Sopiga affärer

2017-10-11 18:00 Lotta Dinkelspiel

Reno Norden är det senaste av private equity-bolaget Accents bolag som brottas med problem. Det hindrar inte Accent från att stänga en ny fond på 3 miljarder kronor.

Den 18 september hade långivarna DNB och Danske Bank fått nog. De bägge bankerna hade då fört förhandlingar med Reno Norden i över tre månader och det var inte mycket som pekade i rätt riktning.

Pengarna strömmade ut och bolaget bröt mot lånevillkoren. Kontrakt efter kontrakt som Reno Norden hade tecknat, framför allt med norska kommuner, gav mindre än vad som ursprungligen var tänkt.

”Den gradvisa förändringen av kontraktsportföljen, från lönsamma kontrakt till betungande sådana […] påverkade marginalerna negativt”, skrev bolaget i rapporten för det andra kvartalet i år, som släpptes den 30 augusti.

Omkring 300 miljoner kronor hade kontrakten kostat. Ingen liten summa för ett bolag som omsätter mindre än 2 miljarder kronor. Det blev till slut omöjligt att bära skulderna på 769 miljoner kronor, lika fördelat mellan de båda bankerna.

Nu återstod konkurs.

Reno Norden är en sorglig historia för bolagets aktieägare. Men det är också ett rejält bakslag för private equity-bolaget Accent Equity, som ägde bolaget innan det sattes på börsen i början på 2015.

Mot den bakgrunden kan det tyckas anmärkningsvärt att Accent i måndags eftermiddag fick ja på de 250 miljoner kronor som behövdes för att stänga bolagets åttonde fond. Sammanlagt har 3 miljarder kronor stoppats in i fonden och tidigare investerare står för hela insatsen. Det är en mindre summa än tidigare år, men har inget att göra med att det varit svårt att attrahera kapital, enligt rådgivningsbolagets vd Niklas Sloutski. Han säger att det beror på att Accent framöver ska hålla sig borta från jätteaffärer, och då räcker det med de 3 miljarder man nu fått in. Den aktuella fondstorleken är ett ytterligare bevis på den hårdare investeringsdisciplinen, tillägger han.

Flera bolag, utöver Reno Norden, som tidigare ägts av Accent, brottas med problem: Jøtul, Scandbook, Bergteamet, Candyking och Mont Blanc, för att nämna några exempel. Men det tycks inte ha spelat någon roll. Accents partners har fått förnyat förtroende.

***

Private Equity-firman Accent är förhållandevis anonym. En spelare i mellansegmentet, som inte är stor nog för att tävla med de fyra svenska jättarna: EQT, Nordic Capital, IK och Altor.

Bolaget grundades av Jan Ohlsson strax före millennieskiftet. Ohlsson var tidigare chef för konglomeratet KF Industrier och var den som höll kooperationen flytande, när dagligvaruhandeln hade svårt att hävda sig gentemot konkurrenterna Ica och Axfood. KF Industrier, sedermera KF Invest, tjänade stora pengar på att sälja av kooperationens omfattande och spretiga industriverksamhet.

Som vd för KF Invest kom han i kontakt med private equity-branschen. I flera fall sålde KF Invest nämligen andelar i sina bolag till Robert Andreens pe-bolag Nordic Capital, bland annat resebyrån Fritidsresor och fettillverkaren Karlshamns. Jan Ohlssons Accent levererade casen och Nordic Capital var duktiga på att utveckla förvärven. Sen delade de på vinsten när bolagen såldes vidare.

Nordic Capitals – inte minst för delägarna – lönsamma affärsmodell lockade Jan Ohlsson, som år 1999 beslöt sig för att starta ett eget private equity-bolag, Nordico. Efter sammanslagningar med bland annat Euroventures blev det Accent Equity.

Accent var och är inriktat på att köpa medelstora nordiska bolag. Taket för en enskild investering ligger mellan 600 och 700 miljoner kronor. Sedan starten har Accent Equitys fonder tagit in närmare 12 miljarder kronor. Just nu är tre av dem, med 9,7 miljarder i kapital, öppna.

***

För Accents del började det bra. Efter fyra år, 2003, skrev Affärsvärlden om framgångarna.

”Kooperationens investmentbolag Nordico har gett en avkastning på 200 procent sedan 1999. Därmed slår KF andra fonder och investmentbolag inklusive Wallenbergs Investor med hästlängder”.

Under åren före finanskrisen fortsatte utvecklingen uppåt. De första två fonderna hade en avkastning väl i klass med de mest framgångsrika svenska pe-bolagen.

I december 2011 stängde Accent Equity den sjunde fonden för nya investerare. Intresset var stort. Pengarna kom in rekordsnabbt, totalt 3,8 miljarder kronor, framför allt från nordiska investerare.

I samma veva började det bli dags att avyttra innehaven i bolagets sjätte fond, Accent Equity 2008. Dessutom fanns innehav kvar i tidigare fonder, framför allt i Accent Equity 2003. Flera av dem hade blivit liggande, inte minst efter att exit-möjligheterna under åren kring finanskrisen var små.

Även här började det bra. År 2012 avyttrades andelarna i fraktbolaget Jetpack och kaffebolaget Crem International. I Accents regi hade Jetpack, som köptes av flygbolaget SAS, fördubblat både omsättning och vinst. Crem International hade gått från att vara en mindre, lokal aktör med bas i Arvika till att bli ett internationellt konglomerat. Exakt vilken avkastning Accents investerare fick är oklart, både förvärvs- och försäljningsköpeskillingen hålls hemliga. Men båda bolagen ökade sin försäljning när Accent var ägare eller delägare och hade god lönsamhet.

I september 2012 skrev Affärsvärlden om ”Tur-Janne”. Affärsvärlden berättade att flera av innehaven hade sålts med god förtjänst. Jan Ohlsson, som då var vd, talade bland annat om hur viktigt det var med gynnsamt marknadsklimat och god tajming.

Sett i backspegeln kan man notera att en del av framgångsreceptet var att Accent fick köpa bolag av KF.

För när det blev dags att helt igenom stå på egna ben blev läget tuffare.

År 2013 sålde Accent den norska bras­kamintillverkaren Jøtul till det familjen Söderberg-dominerade investmentbolaget Ratos. Jøtul hade tio år tidigare köpts ut från börsen för 370 miljoner norska kronor. Svenska Nibe, som säljer värmepumpar, ägde då drygt 20 procent av aktierna. Sedan dess hade Jøtul gjort stora förluster och tvingats till nedskrivningar på cirka 200 miljoner kronor.

Accent hade redan år 2006 sålt halva innehavet i Jøtul till Ratos, till ungefär samma värdering som bolaget köptes för tre år tidigare. Därmed hade man säkrat en del av pengarna. De sista 30 procenten i Jøtul sålde Accent 2013 till Ratos för ynka 12 miljoner norska kronor. I dag värderas Jøtul till noll kronor. Johan Rydmark tog i fjol över ansvaret för bolaget på Ratos

– När vi kom in var bolaget i gott skick. Utmaningen vi haft var att efterfrågan minskade efter 2006, delvis beroende på att kostnaderna för alternativa energikällor gick ned kraftigt. Med Jøtuls fasta kostnadsbas blev det då svårt att kortsiktigt parera detta med kostnadsbesparingar. Det har vi jobbat med att åtgärda sedan dess, och utvecklingen av bolaget den senaste tiden har varit positiv, säger Johan Rydmark.

Året därpå noterade Accent boktryckaren Scandbook på småbolagslistan First North. För Accent blev det inte så dåligt, man sålde en del av sitt innehav. Värre blev det för de nya aktieägarna. Sedan noteringen har kursen klappat ihop. Noteringskursen år 2014 sattes till 55 kronor, i dag står aktien i 13 kronor. Enligt en av Affärsvärldens källor hade Scandbook flera operationella problem, men Accents vd Niklas Sloutski håller inte med.

– Jag tycker att bolaget var jättebra skött. Det som var en överraskning för oss och ledningen var att en stor kund valde att lämna relativt snart efter noteringen. Scandbook var beroende av ett fåtal stora förlagskunder och när de vill förflytta sig blir det väldigt svårt att kompensera med nya konton, säger Sloutski.

Den mest uppmärksammade affären var när godisbolaget Candyking skulle noteras hösten 2013. Bara någon månad efter att man offentliggjort börsintroduktionen meddelade bolaget att två fabriksbränder väntades sänka resultatet för fjärde kvar­talet. Kostnaden som nämndes var 3,5 miljoner kronor, det vill säga nära nog ingenting i sammanhanget. Börspremiären sköts först upp några dagar, senare drogs den tillbaka helt och hållet.

– Enligt vår bedömning påverkas inte Candykings långsiktiga intjäningsförmåga av de beskrivna omständigheterna, men de har skapat en osäkerhet i marknaden som åtminstone på kort sikt skulle försvåra ­Candykings ställning som börsbolag. Vi har tagit till oss av detta och tar vårt ansvar genom att dra tillbaka erbjudandet, sa Jan Ohlsson i ett pressmeddelande.

Det berodde naturligtvis inte bara på ­fabriksbränderna. Den underliggande verksamheten brottades med stora problem. ­Bolaget fortsatte bedriva verksamhet i Accents ägo. Men det gick sämre och sämre.

Samtidigt hade Accent bekymmer med gruvbolaget Bergteamet. Bolaget hade ­under år 2013 tagit in 500 miljoner kronor i ett obligationslån. Efter det vände marknaden och det mesta gick åt fel håll. Enligt Jan Dahlqvist, på private equity-bolaget Polaris Equity, som var delägare i Bergteamet, var det flera faktorer som slog till samtidigt.

– De snabbt sjunkande metallpriserna medförde att kunderna sköt på projekten, vilket också resulterade i att dotterbolagen i Chile och Australien fick problem, sa han till Dagens Industri.

Men obligationsinnehavarna, som tvingades till en skuldnedskrivning på 60 procent, var inte nöjda med Accent.

– De flaggade den 3 februari för att lönerna inte kunde betalas ut 20 dagar senare. De körde bolaget i likviditetskonkurs. Hade man gjort så i bankvärlden så hade man aldrig fått låna pengar igen, säger en av obligationsinnehavarna, som vill vara anonym.

I början på 2015 gick Bergteamets ägarbolag i konkurs. Verksamheten togs över av grundaren Jan Marklund.

– Så länge Accent var ensamma ägare var det ganska bra. Men Polaris kom in senare, på en högre nivå, och krävde högre resultat. Vi ökade i stället för att dra ner. Det var inte bra att ha två private equity-ägare i samma båt, säger han i dag.

Accents vd Niklas Sloutski säger att fallet med Bergteamet gjort honom en erfarenhet rikare.

– Bergteamet är för oss en fin affär. Sen är det inte så kul att det gått som det gått på slutet. Man kan säga att det blev en perfekt storm. Marknaden vek, kunderna började försvinna. Här är det lessons learnt gällande konjunkturberoende tillgångar, säger han.

Läget för Accent blev inte bättre av att man hade svårt att få ordning på Candyking. ­Efter att noteringen hade dragits tillbaka hade bolaget gett ut obligationer. De handlades nu till halva värdet. Obligationsinnehavarna var missnöjda och lierade sig med bolagets nya vd Dani Evanoff. Han tog så småningom över ägandet i bolaget.

– Affären gjordes med Accents goda minne, men för min del hade det inte varit värt att fortsätta annars. Jag hade ingen uppsida. Jag behövde få till en uppgörelse. Jag ville inte bara ha 90 000 kronor i månaden och köra en Passat, säger Dani Evanoff.

Accent Equity har samtidigt haft framgångar de senaste åren. Sommaren 2015 köpte Accent Akademibokhandeln. Åter­igen var säljaren KF. Köpeskillingen är hemlig, men affären uppmärksammades då vinsterna både för helåret 2015 och 2016 steg kraftigt. Akademibokhandeln tog efter köpet upp ett obligationslån på 500 miljoner kronor och delade ut 440 miljoner av dem till ägarna. År 2017 såldes det belånade bolaget till Volati för 263 miljoner kronor. Två andra framgångar är ridsportsbutikskedjan Hööks och förpackningsbolaget AR Packaging, som har sin grund i Åkerlund & Rausing.

Accent är inte det enda private equity-bolaget som har haft sämre avkastning i fonder resta på senare år. Konkurrensen har hårdnat och att överavkasta har blivit svårare. Men Accent ligger i botten bland de svenska spelarna, enligt siffror från det amerikanska analyshuset Prequin. Den ­genomsnittliga avkastningen i fonden Accen­t 2008 har varit 3,9 procent per år. För Accent 2012 är det för tidigt att säga.

Jan Ohlsson är i dag ordförande i ­Accent. På frågan om han ser den försämrade ­avkastningen som ett problem, svarar han:

– Det vet jag inte om man kan säga. Jag tittar bara framåt. Jag gör ingen sådan bedömning.

I övrigt hänvisar han till rådgivningsbolagets vd Niklas Sloutski, som inte ser några större moln på himmelen.

– De affärer som gjordes precis före Lehman har inte alla blivit bra. Emellanåt betalade vi för mycket. Men det är något som ingår i spelets regler, det viktiga är att samtliga Accents fonder levererar en mycket fin avkastning till sina investerare. Även 2008-fonden, Lehman-kraschen till trots, kommer leverera en årlig avkastning på över 8 procent.

Niklas Sloutski hänvisar till egna beräkningar. Hur analyshuset Prequin, som visat på en årlig avkastning på 3,9 procent, räknar vet han inte. Själv är han stolt över mycket av det som Accent åstadkommit.

– Ta Troax, till exempel. Vi tog bolaget ur Gunnebo och tillsammans med en fantastisk ledning lade hela planen för Troax och det blev en framgångssaga. Sen sålde vi bolaget till FSN som tog det till ­börsen.

Andra affärer som Niklas Sloutski lyfter fram är de senaste försäljningarna av bland annat tvättbolaget Textilia som såldes till den danska tvättjätten De Forenede Dampvaskerier, industrirengöringsbolaget Corvara som köptes av städbolaget ISS och såldes till franska Veolia, och sist men inte minst Akademi­bokhandeln som alltså såldes till Volati.

Vd:ns positiva syn till trots. Flera personer som Affärsvärlden talar med pekar på att Accent har en svag styrmodell. I takt med att konkurrensen inom private equity ökat har det ställts större krav på att ägarnas förmåga att skapa värde.

Fredrik von Oelreich satt i styrelsen för Candyking och tog över som vd efter att börsintroduktionen drogs tillbaka.

– Man måste ha en tydlig governance-­modell. Min uppfattning är att man inte hade en plan för styrelsens arbete och sammansättning. Vi hade bara en extern ledamot, som blev ensam och hela tiden hade ett informationsunderläge. Övriga var anställda på Accent. Min ordförande rapporterade till en av ledamöterna, så de befann sig i en beroendeställning till varandra. Det blev inte bra, säger han och understryker att han enbart kan uttala sig om Accents agerande i specifikt Candyking.

Lotta Dinkelspiel

Premiumnyheter

Aktuellt inom