Regeringen bör spara smartare

2008-05-27 21:00

Det diskuteras om regeringen bör förändra sitt överskottsmål, vilket finansminister Anders Borg motsätter sig. Målet bör förändras, anser Affärsvärldens krönikör, men på ett annat sätt än det som föreslagits.

Det nyinrättade finanspolitiska rådet med professor Lars Calmfors i spetsen lade nyligen fram en rapport om hur väl regeringen sköter den ekonomiska politiken. Tanken är att regeringen ska formulera ett antal tydliga och utvärderingsbara mål för sin ekonomiska politik och att Calmfors och hans kollegor ska kolla om den når sina mål.

En genomgående idé i rådets första rapport är att det finns en tendens hos politiker att falla för kortsiktiga frestelser i stället för att tänka långsiktigt. En sådan frestelse är att låna till utgifter i stället för att spara inför framtiden.

Calmfors argumenterar i årets rapport för att det så kallade överskottsmålet bör behållas som ett sätt att minska problemen med kortsiktighet i den ekonomiska politiken. Detta mål innebär att den offentliga sektorn ska skapa ett finansiellt överskott med 1 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Calmfors tycker dock att man bör fundera på att förändra överskottsmålet så att regeringen ska få räkna in investeringar i till exempel vägar och annan offentlig infrastruktur i sitt sparande. Detta har gjort finansminister Anders Borg irriterad och han vill behålla nuvarande överskottsmål oförändrat.

Borg har rätt, men bara till hälften. Det behövs ett mål för det finansiella överskottet och det bör inte förändras. Men kortsiktigheten i politiken riskerar också att man inte tillräckligt underhåller den offentliga infrastrukturen och gör nödvändiga nyinvesteringar. Tyvärr innehåller årets rapport från finanspolitiska rådet inte mycket till analys av hur allvarligt detta problem är och hur det skulle kunna lösas.

Varför behövs då ett mål för det finansiella överskottet? Argumentet är att regeringen måste ha en tillräcklig finansiell buffert för ha handlingsutrymme också i en djup lågkonjunktur. Staten måste klara sina åtaganden utan att tvingas till tvångsförsäljningar av sina egendomar eller kraftiga utgiftsnedskärningar om konjunkturen vänder kraftigt nedåt. En sådan buffert ska ha hög likviditet vilket motiverar en snäv definition av vilka tillgångar som ska ingå. Staten kan inte sälja medborgarnas humankapital och bör inte sälja våra vägar för att inte bli bankrutt i en lågkonjunktur. Investeringar i sådana tillgångar bör därför inte räknas in i överskottsmålet oavsett hur värdefulla de i övrigt är. Där har Borg rätt!

Givet sitt syfte har överskottsmålet hittills fungerat bra, både i Sverige och i andra länder. I dag är den offentliga sektorns finansiella nettoposition positiv och uppgår till cirka 20 procent av BNP. Rimligen ger detta en tillräcklig buffert också för kraftiga lågkonjunkturer. För att inte denna buffert ska minska som andel av BNP måste vi dock fylla på med 1 procent av BNP varje år i enlighet med nuvarande överskottsmål.

Men regeringen måste också se till att kompensera för förslitningen av vårt offentliga kapital och göra nyinvesteringar i takt med att BNP växer. Om vi inte gör det tar vi inte ett rimligt ansvar för framtida generationers välfärd. Här är det i stället motiverat med en mycket bred definition av tillgångar och investeringar. Framtida generationers välfärd är mycket lite beroende av hur stor finansiell nettoförmögenhet vi lämnar över. Deras välfärd är däremot direkt beroende av storleken på miljöskulden, den offentliga infrastrukturen och kvaliteten på våra barns humankapital.

Dagens offentliga bruttoinvesteringar är cirka 3 procent av BNP och har trendmässigt fallit ända sedan 1970-talet. Den offentliga realkapitalstocken beräknas i dag till drygt 50 procent av BNP och förslitningen beräknas till ca 4 procent per år. Med 3 procent tillväxt per år måste vi då investera 0,50*(0,04+0,03)=3,5 procent av BNP per år. Dagens investeringar verkar alltså inte räcka till för att förhindra att offentlig infrastruktur och annat realkapital faller som andel av BNP.

Det finns nog anledning att tro att vi borde avsätta mer av våra resurser till framtida generationers välfärd. Men det ska vi inte göra genom ett högre finansiellt överskott som placeras i likvida tillgångar eller används till att betala av utlandsskulden. Anledningen är densamma som den som gör att man inte ska spara till sin pension genom att sätta in pengar på banken - räntan är för dålig!

Om vi skulle öka överskottsmålet från dagens 1 procent till 2 procent så kommer på sikt den offentliga nettoförmögenheten att öka från dagens 20 procent till 40 procent. Hur mycket kommer då framtida generationer att kunna sänka skatten eller öka offentliga utgifter? Jo, med räntan minus BNP-tillväxttakten, multiplicerat med ökningen i förmögenheten.

Om räntan är 6 procent och BNP växer med 5 procent nominellt blir detta alltså (0,06-0,05)*0,20=0,2 procent av BNP. Det är inte mycket för framtida generationer att hurra för och räcker inte till att hantera problem med en åldrande befolkning och skenande miljöskulder. Med 5 procents ränta blir det inga ökningar av framtida resurser över huvud taget. Det vill säga dagens uppoffringar i form av ökade överskott skulle vara helt bortkastade.

Min slutsats blir alltså att vi bör behålla det finansiella överskottmålet oförändrat. Utöver detta, men inte i stället för, måste regeringen se till att utveckla metoder att se till att vi på ett rimligt sätt förvaltar det kapital i bred mening vi fått av tidigare generationer och som vi i sinom tid får lämna över till de kommande.

JOHN HASSLER

redaktion@affarsvarlden.se

Professor i makroekonomi vid Stockholms universitet.

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet