Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Om uttrycket tillåts

2012-09-25 21:00

Jag är inte säker på att det var en fråga som diskuterades vildsint vid middagsborden i Skövde och Pajala häromveckan, men i delar av Stockholms innerstad var ämnet ofrånkomligt. Det började med att Dagens Media rapporterade att Dagens Nyheter förbjudit det queeraktivistiska pronomenet ”hen” i nyhets- och reportagetexter. I citat, opinionstexter och när personer själva vill bli kallade ”hen”, var det ”förstås fritt fram”. I vanliga nyhetstexter gällde ännu ”hon” och ”han”.

För de flesta av oss var det mest anmärkningsvärda att redaktionschefen Åsa Tillberg kände sig tvingad att påpeka en sådan sak. Bland en undergrupp av de 0,9 procent av Sveriges befolkning som twittrar regelbundet, var reaktionen en annan. Detta var ett övergrepp. Censur. Ett beslut som endast kan fattas av personer utan tillräcklig drillning i kulturvetenskap.

Sedan dök den förre frilansjournalisten Oivvio Polite, väl drillad i kulturvetenskap, upp. Han, om uttrycket tillåts, pysslade ihop en hemsida, dhen.se, som publicerade en version av DN där alla ”han” och ”hon” ersatts med ”hen”. DN polisanmälde, drog tillbaka anmälan, hävdade att den gjorts av en enskild chef, slingrade sig, fegade ur och försökte med darrande manschetter få slut på hela debatten. Den offentliga konsensusen hade vid det laget landat i att endast krist- och sverigedemokrater föredrar ”han” eller ”hon” framför ”hen”.

Och där, på ett ungefär, är vi i dag.

Intressant detta, eftersom vi alla vet att sanningen är den motsatta. I stort sett alla svensktalande säger och skriver ”han” och ”hon”, inte ”hen”. Den lilla minoriteten – mindre än sverigedemokraterna, mindre än kristdemokraterna, mindre än de 0,9 procent som twittrar – är de som regelmässigt använder ”hen”, i tal eller i skrift. Ändå landade diskussionen i att det är de andra 99,999 procenten av Sveriges befolkning som är extrema knäppskallar. Hur gick det till?

Folk har förstås alltid försökt tvinga på varandra mer eller mindre aparta uppfattningar, men jag undrar om det någonsin funnits en tid när kraven varit fler, större och mer framgångsrika på att offentligheten ska rätta sig efter ens egna prilligheter. Slapp postmarxistisk relativism, som slår fast att ”allt språk är politiskt”, och självupptagen gruppindividualism – ”identitetspolitik” på fackspråk – verkar vara en osedvanligt effektiv kombination. Inte ens Sveriges största morgontidning, när den snubblar in på området, har mod eller förmåga att argumentera mot.

Just det senare säger något om vår tid. I takt med att tidningar allt mindre handlar om innehåll och alltmer om affärer, börjar de också uppföra sig lika räddhågset opportunistiskt som företag i allmänhet. Konflikt, en gång tidningars livsluft, är ett störande moment. Det gäller att snabbt ta sig ur obehagligheten och återvända till resultaträkningen. Om priset är att vika undan för ideologiska smågrupper med stora megafoner, så må det vara hänt.

Apropå det undrar jag om inte DN missat att Oivvio Polite gav dem en lysande affärsidé. Hans dhen.se verkar vara en variant av den gamla Smurfalizern, som översätter vilken nättext som helst till smurfspråk. Modifieringsmöjligheterna är oändliga. Varför inte en NSDNP.se för rasister, där alla ”rånare” och ”våldtäktsmän” ersätts med ”invandrare”? En FiDN.se där alla ”han” ersätts med ”djuret”? En DNdawkins.se där korsen i dödsannonserna ersätts med ett porträtt av Christer Sturmark?

Alla högljudda ytterlighetsgrupper kan faktiskt få sin egen DN, där just deras prillighet är norm. Då kunde kanske det efterlängtade lugnet lägra sig över Marieberg. Undantaget klirret från annonskronorna.

PS.

Ett antal chefredaktörer på andra stora tidningar fick uttala sig i ”hen”-frågan och meddelade med illa dold blandning av skadeglädje och lättnad att de inte såg behov av liknande förhållningsorder som på DN. Alla var lite lagom svävande och låtsades att det var en rent praktisk fråga. Ingen nämnde principen att chefredaktören har ett ansvar för att freda nyhetstexter från ideologiskt kampanjmakeri.

Johan Hakelius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom