Överdriven oro för obalans

2009-09-15 21:00 John Hassler

USA lever visserligen på lånade pengar. Men inte alls i den utsträckning som IMF påstår.

USA har under en längre tid uppvisat ett kraftigt underskott i bytesbalasen - ett underskott som finansierats av Kina och de oljeproducerande länderna. Denna företeelse brukar kallas den stora globala imbalansen och innebär helt enkelt att USA i betydande grad lever på lånade pengar. Historien visar att stora bytesbalansunderskott ofta leder till finansiell kris. Långivarna tappar förtroendet och vill inte längre fortsätta finansiera överkonsumtionen - en "sudden stop" inträffar. USA:s storlek gör att ett sådant scenario skulle kunna få dramatiska konsekvenser. Ett kraftigt dollarfall och en snabb och kraftig inbromsning i den amerikanska konjunkturen skulle sannolikt dra med sig resten av världen i recession. Den globala imbalansen har därför länge varit en stor källa till oro och det har också hävdats att den orsakat den finansiella krisen. Enligt mig är dock detta något långsökt - åtminstone är inte "sudden stop"-scenariot en bra beskrivning av vad som utlöste finanskrisen. Det hindrar dock inte att USA:s bytesbalansunderskott framöver skulle kunna bli ett stort problem.

I figuren ovan visar den röda linjen USA:s bytesbalansunderskott, enligt IMF, från 1981 till och med 2008. Den rödstreckade linjen visar en trendmässig försämring som gett många bedömare mardrömmar om dollarkollaps och kraftig amerikansk recession. Även om amerikansk import under finanskrisen minskat mer än exporten, vilket förbättrat bytesbalansen, är detta inte med någon säkerhet ett trendbrott.

Om ett land har ett bytesbalansunderskott måste detta finansieras med en ökande utlandsskuld. Till skillnad från hur IMF gör kan man därför beräkna USA:s bytesbalans genom att direkt studera hur USA:s tillgångar och skulder gentemot omvärlden förändras. Nettoskuldens ökning är per definition lika med bytesbalansunderskottet, och om alla beräkningar är korrekta ska därför nettoskulden öka lika mycket som bytesbalansens underskott. Så är dock inte fallet, för om man beräknar nettoskuldens ökning framträder en helt annan bild som visas som den blå linjen i figuren, med tillhörande blåstreckad trend. Den blå linjen är mer variabel än den röda och viktigast i detta sammanhang - den nedåtgående trenden är inte alls lika kraftig. Det genomsnittliga underskottet enligt IMF är under perioden knappt 3 procent, men enligt den blå bara ungefär hälften så stort. Vad är då förklaringen till skillnaderna?

Jo, även om USA:s nettoskuld gentemot omvärlden är cirka en fjärdedel av USA:s BNP har man bruttotillgångar på mer än 100 procent av BNP. Dessa tillgångar är till stor del i högavkastande aktier och direktägande medan skulderna är i lågavkastande obligationer. En stor del av avkastningen på tillgångarna missas helt enkelt i IMF:s kalkyler av bytesbalansen.

Påståendet att USA under en lång tid levt på lånade pengar är visserligen sant, men alltså betydligt överdrivet. Underskottet i handelsbalansen har under perioden 1981-2009 bara till hälften finansierats genom ökad skuldsättning. Den andra hälften har finansierats genom att USA varit omvärldens investeringsbank - man har lånat billigt och investerat klokt. Så länge Kina hellre lägger sina sparpengar i obligationer med låga räntor bör USA kunna fortsätta sin lukrativa verksamhet och därmed finansiera en import som är större än exporten. I så fall är risken för en dollarkollaps inte särskilt stor.

* John Hassler är professor i makroekonomi vid Stockholms universitet. Han medverkar med en krönika var fjärde vecka.

John Hassler

Premiumnyheter

Aktuellt inom