Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Sveriges svåraste jobb

2015-11-03 21:00
Foto: Jörgen Appelgren

Efter ett halvårs sökande har Finansinspektionen fått en chef. Kan Erik Thedéen göra det företrädaren misslyckades med?

Det är torsdag förmiddag, den 9 april 2015. Finans­inspektionens generaldirektör Martin Andersson tar upp sin Iphone och börjar skriva.

Samma dag säljs en etta på 37 kvadrat på Frejgatan 77, högst 10 minuter med cykel från Martin Anderssons rum på Finansinspektionen i Stockholm. Nära 100 000 kronor per kvadratmeter.

Klockan 11.12 går mejlet iväg. Mottagaren är en tjänsteman på Finansdepartementet. Hela brevet är på totalt 167 tecken och slarvigt formulerat.

”Med hänvisning till att jag idag acceperat en ny tjänst ber jag Härmed om att få bli ent­ledigad från min tjänst som Generaldirektör för Finansinspektionen.

Mvh

Martin”

Registraturen på Finansdepartementet arkiverar mejlet. Några timmar senare är nyheten ute. Martin Andersson avgår mer eller mindre omedelbart, utan några större krusiduller eller avtackningar.

En vecka senare ska kammarrätten skicka ut ett pressmeddelande med anledning av ett yttrande om det planerade amorteringskravet. ”Det är inte möjligt för en myndighet att utvidga sin rätt att meddela föreskrifter på det sättet”, ska dom­stolen meddela.

***

– Man byter inte besättningen på ett flygplan i luften mitt under en storm, säger Mats Odell.

Till vänster om den kristdemokratiske finansmarknadsministern, i Regeringskansliet i Rosenbad i Stockholm, står en 42-årig man från Trollhättan. Som barn spelade han valthorn i nykterhetsorganisationen NTO:s ungdomsorkester. Nu har han just presenterats för medierna som den person som tar över ett av finansmarknadens viktigaste uppdrag.

Det är dagen innan regeringen och alla myndigheter går på julledighet – den 22 december 2008.

Martin Andersson var en av sex sökande till tjänsten som generaldirektör för Finansinspektionen. Ingrid Bonde hade lämnat redan under våren, men under den stormiga sommaren och hösten fick avdelnings­chefen Erik Saers hålla i spakarna.

– Nu har vi gått in i en något lugnare fas, även om krisen inte är över, säger Mats Odell på pressträffen och lämnar över ordet till Martin Andersson.

Kompetens och förutsägbarhet, är budskap som den nye generaldirektören kommunicerar till journalister och and­ra intresserade. Han poängterar även att Finans­inspektionen ska vara ”hård och tydlig” när situationen kräver det.

***

När Martin Andersson studerade på det nu nedlagda Polhemsgymnasiet i Trollhättan var siktet inställt på bokföring och redovisning. Men på Handelshögskolan i Göteborg – där han började efter gymnasiet – blev de större makroekonomiska frågorna mer intressanta.

29 år gammal var han doktor i ekonomi, och hade minst en fot inne på Riksbanken, som rådgivare vid finansmarknadsavdelningen. De kommande tio åren hade Martin Andersson två tunga chefsuppdrag inom centralbanken. Han ledde först avdelningen för finansiell stabilitet och därefter enheten för finansiella system.

– Han var kunnig och arbetade mycket hårt, och gjorde därmed framsteg, säger en tidigare kollega.

År 2006 – då Martin Andersson fyllde 40 – skedde två rotationer på landets tyngsta finansstolar. I bägge fallen kom Martin Andersson att påverkas. I januari tog Stefan Ingves över Riksbanken efter Lars Heikensten. I oktober tog Anders Borg (M) över som finansminister efter Pär Nuder (S).

Men när vargavintrarna sen drog in över Sverige, och Riksbanken fick hantera en treårig global finanskris, hade Martin Andersson redan lämnat. År 2007 blev han konsult, och guidade bland annat Bank of England och Internationella valutafonden genom krisen. Andra uppdragsgivare var VPC och OMX.

Med stor erfarenhet, inte minst från 1990-talskrisen, var Andersson julen 2008 ett ”långsiktigt” drag av Mats Odell.

Sensommaren 2010, efter knappt två år i förarsätet på FI, kom Anderssons då största utmaning – i alla fall ur ett medialt perspektiv. HQ hade enligt FI under en lång tid övervärderat sin tradingportfölj, och bankens finansiella ställning hade därför redovisats felaktigt. Finansinspektionen återkallade banktillståndet och ansökte hos Stockholms tingsrätt om att HQ Bank skulle försättas i likvidation, vilket också skedde.

– Antingen har HQ Banks styrelse ljugit eller också har de haft en grundläggande inkompetens. Jag kan inte säga vilket, sa Martin Andersson om HQ Bank.

Samtidigt meddelade Anders Borg att myndighetens beslut var ”rimligt” och la över ansvaret på bankens ägare, som uppmanades att hantera situationen på ett ansvarsfullt sätt.

Moderbolaget HQ AB:s dåvarande ordförande, grundare och storägare Mats Qviberg skrider aldrig orden. I sin nyligen utgivna Boken om Q kallar han Finansinspektionen för ”barn med handgranater”, och hävdar att det som låg bakom myndighetens agerande var att Alliansregeringen ville markera, och tog den minst system­viktiga banken.

Under hösten 2010 ­dominerade två saker affärspressen, enligt medieanalysföretaget Infopaq. Det stundande riksdagsvalet samt HQ Bank-härvan. Den mest omskrivna personen vid tiden var Mats Qviberg. Finansminister Anders Borg låg på andra plats.

Några veckor efter att HQ Bank hade fått tillståndet indraget gjorde Moderaterna ett rekordval, och fick mer än 30 procent av rösterna. Svesnka folkets förtroende för Anders Borg har i efterhand beskrivits som en huvudorsak. ”En stark hand vid rodret och framgångsrik krishantering”, som statsvetaren Sören Holmberg formulerade saken.

Ett år senare, hösten 2011, lovade Anders Borg att Finansinspektionen skulle stärkas. Martin Andersson gasade på och ökade antalet anställda med 18 personer.

”Inriktningen för FI har under de senaste åren till stor del handlat inte bara om att öka antalet anställda, utan också om att öka den analytiska förmågan, både vad gäller kompetens hos medarbetarna och utveckling av tekniskt stöd”, skrev Finansinspektionen senare.

FI konstaterade där även att regeringens tillskott behövdes för att myndigheten skulle kunna genomföra och upprätthålla en effektiv och heltäckande tillsyn. Ett ansvar som just Finansinspektionen borde ha, enligt Internationella valutafonden IMF:s utvärdering av den svenska finanssektorn samma år.

Med en uppumpad Finansinspektion tyckte en del – däribland riksbankschef Stefan Ingves – att det var otydligt vilken institution som egentligen hade det övergripande ansvaret över makrotillsynen, alltså att hålla ett vakande öga på finanssektorn som helhet.

Finanskriskommittén, som utsetts av Alliansregeringen, bidrog inte till ökad tydlighet i sin rapport från januari 2013.

”Vi föreslår /… / att Riksbanken, tillsammans med Finansinspektionen, ska ha ett ansvar för makrotillsynen utifrån sina respektive uppgifter och kompetenser inom ramen för ett makrotillsynsråd”, stod det i rapporten.

Att makrotillsynsverktyg kopplade till framför allt kapital- och likviditetskrav delas mellan flera myndigheter var ingen bra idé, enligt Finansinspektionen. Det riskerar att leda till gränsdragningsproblem, ineffektivitet och i värsta fall en motsägelsefull krisförebyggande tillsyn, hävdade myndigheten i ett remissvar.

Robert Boije, då chefsekonom på Finansinspektionen, skrev myndighetens svar.

– Vi menade att systemriskanalys förvisso är makro, som traditionellt är en fråga för centralbanker. Men att man inte kan göra de analyserna med mindre än att man ser hur det ser ut i de enskilda finansföretagen. Så vi ansåg inte att man kunde separera mikro- och makrotillsynen och menade därför att ansvaret för den finansiella stabiliteten borde ligga hos Finansinspektionen, säger han i dag.

Under våren 2013 riktades även stark kritik mot Riksbanken från flera olika håll, inte minst kom krav från en rad läger på att Riksbanken borde bli ännu mer expansiv i sin penningpolitik för att få upp inflationen till målet, 2 procent. I april avgick vice riksbankschef Lars E O Svensson då han ”inte längre kan stå bakom en felaktig penningpolitik”.

I en statlig utredning föreslog dessutom Harry Flam, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, flera inskränkningar i Riksbankens makt.

Samtidigt pågick en konflikt inför öppen ridå mellan de tidigare kollegerna Martin Andersson och Stefan Ingves. Riksbankschefen ville se tuffare amorteringskrav på bostadslån. Generaldirektören kontrade med att bolånetak och flera andra åtgärder redan hade genomförts.

Men enligt flera personer med insyn som Affärsvärlden talat med rådde det inga tvivel om att den egentliga frågan var vilken myndighet som skulle få ansvar för makrotillsynen.

Och kanske insåg Stefan Ingves att han höll på att förlora kampen när han under ett tal på Handelshögskolan i Stockholm i juni 2013 – under Martin Anderssons semester – kom med utspelet att det kanske var dags att slå samma Riksbanken och Finansinspektionen.

Så ser det förvisso ut i flera länder, men så blev det inte i Sverige. Två månader senare meddelade dåvarande finansmarknadsminister Peter Norman (M) och partikamraten Anna Kinberg Batra, då ordförande i finansutskottet, att Finansinspektionen tilldelas ansvar för nya instrument för att förstärka den finansiella stabiliteten. Myndigheten hade redan regelverket för kapitaltäckning och nu skulle hela ansvaret hamna hos en och samma myndighet, resonerade politikerna.

– Man slipper risken för att banker tvingas sätta av kapital två gånger för samma risk, sa Norman.

Två år senare skulle Peter Norman själv söka tjänsten som generaldirektör för den myndighet han just gett ökade befogenheter, enligt uppgift till Affärsvärlden. Norman själv avböjer att kommentera saken. Jobbet gick hur som helst till Normans statssekreterare, Erik Thedéen. Mer om det senare.

Martin Andersson fick alltså spela förstafiol, men bråket med Riksbanken tycktes ha försämrat allmänhetens förtroende. Enligt SOM-institutets mätningar ansåg 30 procent att de hade ”mycket stort” eller ”ganska stort” förtroende för Finansinspektionen 2011. Två år senare hade siffran sjunkit till 23 procent. Efter det valde FI att dra sig ur SOM-institutets undersökning för nästkommande år.

Robert Boije, som i dag är samhällsekonomisk chef på det fackliga centralförbundet Saco, har arbetat för både Finansinspektionen och Riksbanken. Han tycker att konflikten mellan dessa tunga och prestigefyllda institutioner överdrevs i media. Ansvarsfrågan var till viss del ett nytt område, där det inte fanns några givna svar. Därför blev det debatt och dialog, enligt Boije, som tror att detta till och med kan ha varit positivt, eftersin det var en viktig fråga efter krisen och den hamnade i ljuset.

– Vi har lärt oss att prata om finansiell stabilitet och hur den ska hanteras. Debatten var viktig och bra, och media gillade att kalla det för en maktkamp. Om det var en maktkamp eller diskussion låter jag vara osagt, säger Robert Boije.

Riskviktsgolvet för bolån höjdes från 15 till 25 procent under 2014, efter beslut av Finansinspektionen. Nästa stora steg för att dämpa bolånemarknaden var ett amorteringskrav. Tanken var att det skulle införas 1 augusti 2015. Detaljerna i kravet blev kända i mars 2015.

En månad senare använde den i övrigt språkligt återhållsamma nyhetsbyrån TT ordet ”tokrusning” i en text om vad som då skedde på bostadsmarknaden. Snittpriset på bostadsrätter i landet hade ökat med 14 procent jämfört med ett år tidigare. För villor var prisökningen 11 procent.

Hösten 2015 gjorde mäklarsamfundets vd Ingrid Eiken ett ovanligt starkt uttalande i Ekot i Sveriges Radio.

– Vi ser att bostadsmarknaden seglar upp som ett av vår tids stora samhällsproblem, sa Eiken.

***

Den 9 april i år, en vecka innan det stod klart att förslaget på obligatoriska amorteringar skulle få tummen ned, avgick Martin Andersson.

Han hade redan tidigare meddelat att han inte planerade att sitta förordnandet ut, som förlängts från januari 2015 och gällde fram till januari 2018.

– Jag var klar nu, sa han senare till Svenska Dagbladet.

Sedan några år tillbaka är Martin Andersson gift med danskan Julie Galbo. Han har även barn från ett tidigare äktenskap. Att lämna sitt uppdrag skulle ge honom fritid och flexibilitet, och möjlighet att träffa sin familj i större utsträckning.

Men det plötsliga avhoppet var också ett sätt för Martin Andersson att ta konsekvensen för misslyckandet med amorteringskravet, och flera personer inom Finans­inspektionen hade förstått vad Kammarrätten skulle meddela innan beslutet blev offentligt, uppger källor med god ­insyn.

– För vem körde man det chickenracet? Du förlorar ju tid, det hade varit bättre att gå till lagstiftaren direkt och sagt: ”Är det detta ni önskar så går det inte. Det spelar ingen roll vad ni gapar efter”, säger en källa.

– Man tog ju inte strid om förslaget och det är ju ett tecken på att man visste att man var fel ute, säger en annan källa.

Robert Boije tycker att det är en felaktig bild att Finansinspektionen skulle ha misslyckats med amorteringskravet. FI hade stämt av de juridiska förhållandena med Justitiedepartementet och fått klartecken för amorteringskravet från regeringen, enligt Boije.

– Sen gjorde ju kammarrätten i Jönköping under remissrundan en annan bedömning av det rättsliga läget. Jag tycker inte att det här är konstigare än att förslag från regeringen eller en statlig utredning ibland stöter på patrull under remissrundan eller i lagrådet, säger han.

Handelsbankens chefsekonom Jan Häggström håller med om att den förlorade tiden är ett problem. Han är förvånad över hur lite myndigheten gjort givet hur akut läget är. Häggström tycker exempelvis att det är märkligt att inte Finansinspektionen höjt kravet på kontantinsats ytterligare med 5 eller 10 procent.

– Det finns länder som varit i liknande situation som Sverige som gjort detta. Singapore har till exempel också haft svårt att höja räntorna. De har i stället ökat kravet på insats, och man har bromsat in marknaden. Därefter har bostadspriserna i Singapore stigit men i huvudsak i linje med inkomstutvecklingen. Att inte Finansinspektionen inte gjort detta är en gåta. Det är administrativt enkelt och inte en speciellt politisk fråga, säger Jan Häggström.

***

Flera personer som Affärsvärlden pratat med anser att Finansinspektionen blev alltför politiserad under Martin Anderssons ledning.

– Han ville hjälpa Borg för mycket. Till slut gör man sig själv en otjänst. Myndigheten blir en del av ett partis propaganda och fungerar som en beställningsorganisation, säger en källa.

Jens Magnusson, privatekonom vid SEB, tycker att ”mycket fungerat bra” i Finansinspektionens dialog med finansmarknadsaktörerna, men att ”den kan förbättras, från båda håll”.

– Det är viktigt att man ser detta som ett samhällsansvar. När det gäller bolånefrågan tycker jag att bankerna och FI i allt väsentligt försöker dra åt samma håll, till exempel var ju både Bankföreningen och myndigheten egentligen överens om att amorteringskravet borde skötas via frivilliga branschöverenskommelser. Det var Konkurrensverket som sa nej till det och då hamnade hela pucken hos FI, säger Jens Magnusson.

Att driva igenom förändringar även om många tycker att man är fel ute var något som Martin Andersson ofta talade om, enligt personer som arbetat under honom. Vid ett seminarium på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, i februari i år, tog han upp just detta.

– Ingripanden är sådant som väcker rädslor, oro och många gånger ilska hos dem som påverkas. Samtidigt är det nödvändigt för alla att vi fattar de här besluten för att undvika värre faror längre fram. Ett bra exempel i närtid är när vi införde bolånetaket 2010. Detta beslut ifrågasattes då av de flesta, men i dag är det många som tycker att vi gjorde rätt, sa Martin Andersson.

Det är lätt att säga men svårt att göra, delvis eftersom ingen vet vad som är för hårt, påpekar Jens Magnusson.

– Det krävs både mod och fingertoppskänsla för att hamna rätt. Det gäller att göra tillräckligt mycket för att få effekt men inte så mycket att man utlöser den kris man vill undvika, säger han.

Efter Martin Anderssons avhopp stod Finansinspektionen utan ordinarie generaldirektör i ett halvår. Det var inte första gången det hände och vardagen rullade på ändå.

Men att stå utan ledare har betydelse, säger Jan Häggström, Handelsbanken:

– Man måste ha någon person man kan hänga om det inte går rätt. Sen handlar det även om kontakterna med framför allt regering, man blir inte samma tungviktare utan en generaldirektör.

***

För lite drygt två veckor sedan, den 15 oktober, lämnade Martin Andersson tillbaka sin dator och sin telefon. I väntan på att få börja på konsultfirman Oliver Wyman, ett konsutlbolag som ger råd åt banker och andra finansiella företag, har finansmarknadsminister Per Bolund (MP) låtit Martin Andersson sitta i den så kallade elefantkyrkogården på Regeringskansliet i ett halvår. Lönen på 128 500 kronor i månaden betalas av FI men skrivbordet är placerat på Finansdepartementet.

Samma dag som den förre generaldirektören klev ut från Regeringskansliet som en fri man mötte Per Bolund pressen på Rosenbad. I rummet presskonferensrummet Bella Venezia presenterade han den nya generaldirektören på FI, ”väldigt, väldigt glad över att vi har fått en sådan kompetent person på den här platsen”. Sedan lämnade han över ordet till Erik Thedéen.

Rekryteringen av moderaten och den tidigare statsekreteraren Erik Thedéen beskrivs som ett smart drag. Att Finansinspektionen länge stod utan generaldirektör vägs upp av det faktum att det var just Thedéen som togs in, som en källa uttrycker det.

Erik Saers, som var tillförordnad generaldirektör före Martin Andersson, är i dag vd vid Nordic Trustee, en agent för investerare i obligationslån. Även han är positiv till Thedéen.

– Ett viktigt uppdrag för myndigheten är att vara vägledande. Det gör du till exempel genom att vara transparent. Har du haft insats skriver du rapport om iakttagelserna. Sen får man feedback och korrigerar eventuellt. På så sätt bygger myndigheten branschpraxis. Jag tror att Erik Thedéen är rätt person för att driva denna utveckling för FI, säger Erik Saers.

Men det dröjde bara en vecka innan kammarrätten i Jönköping ställde till det även för Erik Thedéen. Också Finansinspektionens nya förslag att driva igenom amorteringskrav sågades av domstolen. Första gången ansåg rätten att FI saknade rättsligt stöd för att meddela föreskrifter om amorteringskrav. I det nya förslaget skulle myndigheten få det mandatet. Men Kammarrätten i Jönköping var kallsinnig.

– Amorteringskrav som riktar sig till enskilda hushåll bör regleras i lag. Frågan har en direkt och påtaglig inverkan på enskildas ekonomi och bör inte kunna vara föremål för regelförändringar på myndighetsnivå, sa kammarrättspresidenten Stefan Holgersson i en kommentar.

***

Ytterligare tre domstolar är remissinstanser och de ska senast den här veckan lämna besked på hur de ser på saken. Det var vid pressläggning oklart hur regeringen går vidare med frågan om obligatoriska amorteringar på bostadslån. Under tiden forsätter de svenska bostadspriserna att skena.

För Martin Andersson väntar nu konsultfirman Oliver Wyman, efter tiden på Regeringskansliets elefantkyrkogård. När Affärsvärlden kommer i kontakt med honom under den sista arbetsveckan på departementet säger han att de sex månaderna på Regeringskansliet varit ”bra”, men är i övrigt inte intresserad av att tala vare sig om tiden på Finansinspektionen eller på Finansdepartementet.

– Jag ger inga intervjuer under min tid i karantän. Nu ska jag jobba som konsult och om det därefter är något ni vill fråga rörande tiden på Finansinspektionen får ni gå via kommunikationschefen Annika Zervens, säger Martin Andersson.

Du gör din sista dag på departementet på torsdag.

Kommer du att bli avtackad?

– Hehe, nej.

Av: Simon Andrén

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom