Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Lika fin som Jan Helin

2015-02-17 21:00

Den svenska journalistlutheranismen – styrd av dogmerna antirasism och jämställdhet – är en god förvaltare av detta fokus på inre renhet.

När Aftonbladet inte var gammel­medium, utan nytt och piggt, alltså på 1830-talet, drogs utgivningsbeviset in otaliga gånger. Skälet? Att tidningen var "vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fort­farande smädlig egenskap”.

Nu snart 200 år senare är det Aftonbladets tur att vakta samhällsmoralen, och man gör det med hårda nypor. Hundratusentals nätanvändare har fått sin anonymitet sönderhackad, och vissa särskilt förgripliga har ställts ut till offentlig skändning, androm till varnagel, med ibland personliga katastrofer som följd.

Cyniska lösnummernasare, hör jag någon spotta ur sig. I jakten på säljande artikelklick är ingenting heligt för dessa hållningslösa hyenor. Eller?

När en rasande Alexander Bard twittrar att Aftonbladet inte är något annat än en bitter gammal kyrktant som är besatt av unga människors grova språkbruk på Flashback för att sedan lyncha dem är han definitivt någonting på spåren. För vad är en kyrktant? Jo, någon som delar upp världen i gott och ont, deltar i en identitetsskapande liturgi, och håller sig med heliga trossatser, dogmer.

I den meningen har dagens svenska journalister drag av just kyrktant i sig. Ett talande exempel är Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-tal. Plötsligt fick vi veta att kostnaderna för asyl­hanteringen skenade. Detta borde föranlett en störtskur av frågor. Hur kan dessa siffror presenteras så sent? Kan vi lita på de inte stiger ytterligare? Hur rimmar detta med integrationsministerns tal om invandringen som vinstaffär? Ansvarsutkrävande, någon?

I stället kunde en tongivande präst i vår journalistiska statskyrka som Aftonbladets Lena Mellin falla på knä i upprymd tacksägelse: ”Det var inte en vanlig sommardag på torget. Det var en dag då statsministern sade att Sverige är en humanitär stormakt och uppmanade oss alla att öppna våra hjärtan./…/ Det kändes stort. Och lite högtidligt.”

Inte ett journalistöga var torrt i kyrkbänkarna.

”Genom tron allena”, sa Luther. Den gode kristne kännetecknas primärt av vad han i hjärtat tänker om gud och människorna, inte av sina handlingar. Dessa ska så att säga följa automatiskt av hjärtats renhet. Istället för att som katolikerna stapla dem i plus- och minuskolumner, där balansen kan fixas med hundra Ave Maria eller i värsta fall ett avlatsbrev.

Den svenska journalistlutheranismen – styrd av dogmerna antirasism och jämställdhet – är en god förvaltare av detta fokus på inre renhet. Med följd att det offentliga samtalet kantrar åt strider om symboler, språk och identitet, på bekostnad av reella konflikter och konkret, mångfacetterad verklighet.

Det är bara i en sådan överhettat religiös miljö en utbildningsminister kan tas på allvar, som utsätter landets läroboksförfattare för radikal­feministiska husförhör om jämställdhets­katekesen. Och det är bara dessa överspända teologiska anspråk som kan förklara det orimliga utrymme som ges åt allehanda skendebatter, om allt från huruvida SD är nyfascistiskt till olika godislogotyper.

Resultatet blir att mer angelägen och jordnära samhälls­diskussion trängs undan. Särskilt om den utmanar dogmerna. För att ta ett exempel ur högen: den skrämmande utvecklingen att ambulans­förare måste ha polisskydd och kravallutrustning i vissa områden, något magasinet Neo tar upp i en skakande artikel.

Att detta inte ges större uppmärksamhet är förstås en skymf mot alla de laglydiga förortsinvånare som önskar trygghet för sig och sina barn. Men att problematisera mångkultur krockar med dogmen antirasism. Därför så få reportage i ärendet, trots att de borde vara kommersiellt gångbara.

Tro nu inte att jag är stenhårt emot religion. Vissa annars förtappade själar – till exempel många journalister – behöver vägledning ovan­ifrån för att inte kränka och förnedra ohöljt. Ta bara viss kändisjournalistik, så förstår ni vad jag menar.

Jag vill bara påtala att de inte är konsekvensneutrala, murvlarna. De är inte heller Charlie, inte ens hans moster, och deras lojalitet med läsarna är begränsad. Deras värv är mission. Vid tidens ände har vi alla lika fin värdegrund som Jan Helin, är förhoppningen.

Svär i kyrkan

Ann-Charlotte Martéus var tidigare ledande journalistpräst, numera avfälling. I en mycket självkritisk Expressen-ledare i förra veckan beskriver hon det stränga åsiktsklimatets pris: ”självcensur på bred front, rädsla för att undersöka verkligheten förbehållslöst, minskad tilltro till argumentens makt. Och som resultat en fördummad offentlighet, moralfebriga politiker och samhällsproblem som borde ha uppmärksammats och åtgärdats för länge sedan.”

Erik Hörstadius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom