Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Kla(s)sklättrarna

2013-05-01 21:00

Margot Wallström är den senaste, men hon är långt ifrån ensam. Ett dussin före detta socialdemokratiska ministrar arbetar i dag åt storföretag och banker.

Den 1 maj höll ledande socialdemokrater sina traditionstyngda tal, där massorna eldades av Marita Ulvskog på Slottstorget i Gävle och Stefan Löfven i Folkets park i Malmö, för att nämna några. Men det är nu mer än sex år sedan Socialdemokraterna förlorade makten. Då tvingades tjogtals statsråd, statssekreterare, politiskt sakkunniga, pressansvariga och andra politiskt tillsatta personer bort från sina jobb. Precis som de flesta människor behövde de en ny sysselsättning, av ekonomiska skäl och för att inte stagnera.

En del arbetar kvar för Socialdemokraterna, eller har gått tillbaka till sina gamla jobb eller utbildningar. Somliga sitter i riksdagen, som förre försvarsministern och talmannen Björn von Sydow och tidigare miljöministern Lena Sommestad. Inte så få har blivit landshövdingar, som förre migrationsministern Barbro Holmberg och Berit Andnor (för att nämna några) eller ambassadörer, som förre biträdande finansministern Gunnar Lund, numera vår man i Paris.

Men minst elva ministrar i Göran Perssons regeringar arbetar i dag för privata, vinstdrivande storbolag, visar Affärsvärldens sammanställning (se tabellen genom att klicka på bilden uppe till höger). Ytterligare en handfull har varit inne i sektorn och lämnat. Därtill kommer en rad statssekreterare, tvåorna på departementen, som gått till näringslivet.

Det har inte alltid varit en självklar karriär­väg för socialdemokrater att ta tjänst hos storfinansen. När den nu framlidne förre vice statsministern Odd Engström blev styrelseordförande i studiekamraten Jan Stenbecks maktbolag Kinnevik var det en skräll.

– Politiken lämnade jag för två år sedan när jag tog över bankakuten. Det har jag lagt bakom mig, sa Odd Engström då till Svenska Dagbladet.

Ex-ministern och socialdemokratens kliv in i det privata näringslivet öppnade för ett annat före detta S-statsråd, Jan Nygren. År 2000, fyra år efter att han lämnat rollen som samordningsminister och regeringens krigsmaterielansvarige, blev han rådgivare till försvarskoncernen Saab. Senare blev han vice vd i det Wallenbergkontrollerade bolaget.

– Det var säkert några som inte tyckte att det var bra, men ingen kritiserade mig personligen, säger Jan Nygren, som i dag sitter i styrelsen för bland andra GE Money Bank i Sverige och Danderyds sjukhus.

Jan Nygren fick två år senare sällskap i näringslivet av sin partikollega Björn Rosengren, som liksom Odd Engström blev råd­givare åt Jan Stenbeck och dennes sfär.

Men den stora migrationen till det privata storkapitalet kom först efter valförlusten i september 2006, då socialdemokraterna förlorade makten efter tolv år. En rad tunga socialdemokrater kvarblev i aktiv tjänst hos partiet, men tiden gick och allt fler lämnade.

Ett uppmärksammat kliv gjorde förre justitieministern Thomas Bodström när han hösten 2009 valdes in i styrelsen för den riskkapitalägda friskolekoncernen Pysslingen, ett bolag som startades som experiment med stöd av Saf i början av 1980-talet. Ett uppdrag han nu har lämnat.

Den senaste är Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär och socialminister, dessutom många gånger utpekad som en potentiell partiledare. Hon tog först oväntat tjänst som projektdirektör på Postkodlotteriet och för ett par veckor sedan meddelades att hon går in i styrelsen för Icas börsnoterade ägarbolag Hakon Invest.

Men Margot Wallström är långt ifrån ensam. Ett intressant exempel på karriärmöjligheter som kan öppna sig för högt uppsatta socialdemokrater är förre jordbruksministern Annika Åhnberg. Hon började sin politiska bana på den yttersta vänsterkanten, som medlem i Förbundet Kommunist, en av många fraktioner som i början av 1970-talet var inspirerad av den kinesiska kulturrevolutionen. Under sena 1980-talet och tidiga 1990-talet satt hon i riksdagen för Vänsterpartiet, blev politisk vilde i två år och återvände senare som socialdemokratisk jordbruksminister.

Sedan år 2000 sitter hon i styrelsen för Antonia Ax:son Johnsons börsnoterade livsmedelsbolag Axfood. Annika Åhnberg sitter också i styrelsen för Högestads & Christinehofs Fideikommiss, ”den röde greven” Carl Pipers gods, som upptar en och en halv procent av Skånes yta. Från kommunist, via vilde till jordägaradel och kapital, med andra ord.

Åter andra har tagit klivit in i den yppersta storfinansen. De två tidigare finansministrarna Pär Nuder och Erik Åsbrink hör till dem. Pär Nuder är rådgivare till Wallenbergsfärens EQT och sitter bland annat i styrelsen för riskkapitalbolagets gasmonopol Swedgas. Nuder sitter också i styrelserna för det noterade fastighetsbolaget Fabege och skidanläggningskoncernen Skistar. Erik Åsbrink är internationell rådgivare till den mäktiga amerikanska investmentbanken Goldman Sachs, sitter i styrelsen för fastighetsbolaget Wallenstam och är på regeringens mandat ordförande för Handelshögskolan i Stockholm. I Wallenstams styrelse sitter för övrigt också Ulrica Jansson Messing, som var regeringskollega med Åsbrink 1996 till 1999.

Även tidigare utbildnings- och senare näringsministern Thomas Östros väckte visst uppseende när han i maj förra året tog jobbet som vd för Svenska Bankföreningen.

Att höga politiker går till näringslivet är ett internationellt fenomen. Att det har funnits murar mellan toppolitiken och det privata näringslivet har setts som en svaghet i systemet. Men det problemet finns knappast längre. Mestadels applåderas förändringen. Men det föder också en del besvärande frågor. Ett är insiderdilemmat.

”Det är hög tid att Sverige inför karenstid för toppolitiker. Två år är en högst rimlig tid, då har förhoppningsvis en del av insiderkapitalet minskat i värde. Men politiker vill sällan reglera sig själva.” Så skrev Expressens liberala ledarsida med anledning av att moderate försvarsministern Sten Tolgfors efter bara ett knappt år blev professionell lobbyist.

Ett annat dilemma är att de aktiva politikernas drivkrafter riskerar att ifrågasättas.

Stefan Svallfors är gästprofessor vid Institutet för social forskning på Stockholms universitet, och driver ett projekt där den svenska lobbyindustrin kartläggs, eller ”policyprofessionella”, som han kallar dem.

– Ett potentiellt problem att folk går in i politiken för att casha in på vad de lär sig och sina kontaktnät. Då kanske man modererar sina ståndpunkter, så att de inte stöter sig med potentiella framtida arbetsgivare. Men om det verkligen är så, är svårt att säga.

Frågan är också om det bör ställas olika krav på vänsterpolitiker och högerpolitiker. Är det mindre iögonfallande att en före detta centerpartistisk minister och partiledare som Maud Olofsson sitter i styrelsen för Sven Hagströmer Creades än att den förra socialdemokratiska justitieministern Laila Freivalds sitt er i styrelsen för Mats Qvibergs Öresund?

Det är onekligen också stor skillnad på att, likt gamle näringsministern Anders Sundström, via sitt uppdrag i rörelsebolaget Folksams åtaganden bli ordförande för Swedbank och som den tidigare biträdande partisekreteraren och huvudideologen Stefan Stern ta tjänst i Kreabgrundaren och Wallenbergrådgivaren Peje Emilssons privata bolag Magnora. Åtminstone tycker många socialdemokrater det.

Jan Nygren är inne på samma linje.

– I näringslivet finns människor med olika uppfattningar, också socialdemokrater. Borde vi inte vara glada för det? Sen är det upp till var och en att fråga sig, ”rimmar det här uppdraget med mina värderingar?” Men det borde vara ett rättesnöre för alla innan man accepterar en hög post.

Just Stefan Stern gick för övrigt i förra veckan vidare till Wallenbergarnas maktbolag Investor där han ska ha särskilt fokus på ”hälso- och sjukvårdssektorn, omsorg samt utbildning”, det vill säga vinstdrivande bolag i offentlig sektor, ett karriärdrag som knappast gör honom populärare i partiet.

Många av de yngre och mindre etablerade socialdemokratiska politikerna har gått till lobbyindustrin och pr-bolagen, som exempelvis Maria Stern på JKL (tidigare politiskt sakkunnig på statsrådsberedningen och gift med Stefan Stern) och Fredrik Fällman på Prime (bland annat planeringschef på finansdepartementet).

Pr-byråernas förmåga att suga upp de unga och talangfulla har debatterats flitigt, liksom problemen detta kan medföra. Det manifesterades genom den så kallade Primeskandalen. Organisationen Svenskt Näringsliv visade sig ha anlitat pr-byrån Prime för att styra socialdemokraterna åt höger.

Men också några av de tyngre socialdemokraterna har valt att på timtaxa leja ut sina kunskaper om det politiska spelet. Förre SSU-ordföranden Niklas Nordström var en av flera socialdemokrater som hjälpte till i sina nya roller som välbetalda pr-konsulter. Men främst av dem alla är såklart Sveriges statsminister Göran Persson, som ledde landet i tio år. I dag är han konsult på JKL.

Socialdemokratin har sedan grundandet haft täta band med arbetarrörelsen och fackförbunden. Partiet har stått på löntagarnas sida, fienden har varit kapitalet. Nu identifierar sig allt fler av de ledande socialdemokraterna med den forna fienden. Vad återstår då – mer än ett vanligt parti?

Erik Wahlin

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom