Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Marxism med förnuft

2010-12-12 23:00
John Hassler

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Karl Marx klassiker illustrerar problemet med att personliga värderingar färgar den ekonomiska forskningen.

Ulla Andersson (V), ledamot i finansutskottet, påpekade nyligen för mig att nationalekonomin inte är värderingsfri och att dess värderingar måste skärskådas innan man kan ta ekonomernas förslag på allvar. Det är inte så ofta jag håller med Ulla, men detta håller jag helt med om.

Mycken nationalekonomisk forskning handlar om att beskriva och försöka förstå hur ekonomin fungerar. Då bör man sträva efter att inte styras av värderingar, även om vore naivt att tro att en enskild forskares gärning är opåverkad av hennes värderingar. Ett exempel: Frågan vilka effekter keynesiansk stabiliseringspolitik har på BNP och arbetslöshet är empirisk och bör angripas utan ideologiska skygglappar. Här begränsar eventuella värderingar forskningen och är alltså ingen förutsättning för den.

Men vi nationalekonomer uttalar oss också i normativa frågor - hur samhället borde vara. Modern makro bygger i allt större utsträckning på modeller med stora skillnader mellan individer. Vissa är rika medan andra är fattiga. En del har särskilda behov och kanske låg produktivitet. Dessa modeller kan användas för normativa påståenden, till exempel om vilken politik som ger bäst välfärd för invånarna. Men påståendena kan inte vara värderingsfria, och de som lyssnar på råden måste därför veta vilket värdegrund slutsatserna vilar på. Här ligger Ullas viktiga poäng.

I den mån makromodeller med heterogenitet används för att utvärdera välfärden i en ekonomi är den absolut vanligaste principen att alla individer är lika mycket värda. Den som har begåvats med hög intelligens eller stora muskler har ingen särskilt rätt till mer konsumtion eller högre välfärd. Denna princip brukar motiveras med det filosofiska argumentet att om man inte vet hur eller var man blir född skulle man rimligen vilja försäkra sig mot att födas i fel land, med fel föräldrar eller lite begåvning. Den andra principen är att i den mån man kan identifiera individer med särskilda behov ska man sträva efter att tillgodose dessa.

Utifrån dessa två principer leder våra välfärdsmodeller till följande normativa resultat. Antag att det vore möjligt att fullt ut styra alla individers beslut och känna till såväl deras individuella behov som deras förmågor. Då skulle perfekt utjämning mellan individer med samma behov vara målet. De med större arbetskapacitet ska arbeta mer utan belöning och de med större behov få mer utan egen extra arbetsinsats. I praktiken är detta inte möjligt utan förblir en utopi. Vi kan (och vill) inte styra varje individs val genom kommendering och det är inte möjligt att exakt veta varje individs behov och förmåga. Därför får vi i stor utsträckning lita till individernas egna fria val och det behövs därför ekonomiska incitament. Dessa är dock inte ideologiskt motiverade, och hur starka incitament som behövs är en empirisk fråga som (borde) kunna analyseras utan värderingar.

Ett bra exempel på hur makro används för välfärdsanalys är en uppsats av de mycket inflytelserika professorerna Chad Jones och Pete Klenow vid Stanford-universitetet (Beyond GDP? Welfare across countries and time, NBER Working Paper 16352). De studerar att stort antal länder och visar att det är en hög korrelation mellan BNP och välfärd, men att den är långt ifrån perfekt. Välfärden i länder med större jämlikhet, längre livslängd och mer fritid är högre i förhållande till dess BNP än i andra länder. Intressant nog finner de att Sverige får den högsta positiva korrelationen och att den till fullo kompenserar för att våra inkomster är lägre än de i USA.

Den grundläggande värderingen i den del av modern makro som analyserar välfärd inkluderande värdet av omfördelning kan alltså kärnfullt sammanfattas på följande sätt. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov - men med förnuft. Kanske en devis som både det gamla och det nya arbetarpartiet skulle kunna ta till sig?

John Hassler

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom