Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Långt bort, högt upp i det blå

2015-08-25 21:00

Jag skriver rikspolitiken, för på kommunal- och landstingsnivå finns inte den möjligheten. Där ska det byggas bostäder, hållas skoldag och repareras lårbenshalsar på riktigt. För rikspolitiker, däremot, går det bra att stanna vid visionerna.

Lord Elton, historiker och Labourpolitiker, försökte för mer än femtio år sedan förklara saken:

”Om det skulle bli känt i min hemby att ärkebiskopen av Canterbury tänkte slå sig ned där, skulle vi utan tvivel låta kyrkklockorna ringa. Om det blev känt att fem ärkebiskopar var i antågande skulle jag fortfarande förvänta mig att få se mina grannar utbyta upphetsade gratulationer i gathörnen. Men om det blev känt att 50 ärke­biskopar var i antågande skulle det bli upplopp.”

Antal. ”Volymer”, om du så vill. Inte ett ämne man bör ta upp om man är rädd om sitt rykte. Några liberala ledarsidor har gjort det på sistone och har förklarats skifta i brunt. Som allt annat för tillfället gäller det förstås flyktingströmmarna. Men den här konflikten mellan ”volymare” och de som vill ”öppna sina hjärtan” har en mer allmängiltig botten.

Politik sker i två steg. Först fastställer man mål. Det är den tjusigare delen av politiken. Det är här man har visioner och ideologier, värderingar och drömmar. Därefter får man målkonflikter. Det är politikens trista vardag. Det är nu begrepp som prioritering, nedskärning och nej är centrala.

Inom svensk politik har målen varit desamma för alla partier av betydelse under de senaste decennierna: arbete, fungerande skatte- och pensionssystem, marknadsekonomi, vård-skola-omsorg. Det är i lösningen av målkonflikter skillnaderna har funnits. Det har gjort sakpolitiken till en oglamorös syssla. För väljarna, för journalister och för politikerna själva.

Ett sätt att göra politiken mer spännande har varit att se den som ett rent maktspel, där sakfrågorna är oväsentliga. Men man tröttnar på ränksmideri också. Då kommer längtan tillbaka till den tunna, ädla luft där mål formuleras och ideal aldrig blir smutsiga.

Där är vi nu.

Det har blivit rikspolitikens adelsmärke att vägra att erkänna uppenbara målkonflikter. Jag skriver rikspolitiken, för på kommunal- och landstingsnivå finns inte den möjligheten. Där ska det byggas bostäder, hållas skoldag och repareras lårbenshalsar på riktigt. För rikspolitiker, däremot, går det bra att stanna vid visionerna. Målkonflikter kan lämpas över i kommunal­politikernas knän.

Det är förstås detta striden mellan ”volymare” och ”öppna sina hjärtare” egentligen handlar om. Antal är oväsentligt på visionär nivå. Men om man är tillhållen att, till exempel, bygga ut hemspråksundervisningen för 30 miljoner kronor men erhåller två miljoner av staten för att täcka kostnaden, förstår man skillnaden mellan en ärkebiskop och 50 ärkebiskopar. Man får en mål­konflikt. De 28 miljonerna måste tas från något annat mål.

Det är förnekandet av målkonflikter som hotar ordningen i svensk politik. Ignorerar man det praktiska, gödslar man för ytterlig­heterna. Väljarna ser att rikspolitikerna skapar, inte löser, problem. In träder ytterkanterna, som aldrig skrivit under på de mål som övriga partier har varit överens om. De ser sin chans att skapa den hätska stämning de behöver för att mobilisera, till höger och vänster.

Detta är endast en fråga om mål, skriker de. Vi måste surra oss vid värderingarna. Inte erkänna några målkonflikter. Inte göra svåra val. Det vore brunt.

Så tillåts ytterkanterna monopolisera, polarisera och rasifiera offentligheten. En drös journalister följer med, medvetet eller av dumhet. Politikerna i mitten blir ännu räddare för att erkänna målkonflikterna. Ännu ängsligare för att nämna volymer. De vill inte verka bruna. Så de sjunger med änglarna, bloggar om sina öppna hjärtan och håller tummarna.

Gud hjälpe kommunalpolitikerna.

Vardagstristess

Kanske är haveriet av svensk rikspolitik ytterligare ett ­exempel på ledans makt. Människan står helt enkelt inte ut med det ordnade, fungerande och odramatiska särskilt länge. Det krävs avgrunder, hot, hjältar och dueller för att ge livet mening. Och när en politiker väl iklätt sig rollen som moralisk stålman, högt ovanför målkonflikterna, är det inte särskilt lockande att återvända till skrivbordet som en vanlig, problemlösande Clark Kent.

Johan Hakelius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom