Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Till attack mot domptören

2014-01-28 21:00

Socialdemokraternas utfall mot Anders Borgs budgetdisciplin är ett angrepp på grundbulten i alliansens regeringsbygge. Det ger också en föraning om hur Socialdemokraterna kommer att driva sin valrörelse.

Den här gången började det ovanligt tidigt. Inte i skoldebatten, där ju egentligen alla står på samma sida. Och inte försvarsfrågan, där Socialdemokraterna inser att de snart riskerar att sitta i samma båt. Inte ens i den infekterade ”vinster i välfärden”-frågan, där ju ingen utom Vänsterpartiet är redo att skruva tillbaka klockan på allvar. Utan det är i stället inom det normalt stentråkiga området budgetdisciplin som den svenska valrörelsen har vaknat till liv och blivit blodigt allvar, ja rentav personlig.

Socialdemokraterna har hittat en akilleshäl på den annars tillsynes osårbare moderate finansministern Anders Borg. Budskapet som partistrategerna hamrade fram lyder: ”Reinfeldt har skapat det största budgetunderskottet sedan 1990-talskrisen. Från ett överskott på 65 miljarder som Göran Persson efterlämnade 2006 till ett underskott på 87 miljarder 2014.” (från Socialdemokraternas Facebooksida den 15 januari). Samma budskap, nästan ordagrant, levererades samma dag av S gruppledare i riksdagen, Mikael Damberg, som var stand-in för Stefan Löfven under partiledardebatten.

Även om det är statsministern som nämns vid namn är det indirekt den respekterade Borgs duglighet som för första gången ifrågasätts på allvar. Budskapet är att Borg är som vilken borgerlig politiker som helst, som hellre lånar till valvinnande skattesänkningar än bibehåller den budgetdisciplin som har blivit en nationell stolthet.

Det är ett starkt budskap, som angriper själva fundamentet i det moderatledda regeringsalternativet. Stefan Löfven och Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson har uppenbarligen förstått att förtroendet för statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ekonomiska politik är den pelare som de måste angripa och välta för att störta alliansen. Sänker de förtroendet för Borg, så sänks förtroendet för hela högerns regeringsduglighet, vilken i sin tur till stor del bygger på att Reinfeldt och Borg har lyckats distansera sig från tidigare borgliga regeringar, som rätt eller fel har fått stämpeln av historien som ekonomiskt odugliga.

Dessutom är påståendet i Socialdemokraternas torped mot alliansens skrov någorlunda korrekt, även om det givetvis går att räkna på lite olika sätt. Om vi ska tro Ekonomistyrningsverkets senaste prognos, beräknas årets budgetunderskott bli minus 95 miljarder kronor. Men det var ännu sämre i fjol, med preliminärt minus 130 miljarder kronor, som mycket riktigt var det största sedan 1990-talskrisen.

Men att, som Socialdemokraterna, underförstått jämföra underskotten i dag med dem under 1990-talskrisen är fel och missriktande. Göran Persson, först som finansminister, sedan som statsminister, tog över efter tre år av konjunkturmässig mardröm, som den moderatledda regeringen Bildt med finansminister Anne Wibble tvingades hantera. Den krisen var djupare och betydligt allvarligare för statens finanser än de senaste årens globala kredit- och skuldkriser.

Då, för jämnt tjugo år sedan, var statens utgifter 203 miljarder kronor högre än intäkterna, det största underskottet i Sveriges historia. Ställt i relation till skatteintäkterna blir det ännu tydligare hur illa det var: underskottet motsvarade 54 procent av intäkterna. För varje skattekrona staten fick in, gjorde den av alltså av med ytterligare 54 öre, pengar som fick lånas upp.

De överskott som Göran Persson byggde upp var nödvändiga för att förtroendet för Sverige skulle återställas efter kronfallet och fastighetskrisen. Han beskrev läget i sin bok om budgetsaneringen ”Den som är satt i skuld är icke fri”:

”Något mer förnedrande än att stå i New York eller London och förklara svensk ekonomi och det svenska välfärdssystemet för 25 till 30-åriga flinande finansvalpar, det finns inte för en svensk politiker. Åtminstone inte för en socialdemokrat.”

Förra året, tjugo år senare, var statens underskott i statsfinanserna alltså omkring 130 miljarder kronor. Men sedan förra gången har vi både haft viss inflation och, framför allt, tillväxt. Statens intäkter i fjol var preliminärt 787 miljarder kronor. Underskottet motsvarar 16 procent av den summan. Regeringen Reinfeldt gjorde alltså av med 1 krona och 16 öre för varje krona som kom in. Inte önskvärt, men inte heller i närheten av 1990-talskrisen. Sveriges förtroende på finansmarknaderna är fortfarande gott.

I omvärlden, framför allt i Europa, dras många länder med svåra ekonomiska problem, även om det ser lite ljusare ut igen. Det går att argumentera för en politik som stimulerar ekonomin. Socialdemokraterna, om de suttit i regeringsposition, hade sannolikt också sneglat på spenderbyxorna, även om de inte hade stimulerat med just jobbskatteavdrag och sänkt bolagsskatt. Det vet såklart Magdalena Andersson och Stefan Löfven. Men nu handlar det om att projicera en bild av ansvarlöshet och att vinna ett val. Inget annat. l

Till attack mot domptören

Socialdemokraternas utfall mot Anders Borgs budgetdisciplin är ett angrepp på grundbulten i alliansens regeringsbygge. Det ger också en föraning om hur Socialdemokraterna kommer att driva sin valrörelse.

Erik Wahlin

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom