Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Tillfället gör assistansfifflaren

2013-10-15 21:00

Rullstolsburne farbror Bosse är också en gås som värper guldägg.

Om en syltburk står obevakad på en hylla kommer någon att sticka fingrarna i den. Skruvar man sedan av locket och ställer burken på ett lägre hyllplan, kommer snart fler giriga fingrar att stickas ner och snaska runt.

Syltburkssyndromet är djupt mänskligt och tyvärr en träffande bild för den så kallade assistansreformen. Sedan den sjösattes 1994 har omsättningen ökat från 3 miljarder kronor till långt över 30 miljarder.

Reformen ger funktionshindrade rätt till personliga assistenter i vardagen. I stället för institutionalisering bor man kvar hemma, och man kan även komma ut på utflykter, till vilket det finns extra medel som täcker färdbiljetter, museiinträden etcetera.

Det är inte ovanligt att beviljad assistans hamnar på över 100 timmar i veckan. Eftersom normaltimkostnaden med sociala avgifter, försäkringar och liknande är bortåt 250 kronor kan en enda assistansbehövande alltså tilldelas en bra bit över 100 000 kronor i månaden. Varav cirka hälften blir ett netto i handen för assistenterna.

Den assistansbehövande får anställa vem som helst, bara personen är arbetsför. Även anhöriga. Det betyder i klartext att en funktionshindrad kan försörja en hel familj.

Är det farbror Bosse som sitter där i rullstolen? Ja. Men också en gås som värper guldägg.

Får man resonera så cyniskt om en så behjärtansvärd reform? Ja, man måste resonera så cyniskt när syltburken står vidöppen.

Lyckligtvis har Försäkringskassan fått upp ögonen åtminstone lite grand för det utbredda fusk man måste ha varit en alldeles osedvanligt naiv socialreformator för att inte kunna förutse. Det vill säga en normaltypisk svensk socialreformator från valfritt parti.

I flera uppmärksammade fall har man efter tips börjat kamerabevaka den misstänkte fuskaren och kunnat belägga att denne tycks röra sig obehindrat – på nöjesfält, dansgolv och shoppinggallerior etcetera.

Den assistansbehövande är i sådana fall medkonspiratör, genom att ha ett mindre behov än det beviljade, eller inget behov alls – men ett falskt läkarintyg.

När det gäller de cirka 500 assistansföretagen som verkar vara rena guldgruvan för sina ägare, ofta med aktieutdelningar i miljonklassen på blygsamma 5–10 miljoner i omsättning, har Försäkringskassan i samarbete med polisen nystat upp flera grovt kriminella härvor. Folk har anställts till skitlöner, man har bluffakturerat timmar, och man har låtit äkta hjälpbehövande ligga sjuka och ensamma.

Två andra sjaskiga aspekter på mekanismerna som driver fusket kommer här.

Dels de fall där familjemedlemmar pressats att spela funktionshindrade, som pappan som dömdes att betala tillbaka 1,6 miljoner efter att ha förmått sin dotter att spela autistisk.

Dels att assistansreformen ger starka incitament till människor som söker uppehållstillstånd i Sverige att få med sig en funktionshindrad bland sina anhöriga. Försörjningen är som sagt fixad då: syltburken blottad i all sin prakt.

Det säger sig självt att kampen mot fusket är både tidskrävande och svår. Och att den försvåras ytterligare av att ibland stå i konflikt med användarnas integritet.

Men trots detta: den måste bli ännu hårdare. Och den måste låta sig genomsyras än mer av insikten om syltburkssyndromet, det vill säga realism om människan.

En utredning häromåret gjorde gällande att 10–15 procent av utbetalningarna gick till fuskare. Fast oavsett siffra: detta handlar inte bara om de miljarder skattebetalarna skickar till fuskare, utan också om något ännu mer dyrbart.

Nämligen medborgarnas förtroende för varandra och samhällets institutioner.

Erik Hörstadius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom