Diverse enkätundersökningar visar att inflationsförväntningarna på ett par år sikt är väldigt stabila och nära 2 procent. Riksbankens senaste prognos för inflationen mätt som KPIF (där förändringar i hushållens ränteutgifter är borträknade) är 1,9 procent i år, 1,8 nästa år och 2,0 år 2011.

Riksbanken har otvetydigt lyckats etablera en stor trovärdighet för inflationsmålet. Frågan är om denna trovärdighet nu kan slå tillbaka. För även om riksbankschefen Stefan Ingves skulle säga att han vill ha högre inflation på några års sikt, så blir det kanske ingen som tror honom. Riksbankens rådgivare Kenneth Rogoff från Harvard är känd för sin idé att riksbanker bör styras av en räntehök som bevisligen ogillar inflation. Men snart blir det kanske dags för motsatsen. Får vi i så fall se Anders Borg utse Göran Greider till Sveriges riksbankschef?

John Hassler är professor i makroekonomi på Stockholms universitet. Han medverkar med en krönika i Affärsvärlden varje vecka.

John Hassler

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet