JP Morgans svårfångade val

2012-04-24 21:00 Anders Anders

Problemet med banker som hotar det finansiella systemet har blivit större. Inte mindre. Försöken att stävja storbankernas inflytande har fått motsatt effekt.

Den globala finansbranschens senaste stora snackis är en val. En franskfödd val i London City. ”The London Whale” heter egentligen Bruno Iksil och är derivathandlare på den amerikanska storbanken JP Morgan. Han kallas även ”Voldemort” efter Harry Potters onde motståndare. Iksil hamnade i hetluften när det avslöjades att han hade tagit gigantiska marknadspåverkande positioner – det talas om hundra miljarder dollar – på marknaden för så kallade CDS:er, en sorts försäkringar som ska skydda mot obligationsförluster. JP Morgans förklaring är att det handlar om hedgar, rutinmässiga åtgärder för att minska bankens riskexponering i diverse värdepapper. Den förklaringen har knappast fått brett stöd.

”The London Whale” är bara en liten kugge i JP Morgans så kallade Chief Investment Office, CIO. Det består av 400 personer i London som har till uppgift att sköta tillgångar på 350 miljarder dollar. Och de har uppenbarligen inte enbart sysslat med traditionell förvaltning och riskhantering, utan divisionen har förvandlats till en gigantisk hedgefond. Teorierna om vad som försiggått på den anonyma JP Morgan-enheten är många och invecklade. Men bortsett från det så har debatten gått vidare och kommit att väcka liv i den några år gamla diskussionen om ”Too big to fail”, alltså om banker som är så stora att de inte kan tillåtas gå i konkurs. Med all rätt.

De största amerikanska bankerna växer så det knakar. Faktum är att de är ännu större i dag än före finanskrisen. De fem största, Goldman Sachs, Wells Fargo, JP Morgan, Bank of America och Citigroup har nu, enligt nyhetsbyrån Bloomberg, tillgångar som motsvarar 56 procent av den amerikanska ekonomin. Före krisen var motsvarande siffra för de fem största 43 procent.

Så problemet med vad som har fått beteckningen SIFI:s (systematically important financial institutions) är inte mindre i dag utan större. SIFI:s hotar den finansiella stabiliteten, de sätter skattebetalarnas pengar på spel och de får billigare finansiering än mindre banker som inte har rätt till ett statligt skyddsnät, vilket ökar deras konkurrensfördel ytterligare.

Problemet är också politiskt. USA:s president Barack Obama har fått backa på punkt efter punkt när det gäller regleringen av finansmarknaden. I andra fall har reglerna visat sig svåra att genomdriva i praktiken. Ett exempel är Volcker-regeln som är en del av det stora lagförslaget Dodd-Frank, och som ska reglera hur mycket en storbank får spekulera – allt för att minska riskerna för en ny kris. Tanken var att bankerna skulle förbjudas att handla i egen räkning på finansmarknaderna, utan bara syssla med att genomföra affärer åt kunder.

The Volcker Rule, döpt efter idékläckaren, förre centralbankschefen Paul Volcker, är ännu inte implementerad men sysselsätter redan en armé av jurister och lobbyister – till största delen betalda av den finansiella industri som vuxit till gigantiska proportioner de senaste 20 åren. ”The London Whale” visar att det finns billigare och enklare sätt att helt kringgå reglerna.

Men det finns också fortfarande ett starkt stöd inom flera politiska grupper för att komma till rätta med problemet med de gigantiska bankerna. Den amerikanska vänstern, inbegripet så olika företeelser som demokraternas vänsterflygel och Occupy Wall Street-­rörelsen, vill göra något åt saken. Samma sak med stora delar av den disparata Tea Party-rörelsen. Republikanska kongressledamöter vill. Och faktiskt också ett antal chefer inom Federal Reserve-systemet.

Bland annat har Fed-chefen i Dallas, Richard Fischer, i inledningstexten till bankens årsredovisning för 2011 varnat för att bankkoncentrationen är ett stort hot mot den finansiella stabiliteten.

Så det finns många som vill, men de vill knappast tillsammans. De senaste åren har viljan till samarbete mellan demokrater och republikaner i princip upphört. Ingenting tyder på annat än att bankernas storlek är en sådan fråga där de aldrig kommer att enas, även om de i sak är överens.

Bankernas medbrottslingar i finanskrisen, ratinginstituten, gör inte saken bättre, snarare tvärtom. Moodys varnade nyligen för att flera banker, däribland Morgan Stanley, riskerar sänkt kreditbetyg. För Blackrock, världens största kapitalförvaltare, innebär det att firman av juridiska skäl tvingas flytta affärer från Morgan Stanley till banker som har högre rating. Vilka då? Just precis. Exempelvis JP Morgan eller Goldman Sachs. Det är som det brukar vara i kasinon: vinnaren tar allt.

Anders Anders

Premiumnyheter

Aktuellt inom