Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Polisen i vägen när vänstern vill slåss

2014-03-25 21:00

Antipolisismen har blivit en självklar utgångspunkt på en del kultursidor, politiska bloggar och ledarsidor.

I min inkännande serie ”osynliggjorda minoriteter”, som börjar nu, skulle jag vilja göra er uppmärksamma på en folkgrupp som alltför ofta bemöts med rädsla, förakt, trakasserier, till och med direkt våld. En grupp som regelmässigt beskylls för att vara värdelös och inte sällan ett samhällsproblem i sig.

Ni anar säkert vilken grupp jag menar. Öknamnen är många: snuten, bängen, bylingen, plattfötterna, potatisgrisarna. Själva kallar de sig helt enkelt ”polisen”.

Låt mig vara den förste att medge att det finns medlemmar av gruppen som inte är en prydnad för sina kamrater. Det finns de som är lite för ivriga med batonger och hundar, de som avlossar tjänstevapnet aningen för obesvärat och vi minns alla de där inspelningarna med den ”lille apedjävulen”. Men ska vi vara alldeles ärliga, måste vi erkänna att vårt sätt att se på den här gruppen inte börjar med tråkiga incidenter av det slaget. Vi har, av alldeles egen kraft, förutfattade meningar.

Hur många av oss har inte svurit sammanbitet, bakom ett falskt leende, när en polis vänligt bett oss att stanna till vid vägkanten? Och hur många av oss har inte låtit fördomsfulla romaner, som Sjövall-Wahlöös, plantera idén i våra huvuden att poliser är sadistiska hantlangare i ett korrupt samhällssystem?

Det är just den senare övertygelsen, antipolis­ismen, jag skulle vilja ägna lite utrymme. I den politiska vänstern är det en självklarhet att i tanken omfatta antipolisismen. Och delar av vänstern stannar inte där. För den tar antipolisismen fysiska former. Våld mot poliser räknas som en attack på den förtryckande staten och ger ära och berömmelse, i den mån skidmasken tillåter. Denna våldsamma antipolisism är en relativt professionell och uppfinningsrik verksamhet, som använder sig av sådant som skruvmejslar, batterisyra, slangbellor och ammoniak. Den vänster som inte själv slåss med polisen tittar mestadels åt ett annat håll, såvida inte stenkastarna gör sig illa. Då protesterar den.

Rent praktiskt ställer den bredare vänstern upp som mänsklig sköld för den polishatande vänstern. Den rollen har blivit så vedertagen att det numera ofta är den polishatande vänstern som anordnar demonstrationer och formulerar budskapen. Den breda vänstern fyller bara ut leden, på beställning.

Nu har antipolisismen fått sådant fäste att den blivit en självklar utgångspunkt på en del kultursidor, politiska bloggar och ledarsidor. Inte sällan tar den sig uttryck i oskyldigt självklara formuleringar som att ”vi måste göra något” för att ”stoppa nazismen”.

Vem kan vara mot det?

Det är först när man begriper vad ord som ”vi”, ”göra” och ”stoppa” betyder, som saken kommer i ett annat ljus. Alla de där orden betyder nämligen att något extraordinärt måste till. Det räcker inte med demokrati och rättsstat. Samhället måste radikaliseras och polariseras. Framför allt räcker det inte med att låta polisen bekämpa den lilla grupp våldsamma nazister, som just nu genomgår en aktiv fas. Att lita till att polisen slår ned på våldsbrotts­lighet beskrivs som att ”inte vilja göra någonting”.

Det enda beviset på att man verkligen ogillar nazism har i stället blivit att man är beredd att ställa upp i demonstrationer som styrs av vänstergrupper som, precis som nazisterna, betraktar rådande samhällsordning som en konspiration och dess rättsapparat och polis som fiender.

Läget, enligt allt fler av vänsterns taleshen, kräver att vi går ut på gatorna och slåss, eller åtminstone backar upp dem som slåss. Och ni vet förstås vilken osynliggjord grupp som kommer att hamna i korselden mellan nazister och väns­terns antipolisister.

Får jag föreslå att ni sätter in en slant till Polisskadestiftelsen, bankgiro 289-4061?

En bra början

En annan sak är att polisen antagligen behöver förstärkas och se över sina arbetsformer. Men vill man att polisen inte ska vara alltför försiktig när den ingriper mot extremisters våld, är en bra början att sluta skälla, så snart den ingriper mot väns­terextrema slagskämpar.

Johan Hakelius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom