Liten bankskada får enorm effekt

2008-04-29 21:00

Förlusterna i USA:s bostadskris är egentligen för små för att motivera frossan på världens marknader. Ekonomerna vet nu varför konsekvenserna ändå blir så stora, skriver Affärsvärldens finanskrönikör, ekonomiprofessorn John Hassler.

"Husägare i Hökarängen kan inte betala sina lån - drar med sig svenska storbanker i fallet"

Rubriken ovan är förstås påhittad men ger en bild av vad som nu händer i USA på de finansiella marknaderna. Snöbollen som startade lavinen var ett fall i de amerikanska småhuspriserna. I USA är det ganska lätt för en individ att bli kvitt sina huslån genom att gå i konkurs eller helt enkelt sluta att betala amorteringarna och lämna sitt hus till banken. Ett prisfall på småhus leder därför till förluster för långivarna i mycket större utsträckning än i Sverige.

Man skulle (vilja) tro att världens mest utvecklade finansmarknad skulle kunna hantera också stora förluster. Det märkliga är dock att snöbollen i det här fallet varit rätt liten. I en nyligen publicerad uppsats av de välkända amerikanska ekonomerna Greenlaw, Hatzius, Kashyap och Shin beräknas de totala förlusterna till 400 miljarder US-dollar. Det motsvarar ett fall på 1,7 procent av amerikanernas totala aktieinnehav. En nedgång med 1,7 procent är förstås en "dålig dag på jobbet" för börsmäklarna men inget att skriva hem till mamma om.

Hur kan det då komma sig att dessa förluster fått konsekvenser för tillväxten i USA och har fått ekonomer att tala om risken för en ny 30-talsdepression? Svaret hänger ihop med att förlusterna till stor del bärs av banker och andra institutioner med hög belåningsgrad (leverage), det vill säga institutioner med litet eget kapital i förhållande till sin kreditgivning. Hade förlusterna burits av amerikanska pensionsfonder hade förmodligen ingenting alls hänt. I verkligheten står sådana fonder bara för runt 4 procent av de bostadslån som det nu är problem med.

Varför är då belåningsgraden viktig i sammanhanget? Tänk dig att din kompis Benke berättar för dig om en fantastisk affärsidé han har. Hans enda problem är att han inte har pengar att själv investera i projektet utan vill att du ska stå för finansieringen mot en andel i vinsten. Förmodligen säger du nej eftersom det är svårt att lita på Benke om han inte själv är med och tar ansvar för eventuella förluster. I USA brukar man säga “If you're so smart, why ain't you rich?". Banker och andra som har stora investeringsportföljer finansierade med mycket lån och lite eget kapital är i samma situation som Benke. Greenlaw och hans kollegor gör bedömningen att dessa typer av institutioner behöver ett eget kapital på minst 10 procent av sin kreditgivning för att inte insättare och investerare ska tappa förtroendet för dem.

Greenlaw och hans kollegor beräknar också att förlusterna på dåliga bolån till hälften hamnar hos institut med hög belåningsgrad och att olika investerare är villiga att skjuta till 100 miljarder dollar i nytt kapital. Givet detta har bankerna alltså 100 miljarder mindre i eget kapital än före krisen. Eftersom det egna kapitalet ska motsvara 10 procent av kreditgivningen måste denna minska med 1 000 miljarder dollar.

Minskad kreditgivning får konsekvenser för produktion och sysselsättning eftersom ett antal produktiva investeringar inte kommer till stånd. Jämför med Benke, utan åtminstone lite egna pengar blir det inget projekt även om hans idé verkligen är "lysande". Greenlaw och hans kollegor avslutar sin analys med att se hur minskad kreditgivning brukar påverka BNP-tillväxten. De finner att den beräknade minskningen om 1 000 miljarder borde minska tillväxten i USA med 1,3 procentenheter.

En betydande effekt, men ingen depression. Men sämre tider och finansiell oro ökar osäkerheten och då behöver kreditgivningen minska ytterligare i förhållande det krympande egna kapitalet hos bankerna. Detta skulle kunna skapa en självförstärkande ond cirkel som slutar i kollaps för det finansiella systemet och ekonomisk depression. Hur stor risken är för en sådan utveckling vet vi ekonomer mycket lite om men kanske gäller ännu i dag F.D. Roosevelts ord "Det enda vi behöver frukta är fruktan i sig själv".

Det är alltså begripligt att om Benke och hans kamrater i bankvärlden får mindre eget kapital så kan det få betydande konsekvenser för investeringar och produktion. En sak skiljer dock Benke från de andra - tillgång till världens bästa finansmarknad borde ge amerikanska banker och finansieringsinstitut möjlighet att göra sig av med den makroekonomiska risken för ett allmänt fall i bostadspriserna. Om man gjorde det skulle ett sådant fall göra att vissa - men inte alla! - banker förlorar pengar. Banksystemet som helhet skulle därför inte hotas av ett allmänt prisfall på bostäder, utan mer solida investerare, som till exempel pensionsfonder, skulle ta smällen utan några större konsekvenser i övrigt.

Det är svårare att förstå varför denna risköverföring inte sker. Kanske är det som IMF-ekonomen Raghuram Rajan hävdar i artikeln "Has Financial Development Made the World Riskier?". Han menar att något gått snett i bankdirektörernas belöningssystem. Bestraffningen om man misslyckas är sparken medan belöningen om man lyckas alltmer blivit kopplad till bankens avkastning. Med oförändrade straff men mer belöning för en investering som ger hög avkastning ökar incitamenten att ta stora risker. Med den finansiella utvecklingen skapas också möjligheter till ökat risktagande - en enskild banktjänsteman kan orsaka vinster (och förluster) i miljardklassen. Bankens ägare gillar förmodligen inte sådant risktagande men har enligt Rajan svårt att motverka det. Och vad man ska göra åt detta är inte lätt att veta.

Min slutsats är i alla fall att det är något grundläggande fel med den moderna finansmarknaden. Om man inte kan hantera en så liten och dessutom så pass förutsägbar sak som en allmän nedgång i bostadspriserna är det - som mina söner skulle säga - FETT DÅLIGT.

***

John Hassler är professor i makroekonomi vid Stockholms universitet.

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet