Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Klimatchock lyfte Hitler men sänkte Kreuger

2019-07-08 06:52
Ivar Kreuger. Foto: Rights Managed/TT

Hur stor verkan kan en klimat-risk få? Det beror på när katastrofen inträffar.

Väderrisker kommer människor aldrig ifrån. I USA hade kalla vintrar och heta finanskriser på 1880-talet tagit kål på stora delar av boskapsuppfödningen på den vida prärien, ett höglänt savannområde med sommarhetta, vinterkyla, stormvindar och sparsam nederbörd. 

Där hade nya invandrare slagit sig ned som odlare till förmånliga villkor, något som blev framgångsrikt när planeten från ungefär år 1900 gick in i den värmeperiod som fortfarande präglar jordbruket. 1920-talet råkade vara regnrikt så att jordbruket kunde expandera och mekaniseras. 

Men med värmen ökade risken för torka, och spannmålsodlarna luckrade med fel tekniker upp det översta jordlagret när de plöjde och harvade. 

Därför bröt själva helvetet löst när torkan kom 1930, just när bönderna plöjt vete- och majsåkrarna. Det kallades ”the dust bowl” när prärien yrde av lössjord och jordbrukare, en efter en, tvingades ge upp och lämna sina hem utblottade. Att detta råkade komma efter en finanskrasch gjorde att problemen snabbt växte till internationell katastrof. 

Räntorna sjönk visserligen, men ingen vågade låna. Bilförsäljningen rasade kraftigt, delvis på grund av jordbrukskrisen, som snart spred sig till trävaror och andra råvaror. Arbetslösheten bara ökade och ökade. Alldeles för snabbt svarade politikerna med ödesdigra Smoot-Hawley Act, som drog med sig en kedjereaktion av tullhöjningar och regleringar över världen. USA:s utrikeshandel var relativt sett liten men den betydde mycket för en rad mindre länder. 

Tyskarna i Weimarrepubliken mådde vid det här laget lite bättre med nya lån och olika eftergifter från segrarmakterna. Men nu föll landet åter i ekonomiskt kaos med sex miljoner arbetslösa. Missnöjespolitikern Adolf Hitler var betraktad som en stolle men allt fler desperata väljare lyssnade på hans hatbudskap. 

Ivar Kreuger hade klarat efterkrigskrisen genom att engagera amerikanska sparare i en lånespiral där insatserna blev större och större. Hans spelbord vältes nu över ända

Men låt oss ta händelsekedjan ända från år 1924.

***

Efter första världskriget gick USA snart in i högkonjunktur. Amerikanen lärde sig att köpa kylskåp, dammsugare eller till och med bil på avbetalning. Dammsugarkungen Axel Wenner-Gren var med på ett litet hörn med sina snabbväxande Elektroluxföretag. 

Produktionen ökade kraftigt. Skyskraporna i New York reste sig och till dem behövdes stora mängder elektriska hissar. Bilindustrin fick effektivare produktionsteknik med entreprenören Henry Ford som kopierade det löpande bandet från slakterierna och postorderhandeln. Produktionskostnaderna sjönk drastiskt på 1920-talet. När Ford tvingades höja arbetarlönerna, för att hålla de anställda kvar i monotona jobb, fick även arbetare råd att spara till en bil. Bilfabrikerna började efterfråga alltmer av plåt, glas, gummi och läder som producerades, medan deras arbetare lyftes in i medelklassen med allt vad det innebar för konsumtionen i landet. Ett helt nät av vägar och serviceställen behövde byggas för ett nytt transportmedel.

Trots all aktivitet minskade de anställda i industrin med en miljon och i jordbruket ytterligare en miljon på grund av effektiviseringar. Men nya verksamheter växte som svampar ur jorden. I bilaffärerna, garagen och bilverkstäderna uppstod 750 000 nya arbetstillfällen. I handeln anställdes en halv miljon nya medarbetare, i byggnadsverksamheten 300 000 och i de nya elektricitetsverken och gasverken 200 000. Till detta ska adderas 200 000 inom olika fria yrken, 100 000 inom nöjesindustrin och ytterligare hundratusentals i andra olika yrken. USA demonstrerade alltså redan att det skymtade ett servicesamhälle bortom det industriella. Det var bara att låta evolutionen av näringslivet ha sin gång.

Saker blev bättre även i Europa och till och med i Tyskland. Amerikaner öppnade plånboken, neutrala finansmän, bland dem Marcus Wallenberg, Oscar Rydbeck och Ivar Kreuger från Sverige, engagerades för Dawesplanen och Younglånet. Amerikanska krediter, utländska investeringar och rimligare avbetalningsplaner gjorde att Weimarrepublikens ekonomi äntligen började röra sig uppåt. Berlin framstod som en populär stad att besöka igen i den frisinnade nya republiken. 

Den där österrikaren Adolf Hitler, som varit tysk vicekorpral i kriget, hade anslutit sig till nazistpartiets föregångare i München och ledde ett misslyckat uppror, namnet ”ölkällarkuppen”, som säger det mesta. Den 34-årige extremisten hamnade i fängelse och skrev ett ordrikt och ganska förvirrat manifest: Mein Kampf. Framme vid 1928 fick han 2,6 procent i ett riksdagsval, illa nog men knappast oroande.

Sent samma år slog oväntat framstegsoptimismen i USA över i finanskrasch. Nationalekonomer från olika skolor kommer aldrig att bli överens om vad som orsakade detta. Det började med att banker och finansföretag som investerat i varandra föll som korthus och skapade kreditbrist. 

Men efter 15-16 månader av oro kände många optimismen komma tillbaka, börskurserna började stiga igen våren 1930. Det var då de amerikanska problemen exporterades till Tyskland och gjorde sex miljoner utan jobb. En stor del av de tyska familjerna hamnade i djup nöd.

Under den nya krisen växte därför väljarstödet snabbt för nationalsocialisterna. I riksdagvalet 1930 blev det 18,3 procent och i de båda valen 1932 blev det 37,3 procent och 33,1 procent. Ett litet extremt missnöjesparti störst av alla.

Hitler kom till denna maktställning genom att lova de arbetslösa att skrota Versaillesfreden, ta revansch på fransmännen och skapa livsrum för ”herrefolket” österut i Europa. Riktigt långtgående i denna traumatiserade tid framstod han bara i synen på tyskarnas rätt att underkuva de slaviska folken och utrota främmande folkelement.
Högerkonservativa junkrar från forna Preussen trodde att de kunde hantera ”pajasen” och släppte fram honom som ledare i en regering där de själva var i majoritet och hade kontrollen. Denna missbedömning skulle besegla även deras öde.

Den svenske finansmannen Ivar Kreuger tvingades att bli en amerikansk aktör under deflationskrisen. Eftersom han var djupt kunnig om USA efter sina yrkesår där lyckades han bygga förtroende och lyfta spelet till en ny nivå där allt handlade om att löpande finansiera höga och stigande utdelningar med amerikanska sparares pengar.

I den svenska börshistorien skulle åren 1918 till 1932 bli en förlorad period med nedgång för börsindex på 80 procent för nominellt index och 75 procent inräknat utdelningarna. Det är inte svårförståeligt att svenskarna efter detta flydde till obligationer under lång tid.

Kreuger & Tolls snabba uppgång åren 1927–1928 avspeglas inte i Affärsvärldens index, men om man tar med dem svarade Kreugerföretagen för 43 procent av hela den svenska börsen, enligt historikern Jan Glete. 

Därefter sjönk andelen, men förvånansvärt litet med tanke på börskraschen. Kreuger höll ju förtroendet uppe genom optimistiska rapporter och infriade alla utdelningslöften. Han byggde sitt Tändstickspalats vid Humlegården och tog ägarpositioner i en rad svenska företag. Statsmän kom på besök när han förmedlade lån mot lokala tändsticksmonopol med amerikanskt kapital. Troligen var planen att diversifiera och trassla sig ur Tändsticksbolaget, vilket, som senare framkom, inte gick riktigt så lysande som han förespeglade. Trösklarna för att bilda globalt tändsticksmonopol var för låga. 

I början av år 1929 var hans förtroende fortfarande stort, om än med viss skepsis, som framgår av en passus i Affärsvärlden.

”I London steg kursen å debentures på tisdagen med över £2. I New York noterade debentures avse ju sådana å nom. 20 kr. Ingeniör Kreuger vistas sedan ett par dagar i Paris. Naturligt är att man sätter hans vistelse därstädes i samband med någon stor affär, som kan motivera kursstegringen. Denna affär synes i så fall icke beröra Tändsticksbolaget, ty Tändsticksbolagets aktier sluta rapportveckan 6 kr. lägre. Man kan ju ha vissa gissningar om arten av den affär, varom ingeniör Kreuger nu underhandlar i Paris. Det kan icke vara lämpligt att närmare angiva sådana gissningar, men man kan möjligen antyda, att dessa underhandlingar på något sätt kunna tänkas stå i samband med det franska statslån å $407 mill., som förfaller i USA 1 aug. 1929. Förut har man nog tänkt sig, att detta lån skulle inlösas i samband med en mobilisering av tyska skadeståndsobligationer. Opinionen i Wall Street är emellertid ofördelaktig för en emission av sådana obligationer, vilket gör att en annan finansoperation kan bli aktuell. Huruvida den affär, varom nu synbarligen underhandlas, kan ge berättigande åt en så enorm kursstegring, som nu förekommit, återstår att se.”

Kreuger-bolagen behöll, märkligt nog, i det närmaste sina stora värden ända fram till hans självmord våren 1932. Ett imponerande förtroendespel kanske, men dessa dagar i mars var alla fordringsägare samlade i Paris tillsammans med de ledande Kreugerdirektörerna. För första gången var det inte bara den store IK som hade helhetsbilden. Likviditeten var slut och alla upplåningsmöjligheter uttömda. Ett hårt fängelsestraff i USA hotade.

Efter Kreugerkraschen smälte andelen ner till 2-3 procent. På ett liknande sätt förhöll det sig med aktieomsättningen. Men de båda månaderna före Ivar Kreugers död svarade Kreuger & Toll ensamt för två tredjedelar av omsättningen på hela fondbörsen. 

Det har spekulerats friskt om huruvida konkurrenter mördade Kreuger. Problemet med den hypotesen är att varje stor finansman som faller lätt drar med sig andra i fallet. Vem vågade gunga båten?

Det framstår närmast som ett mirakel att Wallenbergarnas Investor höll sig flytande när alla andra liknande företag gick i kvav. Bakom bedriften stod den kärve bankmannen och omstruktureraren Marcus Wallenberg, Häradshövdingen kallad. För en tid var han ute i Europa och sysslade med tyskarnas olika problem. I hans frånvaro sköttes banken av vd Joseph Nachmanson fram till att denne avlöstes av häradshövdingens äldste son Jacob Wallenberg 1927.

Jacob blev en försiktig bankman precis som sin far, men han visade inte dennes intresse för sanering av krisföretag. Snarare utvecklade han en annan sida av faderns repertoar: lusten för kortsiktiga finansaffärer. Spekulation på valuta-, obligations- och aktiemarknader har alltid fascinerat människor med analytisk läggning. Går det att överlista konkurrenterna på marknaden precis som i ett bridgespel? Går det att vända oddsen till sin fördel? 

Investor blev precis som Kreuger & Toll ett av sena 1920-talets populäraste spekulationspapper, men den ständiga tvåan.

För ledningen var det till en början allt svårare att skriva av aktievärden och betala räntor. År 1925 diskuterades en radikal omstuvning i portföljen för att kunna få ned bankskulderna och närma bokvärdena till dem som rådde på börsen. Men man valde i stället att avvakta eftersom det var lockande att göra Investor till det enda emissionsbolag som skulle ”rida ut krisårens storm”. Men i stället för att sitta passiv och vänta på uppgång valde man att gå in aggressivt på både svensk och utländsk aktiemarknad under de följande åren.

Efter hand tog svenska börsen intryck av utvecklingen internationellt och framgångarna för svenska storföretag. Det blev dags att skifta ut tidigare krisaktier från ett bankkonsortium som kallades Monetas på marknaden. Det hela inleddes 1926 med att Grängesaktier hamnade i Ivar Kreugers olika bolag. 

Investor var visserligen solidast men för den skull ingen stark aktör. Bland det tidigare långsiktiga ägandet fanns bruksbolag som Kopparberg-Hofors och Wifstavarf, vilka styrdes mot rationaliseringar och moderniseringar, med ganska litet ägarengagemang. Häradshövdingen kontrollerade också spelet i bruksjätten Stora Kopparberg, fast bara från ett minoritetsägande. Med Asea hade han gamla bankrelationer utan att kunna rå på företagsledaren Sigfrid Edströms personliga makt. 

När aktier i Stora Kopparberg och Kopparberg-Hofors såldes ut bjöd Investor och moderbanken SEB motstånd mot Kreuger. Detsamma hände med Separator och Asea eftersom de båda sönerna i ledningsgruppen, Jacob och Marcus, hunnit engagera sig i respektive bolag. 

År 1927 kom en ny lag som förbjöd bankers ägande i företag som Investor, men det problemet löste SEB formellt med att bankens viktiga kontrollpost skrevs över på Jacob Wallenberg personligen och att banken behöll rätten att fortsätta rösta för aktierna genom ett internavtal. 

Bankerna fick tillbaka alla aktier som de nyss avyttrat till Kreuger efter dennes död. De kom alltså inte loss från ägandet i detta skede. Kreuger & Toll blev snabbt helt värdelöst. Banker, som satt med stora säkerheter i Kreugers olika värdepapper, fick rekonstrueras.

Den medelstora och friskare Stockholms Enskilda Bank hamnade främst i ledet när de andra tog flera steg tillbaka. Det var inte bara försiktighet i Kreugerutlåning utan även lyckade ”konsolideringsaffärer” som blev avgörande. 

”Den försiktige häradshövdingen” hade tagit initiativ till en stor spekulation i utländska aktier och obligationer för Investors räkning våren 1926. Sonen Jacob, då vice vd, fick uppdraget att sköta uppläggen. Med sitt kontaktnät hade fadern god inblick i ländernas valutapolitik, och en utsänd analytiker, civilingenjören Frans G Liljenroth, visade sig kunna prestera goda aktieanalyser. För att kunna följa Parisbörsen bättre abonnerade banken på telegraferade aktiekurser från Crédit Lyonnais varje onsdag. 

Jacob Wallenberg fick bara operera på några år av bubbelmarknad före vändpunkten i Paris våren 1928 och när luften gick ur New York-börsen senare i oktober 1929. Spekulationen träffade dock rätt på båda börserna och bärgade en realisationsvinst på drygt 6 miljoner kronor. Investor behövde därför varken rekonstrueras, få sitt aktiekapital nedskrivet eller gå i likvidation, vilket inget av de andra uppemot hundra emissionsbolagen som startades under krigsinflationen hade klarat. 

Hur skulle det gå med bankerna som engagerat sig hårdare i Kreugers affärer? Sverige tvingades lämna guldmyntfoten, vilket skulle visa sig klokt i det läge som rådde.

***

I styrelser och koncernledningar i alla svenska företag som sysslade med malmbrytning, stålframställning eller framställning av olika skogsprodukter var stämningen grinig och irriterad några år. Priserna rasade och volymerna sjönk, och när inneliggande lager värderades ned uppstod rena katastrofresultat. En naturlig reaktion blev att jaga de ansvariga och söka efter nya ledare som kunde rensa upp utan bindningar till det gamla. Den som varit med om liknade år, 1977, 1992 eller 2003, nickar igenkännande.

Företagsledare efter företagsledare kritiserades för sitt vidlyftiga beteende under krigshaussen och fick lämna med vanära under ”vredens år”.

I Kiruna sparkades den mytomspunne Hjalmar Lundbohm efter kontroverser med nye Grängeschefen Gunnar Dillner. Ända sedan 1898 hade Lundbohm varit disponent för LKAB, så det var kanske på tiden att få in nytt blod. Men nog hade denne man som lyckats bygga upp en hel stad på fjällsidan varit värd en hedersammare reträtt.

Grängesbergsbolaget har tidigare låtit den egensinnige geologen och humanisten hållas. Som företagsledare var han yvig, kanske slösaktig, men de yttre omständigheterna hade varit nästan omänskliga. Vinsterna från LKAB blev mycket stora ändå. Det hade stått ett guldskimmer kring detta bergatroll ända tills nyligen, då ökade fraktkostnader och lönekostnader började äta upp överskotten.

År 1921 tvingas han abrupt lämna sin vildmarksvärld, och det blev först efter döden, några år senare, som han skulle återbördas till Kiruna. Där är hans namn odödligt, åtminstone så länge det finns malm i berget.

I ett annat basindustriföretag, Värmlands stolthet Uddeholm, var det också nya tider. Det hade tidigare varit stort jubel med vinster i tiomiljonersklassen. Men så kom lika stora förluster.

Den beundrade disponenten August Herlenius framstod plötsligt som en ansvarslös slösare. Hans nysatsningar under den värsta dyrtiden hade slukat kapital. Nu kallades den barske Kohlsvadisponenten Einar Troili in som extra kontrollant i företagsledningen. Denne hade löfte om att efterträda Herlenius men det skulle ske i ordnade former.

I Stora Kopparberg, det andra stora mellansvenska bruksföretaget, fick en annan expansiv herre, Olof Söderberg, klä skott i styrelsen för olusten och missnöjet. Söderberg hade visserligen aldrig förverkligat sin stora utbyggnadsvision för stålet och varven. Detta är ju en väldig tur så som marknaden har utvecklat sig. Enskildas Marcus Wallenberg retade sig på att den gamle vännen varit så storvulen och fåfäng i det han företog sig, till exempel en miljon i ny disponentvilla som han aldrig bodde i. Den gamle fick gå och lämna plats för ”bolagsdoktorn” Emil Lundqvist. 

I Fagersta bruk vändes den interna vreden mot den tyske ägaren, handelshuset Possehl. Under den tyska tiden hade det byggts och moderniserats i Fagerstaverken, tre nya masugnar och ett så kallat martinstålverk uppfördes under krigsåren. Men de tyska ägarna hade också utnyttjat Fagersta för att få tillgång till svensk valuta vilket lett till en omöjlig lånesituation. Våren 1923 stod det klart att Fagersta inte kunde reda upp situationen på egen hand, ett statligt rekonstruktionsbolag fick ta över. Ett stort antal bruk med dåliga affärer hamnade tillsammans med Fagersta i Handelsbankens sfär, Gimo-Österby, Horndal, Klosters och Forsbacka, i praktiken var det Handelsbanken som ägde allt.

De gamla bruksdisponenterna framstod nu som den gamla tidens ledare. De beundrade kanske det nya amerikanska, men de hade knappast satt sig in i vad sådant som tidsstudier, delegering eller modern kontorsteknik handlade om. Nu ändrades detta successivt.

Den största internationella auktoriteten när det gällde teknisk rationalisering, amerikanen Frederick Winslow Taylor, levde inte längre, men hans bok från år 1911, Scientific Management, gjorde det i högsta grad. Han var snabbstålsinnovatören som gått vidare från sina erfarenheter om högre bearbetningshastigheter till en ny syn på rationellare produktion, baserad på vetenskapliga metoder. Taylors metoder att dela upp arbetet i många små moment, att utföras vart och ett så optimalt som möjligt av många arbetare, tilltalade knappast veteraner som haft ansvaret över hela projekt. 

Under 1920-talets kostnadskris introducerades taylorismen i svensk industri på bred front av ingenjörer som praktiserat i USA. Så även i Sandviken. År 1921 fanns vid Jernverket redan närmare femtio ingenjörer och ritare, mot tjugo vid seklets början. Antalet ökade snabbt när makten försköts till dem som planerade och konstruerade.

Som enda möjliga väg framåt framstod i stället för bruksdisponenterna att arbetsgivare och arbetstagare i samförstånd hittade vägar för rationellare företag och bättre löneutbetalningsförmåga. Den analysen skulle vinna allt fler anhängare på båda sidor längre fram. 

De arbetare som fick behålla sina jobb i svensk industri fick för första gången reallöneökningar och lyftes in i medelklassen. Och de unga internationella och specialiserade industriföretagen blev så framgångsrika att man till och med började tala om en ny svensk stormaktstid, mitt i det långa börslidandet. Till dem finnas det anledning att återkomma. 

Ronald Fagerfjäll

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom