Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Obligationskungen har hittat hem

2012-10-02 21:00

Eirik Winter etablerade sig som kungen av nordiska obligationer under sina 21 år i London. Nu har han flyttat till Sverige och tagit med sig lärdomarna.

Eirik Winter har haft en förmåga att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle. I mitten på 1980-talet avslutade han sina ekonomistudier och sökte jobb på banken Manufacturers Hanover, senare en del av JP Morgan, för att arbeta med obligationshandel. Det var när räntorna i USA gick från fasta till flytande och obligationsmarknaden gick från säker och tråkig till att likna ett casino. Den samlade skulden för delstater, företag och privatpersoner i USA svällde från 323 miljarder dollar 1977 till 7 000 miljarder 1985.

I mitten av 1990-talet anställdes Eirik Winter på finanshuset Salomon Brothers som ansvarig för räntehandel. I samband med det utvecklades eurobondmarknaden, och sen kom euron och satte ytterligare fart på utvecklingen.

Det var en modern guldrusch. ”Aldrig förr har så många outbildade 24-åringar tjänat så mycket pengar på så kort tid som vi gjorde det decenniet i New York och London”, skrev Michael Lewis i sin bok Liar’s Poker, som skildrar författarens år på Salomon Brothers under 1980-talets senare hälft. En guldålder som Eirik Winter alltså i högsta grad var delaktig i.

Nu, efter 21 år, har han flyttat tillbaka till Sverige. Och det i en tid då marknaden för svenska företagsobligationer växer. Inte så att det blir samma vinst- och bonusfest som på Salomon Brothers på 1980-och 90-talet. Marknaden är mindre och utvecklingen lär inte bli lika explosionsartad. Därtill har ökad transparens och konkurrens pressat lönsamheten i branschen. Men att verka på den svenska marknaden för företags­obligationer ligger rätt i tiden.

– Allt tyder på att den kommer i gång. Det finns mycket pensionspengar, som måste hitta avkastning, eftersom de har långa åtaganden. Samtidigt har du bolag som inte lika lätt kan låna av bankerna. Det är en perfekt kombination. Om den svenska marknaden får ordning på transparens och teknikaliteter finns förutsättningarna, säger Eirik Winter.

Eirik Winter föddes i Helsingfors av finlandssvenska föräldrar. Fadern var läkare, modern sjuksköterska, som också var engagerad politiskt. Faderns arbete gjorde att familjen Winter flyttade runt. Först till Kolmården – innan djurparken fanns där – sedan tillbaka till Finland och Österbotten där Eirik Winter, enligt egen utsago, blev lika finsk som en finne. Sedan flyttade familjen tillbaka till Sverige, först Luleå, sen Gällivare där han träffade sin blivande fru. Tillsammans tog de sig till Uppsala och läste ekonomi. Och efter studierna blev det alltså Manufacturers Hanover i Stockholm.

Men den unge Winter hade internationella ambitioner. Han lämnade sin flotta lägenhet i Stockholm för en sunkig tvåa i London med heltäckande matta i badrummet. Där flyttade fru och nyfödd bebis in och det skulle dröja innan de, och de kommande tre barnen, såg särskilt mycket av Eirik Winter igen. Han klev upp 05.30 för att vara på kontoret strax före 07.00. Ofta blev han kvar sent på kvällarna. Och de tre åren utomlands, som han hade i tankarna när han flyttade, skulle bli 21 år.

Karriären inom JP Morgans räntehandel flöt på så pass bra att Eirik Winter headhuntades till det legendariska obligationshuset Salomon Brothers, som chef för ”Fixed Income Capital Markets”. Ett jätteteam fanns på plats för att smickra och övertala honom att flytta. Men han fick ingen smekmånad på nya stället. Redan första dagen konfronterades Winter av chefen för syndikeringen.

– Du är anställd för att göra affärer, men var är de jävla affärerna. Vi kunde ha anställt en jävla apa, skrek han i ansiktet på Eirik Winter.

Winther ringde upp några vänner och lyckades sy ihop en snabb affär. Det väckte respekt hos medarbetarna och Winther fick slappna av en stund. Hans förmåga att dra in affärer är omvittnad och naturligtvis förklaringen till att han blev kvar i London City så länge.

– Det var en fantastisk tid. Allt var möjligt. På Salomon byggde vi världens största tradinggolv. Det fanns inga så stora lokaler, så rummet byggdes ovanpå Victoria Station.

På våningen ovanför tradinggolvet låg direktionens gästmatsal.

– Vi brukade säga att vi aldrig förlorade en deal om vi bjöd upp en kund på lunch dit. Vi pekade ut över golvet och sa: alla de här människorna kommer att sälja dina obligationer. Sen var det klart.

I november 1998 gick Salomon Brothers ihop med den amerikanska jättebanken Citicorp och grundade dagens Citigroup.

– Sammanslagningen var bra för vår del. Den tekniska kunskap kring produkterna som vi hade på Salomon Brothers kombinerades med de relationer som Citibank har i hela världen, säger Eirik Winter.

Sedan följde många goda år, men till stor del med lånade pengar. När Lehman kraschade 2008 ställdes Citigroup vid ruinens brant och i november var den amerikanska staten tvungen att gå in och rädda banken. Staten tog 36 procents ägande och åtog sig att lösa en del lån, mot att vd:s lön sattes till 1 dollar och ingen anställd fick mer än 500 000 dollar kontant i årslön. Eirik Winter vill inte säga något om hur han själv drabbades.

– Nu kommer de kluriga frågorna, skrattar han avfärdande, utan att svara.

Hur som helst blev Eirik Winter under tiden i London något av en kung när det gällde handeln med nordiska obligationer i staden. Enligt Affärsvärldens källor hade han allt som oftast fingrarna i syltburken när det handlade om nordiska papper som sökte nya ägare.

Sedan nio månader är Eirik Winter dock bosatt i Stockholm, som ansvarig för Citigroup Norden. Här har han fått vänja sig vid en ny kultur. Champagnekorkarna i London har bytts ut mot dagishämtning och vinlotteri på fredagar.

– Jag hade bestämt mig för att det här inte skulle vara någon 9-till-5-arbetsplats, men jag har fått backa en smula. Jag har insett att kunderna inte heller är på plats förrän senare, så det finns ingen anledning att finnas på kontoret före sju på morgonen eller hela juli.

Det hindrar honom inte från att ställa krav. Han beskriver sig själv som en snabb beslutsfattare, ganska krävande, men rättvis. Han tror sig inte vara så lik den chef som skrek åt honom den där första dagen på Salomon Brothers.

– Jag har nog lite mindre vassa kanter, men jag tror att om man får de anställda att stå lite mer på tårna, så kan man få ut mer av systemet.

Samtidigt ser han att han har tagit till sig det bästa av Sverige. Han ser företagsklimatet som effektivt när de anställda väl är på plats och gillar att det finns tid över till familjen.

– Jag har fyra barn, som jag under mina nio månader här har sett mer av än vad jag gjorde under 21 år i London, till och med de två äldsta som går på skolor i USA.

Därmed inte sagt att han har taggat ner för evigt. Om han skulle få erbjudande om att bli Europachef?

– Jag tar en sak i sänder. Nu gör jag det här. Sen får vi se.

Mesta tiden ägnar han åt att utveckla den bredare nordiska verksamheten, men hjärtat klappar lite extra för obligationer.

Förra året emitterades företagsobligationer för 191 miljarder kronor i Sverige, enligt Riksbanken. Än utgör det bara en försvinnande liten del av den totala upplåningen på obligationsmarknaden, som förra året uppgick till 2 723 miljarder.

– Bristen på transparens och bristen på likviditet gör att obligationerna är svåra att sälja. Marknaden blir mer av ”buy and hold” än en marknad med effektiv handel, säger Eirik Winter.

– Det största problemet är att det inte finns någon oberoende part som värderar medelstora bolags krediter. S&P har inte alltid varit pålitliga. De har också skapat mycket problem, men de gör det ändå möjligt för en investerare att få se vad som ligger bakom siffrorna. Så att caset går att bedöma.

Det är de medelstora bolagen som står inför störst utmaningar, tror Eirik Winter. Bankerna är försiktiga med att låna ut på grund av nya regler och bolagen har samtidigt svårt att få in kapital via aktiemarknaden. Samtidigt har många institutionella investerare reglementen som föreskriver att de bara får investera i företagsobligationer med så kallade ”investment grade”, alltså en rating i den övre delen av skalan. För de bolag som inte uppfyller detta står hoppet delvis till att pensionsfonder och andra institutioner ska lätta lite på sina investeringskrav och Eirik Winter ser vissa tecken på det.

– Investerarna är lite mer flexibla, för de söker desperat efter avkastning. Aktiemarknaden ger ingen, många statsobligationer ger också låg ränta och de som har högre är absolut ingen ”safe haven”.

Inte heller storbolagens företagslån ger hög ränta och då återstår bara mindre säkra företagsobligationer för att få avkastning.

Även om många institutionella placerare inte får investera, är det uppenbart att det finns en hel del placerare av olika slag som får. Flera bolag i gruvsektorn har emitterat lån de senaste åren, liksom fastighets­bolagen, som ger ut obligationer som inte är säkerställda, till skillnad från när de lånar av bankerna då de ger säkerheter i form av pantbrev. Det handlar om medelstora bolag, med förhållandevis låg risk, som lyckas attrahera sådant kapital.

Och att storbolagen, de som har rating, kan låna billigt är ingen underdrift. Nyligen emitterade Telia Sonera en femtonårig obligation till 3 procents ränta, en affär som Citigroup höll i.

– Femtonåriga pengar, det är nästan eget kapital, kommenterar Eirik Winter.

Trots den låga räntan fanns köpare till tre gånger så mycket pengar som de 500 miljoner euro som lånet var på. Ännu mer anmärkningsvärt är det kanske att ett bolag som Lundbergs tog in 6,5-åriga pengar på 3,05 procent, och SKF kunde låna i sju år till 1,93 procents ränta. De låga räntorna har fått medier och analytiker att spekulera i en företagsobligationsbubbla, att räntorna är så låga att investerarna inte får betalt för risken. Men det tror inte Eirik Winter.

– Det allmänna ränteläget är så lågt, så det är inget konstigt. Det driver inte på en bubbla. Det handlar mer om att företagen disponerar om skulden från kort till lång, än att bolagen skuldsätter sig ytterligare.

Vid finanskrisen 2008 satt många nordiska bolag med kort skuld, som inte gick att finansiera om.

– De gör rätt som passar på. Det är rätt att låna pengar när man inte behöver. När ”the shit hits the fan” finns inte marknaden alltid där.

För att få ytterligare fart på den svenska marknaden tycker Eirik Winter att man ska blicka västerut, mot den norska marknaden.

– Norge är en rätt speciell marknad. De har en kredittillsynsman som ger ut licenser. Om man uppfyller tillsynsmannens krav, då känner sig investerarna trygga och då klarar sig bolagen utan kreditrating.

Som det ser ut i dag känner sig investerare inte lika trygga med svensk lag som de gör med engelsk och amerikansk. Ytterligare en faktor som är viktig för att marknaden ska utvecklas är att handeln blir mer öppen.

– I USA och England är konkurrensen så hård att bankerna inte kan skära emellan. Handeln är effektiv trots att den inte är elektronisk. I Sverige måste transparensen öka ytterligare för att handeln ska ta fart.

Det bästa är enligt Winter om marknaden får reglera sig själv.

– Som bank måste man vara försiktig med att uttala sig om regler, man ska låta marknadskrafterna styra mer och inte överdriva regelverken. Det kan skapa skevheter. l

Eirik Winter

Född: 1961.

Familj: Fru och fyra barn.

Fritid: Fotboll, segling, cykling, skidåkning. I London gick han på både Chelseas och Arsenals matcher eftersom barnen hejade på olika lag. Nu är det Djurgården som gäller. Tränar på Balance.

Bonusinfo: Har två gånger träffat den legendariske John Meriwether, före detta ansvarig för Salomon Brothers arbitragehandel och vice ordförande i firman, därtill grundare av den numera kraschade fonden LTCM. En gång på the Farm Club i Verbier, en gång på Grand Hôtel i Stockholm.

News Pilot

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom