Vägvalet som avgör Europas öde

2012-06-19 21:00 Anders Anders
Bilden är ett montage. Foto: Scanpix

När Europas politiker och medborgare nu väljer väg avgörs ödet för en hel kontinent. Om tio år kan EU vara en intakt och framgångsrik union. Lika väl kan det stora fredsprojektet ha fallit sönder.

Den som följer nyhetsrapporteringen kan lockas att tro att Europas kris kan lösas med hjälp av det senaste räddningspaketet i form av en fyrbokstavsförkortning, ett avgörande toppmöte eller ett nationellt val där den sista pusselbiten läggs på plats. Så är inte fallet.

Kontinenten är långt ifrån en lösning och vägen dit blir snårig, lång och plågsam. En rad ytterst komplicerade frågor måste lösas. Ska EU ha en full politisk och ekonomisk union, eller ska de enskilda medlemsstaterna fortsätta att ansvara för sina budgetar? Det handlar om det demokratiska innehållet: Ska utvecklingen mot EU-politiker som en egen samhällsklass fortsätta, med resultat att populistiska och rasistiska rörelser växer fram? Det handlar om ekonomiska ideologier. Ska EU gasa ekonomin i kristider, eller bromsa och spara? Det handlar om synen på staten: Ska den nordeuropeiska synen segra, eller sprider sig den grekiska inställningen att den som inte försöker lura staten på pengar är dömd till att bli en evig förlorare? Vilken stat är Europas ledare: Är det Tyskland med budgetdisciplin och motvilja mot euroobligationer? Eller är det Frankrike, som vill expandera ekonomierna ur krisen och genomföra en gemensam finanspolitik där alla stater gemensamt garanterar medlemsländernas upplåning?

Grekland är det värsta exemplet, men oavsett om landet räddas eller inte, så är det ödet för Europas fjärde största ekonomi Spanien som nu ser ut att avgöra Europas inriktning. Spanien kämpar för att slippa hamna under EU:s och IMF:s förmyndarskap och för att få ned obligationsräntorna och får nu 100 miljarder euro i direkt stöd till sina banker. De spanska bankernas kreativa bokföring gör att det bara är gissningar hur stort behovet egentligen är, trots de lugnande orden från finansminister Anders Borg om att det nog ska räcka med 100 miljarder.

I bästa fall blir Grekland en fotnot i historien om hur beslutsamma politiker byggde upp brandväggar, räddade de spanska bankerna och stoppade den finansiella smittan som plågar hela Sydeuropa. I sämsta fall blir Grekland en fotnot i historien om hur det finansiella systemet i Sydeuropa föll sönder och pengarna inte räckte till att rädda Spanien, Portugal, Irland och Italien. Länder som inte längre kunde vara kvar i eurosamarbetet och drabbades av social desperation och extremism.

Det mest troliga är att euron består, antingen genom att Europa stapplar vidare, lappar och lagar och lyckas skjuta upp problemen ytterligare ett decennium. Eller genom att EMU snabbt blir finansiell union. Hittills under eurokrisen har pessimisterna och tvivlarna haft rätt varje gång. Alla försök till att stoppa krisen har varit för litet och för sent. Marknaden har hela tiden drivit politikerna framför sig.

Det hela är en form av chicken race med en kontinent som insats. Angela Merkel går med på gemensam skuldfinansiering först när Tyskland fått igenom sin vilja på alla and­ra områden. Och det är hos Tyskland räddningen finns. Och där är vi nu, i ett konstant cirkelresonemang: Ett starkt argument för att eurosamarbetet överlever och det blir mer överstatlighet är just att alternativet är så hemskt. Det står helt enkelt för mycket på spel, och det är för mycket prestige investerat i euron.

Men mer står på spel än pengar. Demokratier kan upphöra att existera. Stater som exempelvis den grekiska riskerar att inte klara att hantera den sociala oron som blir följden av ett euroutträde. Frågan är om EU klarar ett eurosönderfall. En sak är alla överens om: Det blir tufft de närmaste tio åren.

Här är läget för sex nyckelländer just nu. Och här är tre vägar för Europa ut ur krisåret 2012, vägar som leder till radikalt olika verkligheter på tio år sikt.

Scenario 1: Status quo

EU består som en intakt union. Om tio år är den tyska förbundskanslern Europas obestridda ledare.

Tysklands konsekventa budgetpolitik och de klara riktlinjerna har nått stor uppslutning från en rad länder i norra Europa. Den tyska statsskulden i förhållande till BNP ligger kring 80 procent, men flera länder i norr har ännu starkare statsfinanser.

Politiken har också gett resultat i form av låga räntor i norra Europa. Den strama politiken har dock en baksida. Tillväxten är fortfarande svag också i norr och farhågorna för hur den åldrande befolkningen ska kunna försörjas är stora. Och arbetslöshet är inte längre bara ett ekonomiskt problem. I fattiga landsändar lever människor under svåra förhållanden. Populismen och högerextremismen har växt sig stark där och förtroendet för politikerna i Berlin och Bryssel är obefintligt.

Drömmarna om en storskalig union har dött. När det akuta sydeuropeiska hotet snabbt kunde desarmeras, gjorde den tyska förbundskanslern som Tysklands folk ville: Satte stopp. Det blev ingen gemensam upplåning av unionens statsskulder, det blev ingen fiskal union. Frankrikes och Syd­europas krav på euroobligationer stannar vid fromma förhoppningar. Visserligen har EU stärkt sin gemensamma övervakning av banksystemet, men mer blev det inte.

Frankrike valde en annan väg än Tyskland och satte hoppet till att en expansiv budgetpolitik skulle föra Europa ut ur skuldkrisen. Tanken var inte bara att få fart på Frankrike, utan också genomföra en politik som skulle få Europa på fötter.

Men då Frankrikes ekonomi till största delen är inhemsk, fick försöket ingen positiv effekt på resten av kontinenten. Den franska presidenten har inte mycket att säga till om när världens ledare möts, men har ändå betydligt bättre anseende i Sydeuropa än förbundskanslern.

Frankrike gjorde dock som Tyskland och försökte med arbetsmarknadsreformer och en liberalisering av ekonomin. Men Frankrike skakas av återkommande strejker. Flera gånger har politikerna tvingats backa från löften om sänkt pensionsålder. Nedskärningarna i den offentliga sektorn varvas med nya utfästelser om kostsamma reformer. Och den franska räntan är betydligt högre än den tyska. Finansmarknadens förtroende för Frankrike är lågt.

I Sydeuropa är läget värre. I stället för att lösa ut den grekiska staten lade Europa all kraft på att rädda Spanien och förhindra smittspridning. Grekland som sakta fasades ut ur eurosamarbetet försöker komma på fötter med hjälp av en svag drachma. Visserligen har den politiska oron minskat sedan demonstrationsförbudet infördes. Men försöken att reformera den grekiska staten har misslyckats och ständigt nya regeringar avlöser varandra.

De spanska bankerna fick fullt stöd av europeiska stödfonder utan att den spanska statsbudgeten drabbades. Trots de spanska regionernas problem, var det bankväsendet som var det svarta hålet. Men landet har börjat komma på fötterna och Madrids budgetreformer har fullt förtroende på EU-nivå och är i helt i linje med de bästa förhoppningarna. Förtroendet för den spanska politiken stärktes och landet kan åter finansiera sig på egen hand på de internationella kapitalmarknaderna. Men räntorna har parkerat sig kring 5–6 procent.

Den europeiska centralbanken ECB tvingades till kvantitativa lättnader och fortsatte under en tid att köpa stora mängder statsobligationer för att visa marknaden att faran var över. Kapitalet stannade kvar i orosländerna, det blev ingen bankflykt i Spanien eller Italien. Och uppslutningen kring euron är stark i Sydeuropa.

Portugal och Irland var länge illa ute, men eftersom länderna i likhet med Spanien genomfört de budgetsaneringar som trojkan EU, ECB och IMF krävt, fick de hjälp med att skriva av delar av statsskulden. Men tillväxten är låg i de fattiga länderna. Den höga arbetslösheten är permanentad och rege­ringarna är kortlivade. Hotet från extremistpartierna är stort vid varje nyval. Och ilskan mot Bryssel och Berlin växer.

Scenario 2: Europas förenta stater

Den senaste emissionen av tioåriga euro­obligationer gick bra. Efterfrågan var stor och euroområdet står år 2022 ekonomiskt betydligt starkare än USA. Räntan hamnade på ungefär samma nivå som de senaste åren, strax över 3,5 procent. För tyskarna är det en skyhög nivå, men att delar av ländernas statsskulder upphandlas gemensamt är en lättnad för de sydeuropeiska länderna.

Tysklands politiker fick vika sig när det gällde överstatligheten, men tvekade aldrig om att en stram budgetpolitik är den enda möjliga vägen framåt. Och i detta fall hade regeringen ett starkt folkligt stöd. Krist­demokraterna och socialdemokraterna var eniga i detta fall. Det var inte med glädje som den stora tyska regeringskoalitionen fattade beslut om att godkänna euroobligationer. Kristdemokraterna och socialdemokraterna, som bildat regering tillsammans, visste att det tyska folket skulle rasa mot beslutet. De förstod att ytterlighetspartierna skulle få vind i seglen och att högerextremisterna skulle börja marschera. Men de hade inget val. Utan det historiska beslutet att ändra grundlagen och öppna för en fullskalig europeisk union, hade eurosamarbetet spruckit.

Sommaren 2012 lades all kraft på att rädda Spanien och att förhindra smittspridning från det grekiska moraset. De spanska bankerna fick fullt stöd av den europeiska stödfonden utan att den spanska statsbudgeten drabbades. Faran såg ut att vara över.

Men tillväxten i länder som Irland, Italien och Spanien tog inte fart. Åtstramningarna bet inte. Arbetslösheten var fortfarande mycket hög, och strejker och protestaktioner avlöste varandra. Extremister och populister sågs som ett stort hot, men fick inget större fotfäste. Däremot blev det svårt att bilda stabila regeringar i de fattigare länderna. I stort sett varje sparpaket åtföljdes av en regeringskris.

Finansmarknaderna fortsatte att vara djupt nervösa och de krisande länderna tyngdes av det höga ränteläget. De hade inte en chans att finansiera sin upplåning på kapitalmarknaden och ECB:s stödpaket och stödfonder fick ingen effekt. Brandväggen var inte tillräckligt tjock. EU tvingades allt mer gå mot överstatlighet, även om Tyskland stretade emot. Men först i slutet av år 2013, när finansmarknaderna blev övertygade om att EU-unionen skulle bli av och att Tyskland skulle garantera de sydeuropeiska statsskulderna, återfann sig lugnet på marknaden.

Den finansiella unionen blev ett faktum och de sista planerna på hur de nationella parlamenten ska flytta över den ekonomiska makten till Bryssel håller år 2022 på att finslipas. Men det är en union med stora och allvarliga problem. Den folkliga ilskan mot eliten fortsätter att växa i länder som Tyskland, Frankrike och Holland. Den stärkta unionen har ett svagt folkligt stöd. Men det största problemet är att unionen så tydligt är delad i två delar: nord och syd. Två delar av Europa som aldrig förstått varandra.

Frankrike försökte till en början gå sin egen väg med en expansiv budget, men varje löfte om sänkt pensionsålder och varje löfte om en växande offentlig sektor togs tillbaka. Storstrejker och protesaktioner avlöste varandra, men landet tvingades rätta in sig i ledet och följa den tyska vägen.

Därmed var splittringen total inom unionen. Hatet mellan nord och syd hade aldrig lagt sig efter de dyra försöken till räddning av Spanien och Portugal. Att greker och spanjorer var lata bidragstagare var sanning i Tyskland. Och blev mer sanning vid varje val. Svaret var givet i södra Europa. Vid varje nyval slogs alla partier om att uppbåda mest ilska mot Berlin och Bryssel. Vänsterpartierna ville inte släppa den aggressiva nationalismen till högerpartierna, vare sig i Grekland, Spanien eller Portugal. Andra världskrigets historia blev till och med ett obligatoriskt skolämne i Grekland.

Splittringen var också tydlig i utrikespolitiken, som helt lamslogs. Drömmen om en stark politisk union har förvandlats till ett Italien av gigantiska proportioner: Ett rikt norr som tvingats till ett tvångsäktenskap med ett fattigt syd. Ingen av dem vill ha med den andra att göra, men den som en gång hade gett sig in i europrojektet fick stå sitt kast. Alternativet hade varit betydligt värre. Det gick det i varje fall att enas om.

Scenario 3: Sönderfall

Den senaste emissionen av tioåriga euroobligationer gick bra. Efterfrågan var stor och euroområdet står år 2022 ekonomiskt betydligt starkare än USA. Räntan hamnade på ungefär samma nivå som de senaste åren, strax över 5 procent. För medborgarna i euroområdet är det en skyhög nivå, men de börjar vänja sig vid notan för att rädda banksystemet. Men den ekonomiska och politiska unionen delar opinionen.

Sommaren 2013 stod EU inför valet att låta euron spricka eller att på kortast möjliga tid köra över tyska grundlagar och ge ut euro­obligationer som garanterade statsskulden i alla europeiska länder. Angela Merkel och det tyska folket sade nej. De krisdrabbade länderna tvingades sedan inom ett år att trycka sedlar i nygammal valuta. Samtidigt tvingades Tyskland och Frankrike att delvis förstatliga sina storbanker för att lugna marknaderna.

Många medborgare är nöjda med att få vara en del av den relativt välmående union där synen på vad som skapar tillväxt är gemensam mellan staterna. Att exportindustrin börjat hacka på grund av den stärkta valutan diskuteras sällan.

Men en stor del av befolkningen hyser djup misstro mot överstatlighet och vad de ser som elitens seger över folket. Framför allt i de delar av Frankrike och Tyskland som är beroende av ett välmående jordbruk.

I bägge länderna har starka populistpartier vuxit fram på landsbygden och tagit väljare både från yttersta högern och från de etablerade partierna. Fienden är Bryssel. Den framväxande rasismen och högerextremismen tappade fotfästet när det stod klart att den nya unionen enbart bestod av länder från norr plus Frankrike.

När Grekland föll sommaren år 2012 spreds paniken på finansmarknaderna. Precis som under finanskrisen när Lehman Brothers begärde konkursskydd i september 2008, försvann likviditeten i banksystemet. Obligationsräntorna i Spanien steg till grekiska nivåer, trots att EU öste in pengar i de spanska bankerna.

Kapitalflykten tömde bankerna. Spanien var på väg att falla och smittan såg ut att sprida sig till de tyska och de franska bankerna. Den europeiska centralbanken öste ut likviditet och fick ned räntorna med massiva köp av statsobligationer. Samtidigt tvingades Spanien och Portugal att panikbromsa. För att rädda sig kvar i eurosystemet försökte de två iberiska länderna skära ned de offentliga utgifterna med avskedanden, sänkta löner och sänkta pensioner.

När euron föll i syd föll också regeringarna. År 2022 ser Sydeuropas politiska landskap ut som på 1970-talet. I Portugal och Grekland regerar militärer.

När effekterna av massarbetslösheten slog till med full kraft fick ultranationalister i Grekland vind i seglen. Attackerna och terrorattentaten mot invandrarna blev allt fler. När det såg ut som det grekiska valet skulle resultera i att ingen regering gick att bilda utan att nynazistiska Gyllene gryning deltog, slog militären till.

I Portugal levde minnet kvar av hur unga militärer i nejlikerevolutionen 1974 hade störtat diktaturen och maktövertagandet fick stöd av breda folkgrupper.

Enligt juntorna i Portugal och Grekland, som står i ständig kontakt med Natohögkvarteret i Bryssel, ska länderna reformera sina ekonomier, utrota korruptionen och satsa på tillväxt. Målet sägs vara att göra länderna redo för medlemskap i EMU inom tio år. Bägge länderna har också ett gott samarbete med regeringen i Madrid, vars inflytande över Spanien inte längre är lika starkt. Katalonien har allt större självständighet. Men både i Madrid och Barcelona är siktet inställt på ett nytt EMU-medlemskap före Portugal.

Anders Anders

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet