Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Kan feminister inte räkna?

2014-09-09 21:00

Här har ni en intressant fråga som har fått alldeles för lite uppmärksamhet i valrörelsen: Varför tar filmstjärnor nakenbilder av sig själva? Detta apropå förra veckans stora chocknyhet: att hackare har kommit över hundratals, företrädesvis kvinnliga, kändisars privata nakenfoton och spridit bilderna på nätet.

Det är förstås ett oförskämt tilltag, men jag undrar ändå: Varför finns bilderna? Jag menar inte varför bilderna finns i ”molnet” – ett namn som borde få varje idiot att begripa att det enda som står mellan ett blottat skrev och den uppkopplade mänsklighetens liderliga blickar, är vatten­ånga. Jag undrar varför bilderna alls existerar. Det förbryllar mig.

Så vitt jag förstår – jag har googlat lite, men med klent resultat – är majoriteten av bilderna ”selfies”. Andra är tagna av en intim partner. Jag antar att man kan hitta på nästan rimliga förklaringar till den första kategorin nakenbilder. Filmstjärnan kanske, trots miljongager, saknar en spegel i sitt hem och vill kolla ett födelsemärke på rumpan, till exempel. Men om man är ett par, som kan se varandra nakna på riktigt närhelst man så önskar, varför då fotografera varandras nakenhet?

Tror ni att det rör sig om amerikansk hygien­hysteri – ett slags supersäker sex? Eller har narcissismen nått så långt att ett gemensamt sexliv numera innebär att man onanerar i ensamhet, till varandras bilder? Frågor av det slaget skulle få mig att intressera mig för valrörelsen. Men inte ens Gudrun Schyman verkar bry sig. Kanske är kvinnliga filmstjärnor, till skillnad från kvinnliga styrelseproffs, alltför överklassiga för Fi. Å andra sidan inser jag förstås att mina funderingar över filmstjärnornas märkliga självdokumentation ligger nära det som brukar kallas ”skuldbeläggning av offret”, så det är kanske lika bra att lämna ämnet.

Men på tal om skuldbeläggning av offret och Fi: Hur kommer det sig att Gudruns parti struntar i så många andra frågor? Försvaret, till exempel. Om man kampanjar för att ersätta manligt militärt försvar med ickevåld, kunde ju läget knappast vara bättre än nu. Här finns både Ukraina och Islamska staten att använda som övningsexempel. Varför klämmer inte Fi:arna i med en debattartikel, eller en sådan där sjuttiotalig kampsång, som sätter både Putin och hökarna i Kiev på plats? Varför drar inte Gudrun till med något riktigt syrligt om patriarkatet, så att den Islamska statens jihadister kommer av sig, stoppar ned knivarna och slutar mörda och våldta tusentals muslimer och kristna?

Tror ni att det kan ha att göra med att det känns lite jobbigt, till och med för Fi:are, att just nu likställa offrets självförsvar med angriparens våld? Kan det möjligen vara så att övertygelsen om att allt militärt försvar är ett uttryck för patriarkala våldsstrukturer i just dessa fall känns lite svårförklarad?

Jag vet inte. Jag är förbryllad. Jag bara gissar.

Det är också möjligt att förklaringen är aningen mer ogripbar. Som när Fi:s ekonomiske talesperson – en man, eftersom pengar är så patriarkala – i Svenska Dagbladet i förra veckan förklarade varför partiet inte har något sammanhängande budgetförslag: ”Det finns en balanserad tanke.”

Sådant gör mig väldigt förbryllad: Är det feminint att strunta i att räkna? Är det feminint, snarare än världsfrånvänt, att tro att arméer av mördare och våldtäktsmän kan bekämpas med socialsekreterare och radikala kolumnister? Är det något särskilt feminint med att skriva blommiga önskelistor utan täckning?

Jag tycker det låter som en kvinnoschablon ur Åsa-Nisse. Men enligt Fi är det feminism. Uppåt fyra procent, många unga, högskoleutbildade och journalister, håller med. Förbryllande.

Vad är det för fel på en svag regering?

Vid det här laget verkar alla bekymra sig för hur svårt det kommer att bli att få ihop en regering. Låt mig bara påpeka att det inte nödvändigtvis är ett stort problem för andra, än de närmast berörda. Visst kan det finnas risk för lite ränteoro och sådant, men å andra sidan kanske vi får en regering som är så svag att den inte kan uträtta särskilt mycket. Det är nästan alltid att föredra framför motsatsen.

Johan Hakelius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom