”Sverige har mer att förlora än något annat land”

Det är en av årets första sommardagar när Staffan Bohman tar emot i hemmet i Bromma i Stockholm. I villaidyllen är det grönt och skönt, tyst och lugnt. Under coronavåren 2020 har den 70-årige Bohman i allt högre grad fått sköta sina styrelseuppdrag härifrån, bland annat som ordförande för Electrolux och ledamot i Atlas Copco.

Staffan Bohman brygger kaffe och visar runt i bostaden. Här har tidigare har varit ett bageri, men nu bor han och hustrun Ulrika här. Den gamla bagarbänken har blivit en gedigen bokhylla. ”Direktörernas kokbok”, en efterleva från 80-talet, frontar intill.

Staffan Bohman har varit direktör i många år. Efter nästan 30 år som vd, ordförande och styrelseledamot i bolag som SAPA, Electrolux och Atlas Copco har han blivit en branschveteran att räkna med. Är det någon som kan svensk industri, så är det han.

Affärsvärlden är på plats för att diskutera coronakrisen och utmaningarna i industrin. När den pågående krisen kommer på tal lägger Staffan Bohman pannan i djupa veck. Coronakrisen är ett känsligt ämne, säger han. Han pratar långsamt, tänker igenom svaren noggrant.

”Det är ingen lätt materia. Det är många som ger sin syn på saker och ting, även om ingen kan vara säker på något. Det är en genuin osäkerhet som råder, där det kommer nya datapunkter hela tiden. Information blir föråldrad otroligt snabbt.”

Vid tidpunkten för intervjun har börsen stigit fem handelsdagar i rad, trots att nattsvart makrodata fortsätter strömma in i nyhetsflödet. Staffan Bohman får inte ihop kalkylen.

”Jag har stor respekt för hur aktiemarknaden fungerar, och hur ofta den har rätt. Men jag har också en farhåga för hur tufft det kommer bli för den reala ekonomin. Jag tillhör väl de där Peter Malmqwistska fågelholkarna som inte riktigt fattar hur det hänger ihop”, säger han men avbryter sig själv:

”Eller, man kan ju tänka sig förklaringarna i de enorma stödpaketen. I nuläget uppskattas de ligga på ungefär sex procent av global BNP, vilket är ungefär dubbelt så mycket som efter den globala finanskrisen. Och det är ju bara statsfinansiellt, sedan har man ju alla monetära stöd och åtgärder. Pengapumpen är ännu större.”

Knäckfrågan är ju hur återhämtningen blir, säger han.

”Den frågan börjar ju i ett annat resonemang, och det är det om hur man får kontroll över smittspridningen. Det har jag, och många andra i näringslivet, av naturliga skäl ingen koll på. Jag tror att det är det som har fått företagen att göra scenarion istället för prognoser. Det är litegrann ’hope for the best, prepare for the worst’. Men jag tror att vi får en lång negativ effekt. Räkningen för de motåtgärder som myndigheter och regeringar har satt in kommer bli väldigt hög. Det innebär att det kommer bli ytterligare tryck på företagen att jobba med sin konkurrenskraft.

På vilket sätt? Kapa kostnader?

”Ja, den kostnadsmässiga konkurrensen är en del av det. Vi har ju sett flera varsel nu de senaste veckorna, och det ger en indikation om var man behöver lägga sig. Därtill måste man ju ha ett erbjudande som är attraktivt, vilket i sin tur betyder att man måste bejaka teknikutveckling och klarar att investera i den.”

Orkar företagen vara så långsiktiga när man måste spara och kapa kostnader?

”I kriser sållas agnarna från vetet. Det innebär att de företag som var bäst innan har bäst förutsättningar att komma ut på vinnarsidan. Men jag tror att alla företag, i alla branscher, under den akuta delen av krisen har haft en och samma målsättning, och det är att säkerställa betalningsberedskapen. Treasury blev en huvuduppgift för alla ledningsgrupper och bolagsstyrelser. Nu är vi ur den första, dramatiska fasen och nu glider det över till att säkerställa den långsiktiga formen. Är det något jag har lärt mig i karriären så är det att man måste undvika att ställa kort sikt mot lång sikt. Ska man vara med i leken måste man investera långsiktigt, men det förutsätter att man kan finansiera sig på kort sikt.”

Vilka trender ser du stärkas i krisen?

”Automation är en given vinnare på detta. Robotar får i alla fall inte Corona, även om de får andra typer av virus. Men såklart även de uppenbara fördelarna med digitalisering och att jobba på distans. Det har varit ett realtidstest som ingen förväntade sig, men som har gått förbluffande bra.”

Många verkar tro, eller hoppas på, att krisen kommer ge en chans till företagen att ställa om till att bli mer hållbara. Vad tror du?

”Jag tror inte att det är något som drivs precis av coronakrisen, men omställningen mot ett mer hållbart näringsliv tror jag ligger alla välskötta företag väldigt varmt om hjärtat just nu. Det blir dessutom ett bra sätt att differentiera sig för företag som klarar att hantera denna utmaning på ett skickligt sätt.

Hur ska det ske?

”Det är lättare sagt än gjort, men det sker naturligtvis i samspel med politiken. Politiken är kravställare, men det kommer också ställas krav på politiken att sikta in sig på sådant som inte är subventioner på elcyklar eller andra symbolhandlingar, typ skatt på plastpåsar, den typen av trams. Mer fundamentala saker kring ett mer hållbart samhälle, med bland annat en annan mix i energiproduktionen. Avvägningen mellan ständig konsumtions- och produktivitetsökning å ena sidan, och hållbarhet och uthållighet å andra sidan måste övervägas och diskuteras.”

En viktig fråga är ju vad el och energi kostar. Kan priserna på traditionell energi hållas på nuvarande låga nivå om man vill ha en grön omställning, eller måste man reglera priserna på något sätt?

”Det är alltid farligt att sätta prismekanismen ur spel, genom att å ena sidan beskatta hårt, å andra sidan subventionera. Då får du efterfrågemönster som inte är naturliga. Sedan kan man behöva kickstarta någonting och se till att saker kommer i rörelse.”

Men oljeprisras och likande måste ju ställa till det när man räknar hem en ny investering? Eller tar man hänsyn till det?

”Nej, det är ju ofta investeringar som har en livslängd på flera decennier, så där tar man tar ingen hänsyn till sådana kortsiktiga rörelser. Det gäller också en annan viktig råvara, nämligen pengar.”

Vad tänker du på då?

”Om man räknar på weighted average cost of capital, wacc, så ska ju den spegla finansieringskostnaden över hela investeringens löptid, inte när beslutet fattas i styrelserummet. En kortsiktig stimulans via en extremt låg ränta har inte så stor betydelse som Riksbanken verkar tro, jag tror de överskattar den effekten. Däremot uppstår det en annan förbisedd, och ganska jobbig, effekt av de låga räntorna. Det blir för billigt att ha kvar gammal kapacitet, som egentligen borde mönstras ut som en del i the creative destruction.”

Det kostar för lite att ha det kvar?

”Ja, precis. Du tillför ny kapacitet, samtidigt som den gamla finns kvar eller går vidare till en ny ägare. Nettot blir då överkapacitet i de flesta branscher, vilket i sin tur bidrar till att sätta press på priserna. Så biter Riksbanken sin egen svans.”

Du nämnde Geelys intåg i Volvo. Vi fortsätter se att Kina i allt högre grad genomför investeringar i Europa och Sverige. Vad ska man ta för hänsyn till en sådan ökad politisk risk?

”Det här tycker jag är en väldigt jobbig fråga. Kina är en realitet. Den kinesiska marknaden har utvecklats fantastiskt, inte minst för svenska bolag. Kina har haft en fantastisk utveckling, inte bara för landet själv utan för hela världen: man har försett världen med bra grejer till väldigt mycket lägre priser. Världens konsumenter kan ju inte vara annat än entusiastiska över resultatet över den utveckling som varit över tid. Jag tycker att man vid det här laget måste erkänna att Kina konkurrerar med annat än låga priser. Många kinesiska företag är helt enkelt väldigt duktiga. Geelys hantering av Volvo är ett uppenbart exempel på gott företagande. Volvo Cars har haft en enorm uppryckning under kinesiskt ägarskap.”

Men frågan nu är väl om man använder den nyvunna styrkan på ett oschysst sätt?

”Det har jag inte inblick i, det är en fråga för underrättelsetjänsten. Jag tycker självklart att det ska vara lika spelregler. Det är väldigt viktigt. Men det är upp till politiken att avgöra om det ska innefatta screening av kinesiska direktinvesteringar i Europa.”

Världens två största ekonomier, Kina och USA, är dessutom inne i en mångårig handelskonflikt. Kan det bli så att företag tvingas välja sida när det kommer till investeringar, handelsrelationer och liknande?

”De flesta bolag jag har sett från insidan verkar i båda länderna. Jag tror inte det kommer bli något drastiskt skifte i att bryta dessa globala leveranskedjor. De har kommit till av ett skäl, och det är helt enkelt att de var väldigt värdeskapande, både för företagen och konsumenterna. Det har gett bättre produkter, till lägre priser.”

Anti-globaliseringen har tilltagit med coronakrisen. Kommer globaliseringen kunna komma tillbaka till den tidigare nivån?

”Ja, jag tror inte att det vi ser nu är en början på någon ny världsordning. Globalisering har haft sådana enorma fördelar för konsumenter, löntagare, välståndsutveckling och även företag, att det är ogörligt dyrt att reversera det i en större skala. Det är få länder som har gynnats av globaliseringen så mycket som Sverige har gjort. Det tappas ibland bort i diskussionen. Vi är ju både konsumenter och löntagare. Vi vill gärna ha en lön som om de inte fanns kinesiska konkurrenter, men vi vill ha produktpriserna som bara Kina kan ta fram. Det är ett julaftonssyndrom. Öppenheten är det som har skapat välståndet i det här landet. Sverige har mer att förlora än någon annan i det här. Vi ska i alla kanaler vi kan driva på för att de protektionistiska tendenserna bara ska vara temporära.”

Det är ju en vettig linje, men det är ganska låg sannolikhet att lilla Sveriges insats är det som fäller avgörandet.

”Ja men då kanske vi inte ska läxa upp länder till höger och vänster för deras system, och i stället acceptera att vi är en promille av jordens befolkning och ha lite större ödmjukhet i den frågan.”

Sverige är som sagt ett exportberoende land, och även om vi har hållit vår ekonomi relativt öppen har vi påverkats negativt av de omfattande nedstängningarna runtom i världen. De senaste veckorna har vi sett tusentals varsel i svensk industri. Kommer de jobben tillbaka?

”Först och främst måste man förstå att de stora svenska bolagen agerar på en global marknad, där tillväxten ofta är högre på ett antal marknader som ligger längre bort från Sverige. Därför har de svenska bolagen en tendens att en del av produktionen flyttar närmre de marknaderna. Det är som en slags naturkraft. När man ser anpassningar av personalstyrkan den svenska delen av produktionen så behöver inte det vara krisåtgärder, men frågan blir ju hur de jobben ersätts med nya.”

Hur skapas nya jobb bäst?

”Det finns tre effektiva sätt. Nummer ett är kompetensutveckling. Det kanske är ett slitet ord, men jag tror att det är den allra viktigaste punkten. Det gäller från skolgång till specialisering. Framförallt måste vi satsa på att utbilda ingenjörer. Jag skulle vilja att det var så, med all respekt, att det var färre som ville bli programledare och influencers, och fler som ville gå på de tekniska högskolorna och få spetskompetens.

Nummer två är ett bra klimat för entreprenörskap. De som tar risker för att bli framtidens stora arbetsgivare måste belönas. Det är inte gamla gubbar som jag som skapar nya jobb, det är unga människor. De är ofta mer välutbildade än vad min generation var, och är duktiga på att se nya efterfrågemönster växa fram och att bejaka ny teknik.

Det tredje sättet är en förändring av skattesystemet. Nu bir jag kontroversiell här. Jag läste nyligen att krisen var ett fantastiskt tillfälle att höja skatterna, men jag tror att det snarare är så att en del av de problem vi ser nu måste lösas med lägre skatter.”

Vad tänker du på då?

”Att vi måste göra svenska företag attraktiva för arbetstagare, inte bara för svenskar utan även för duktiga utlänningar. Idag har man försökt hantera det med temporära skatterabatter, men jag tycker att en bättre, permanent åtgärd är att sänka skatten på arbete, eller humankapital.”

Till vilken nivå då?

”Tyskland är ett av våra viktigaste konkurrentländer, också en välfärdsstat i allra högsta grad, och har en högsta marginalskatt på 45 procent. Det kanske är där vi borde vara. Då tror jag nog också att ett antal av de problem som har gjort att vi har fått ett väldigt krångligt skattesystem försvinner. Men grundproblemet ligger i vad vi beskattar. I Sverige tycker man uppenbarligen att humankapitalet är mindre viktigt att skydda än det finansiella kapitalet. Anledningen till det är såklart att det finansiella kapitalet är lättare att flytta.”

Vad ska skatten på arbete ersättas med?

”Principiellt borde det vara resursförbrukning snarare än resursskapande som ska beskattas. Sverige utnyttjar till exempel bara hälften av mervärdesskattebasen genom många undantag och nedsättningar av skattesatsen. Men jag tror inte man ska tänka så, ”om vi sänker den skatten, vilken ska då höjas?”. Man borde göra en ordentlig översyn av hela systemet och den offentliga sektorns primäruppgifter. Som Leif Östling sa: vad får jag för pengarna? Jag tog honom i försvar efter det uttalandet. Man måste ställa sig frågan vad den offentliga sektorns riktigt viktiga uppgift ska vara. Vi ser att på ett antal väldigt viktiga områden som skola, rättsväsende, infrastruktur, så levererar inte den offentliga sektorn det som medborgarna tycker att de betalar för. Oaktat om de är låg- eller höginkomsttagare.”

Bohman pratar ogärna om de enskilda bolag där han är aktiv, men gemensamt för de industribolagen är att de har varit med om stora förändringar förr.

”Jag tycker att alla pratar om att det är enormt kraftig omställning just nu, men när jag tittar i de bolag jag har varit med –de har ju många år på nacken – är detta inte den första stora omställning de går igenom. Det beror på att man aldrig tappat kontrollen över sitt eget öde och man har i princip hela tiden tjänat pengar. Företagande går ut på att tjäna pengar. Man ska inte be om ursäkt för det. Ett bra ekonomiskt resultat är kvittot på att man har levererat ett värde till sina kunder, på ett effektivt sätt.”

Ibland när man pratar om brett samhällsansvar uppfattas det som att det står i konflikt med företagens rätt att tjäna pengar, att de två kan vara svårt att förena. Hur tänker du kring det?

”Då skulle jag återigen vilja koppla det till tidsperspektivet: merparten av de pengar man tjänar i det korta perspektivet använder man faktiskt för att investera i det långa perspektivet. Det inkluderar saker som man tror kommer bli kritiska i framtiden, och som gör att man är relevant och konkurrenskraftig om tio eller tjugo år. Om man inte gör det på ett bra sätt, ja då mister man sin relevans. Man måste ha en license to operate, som man säger på engelska. Man kan inte göra saker som står i konflikt med vad ens medarbetare, kunder eller politiska omgivning accepterar.”

På temat politisk acceptans är ju frågan om utdelningar i kombination med stöd från staten. Under våren har det blossat upp en debatt om huruvida företag som mottar statligt stöd ska ge utdelning till ägarna. Hur har ni gjort i bolagen där du är aktiv?

”Jag har varit med i två bolag där vi har beslutat oss för att dra tillbaka utdelningsförslaget, och i ett bolag har vi genomför utdelningen som planerat. I mitt fall har det varit helt oberoende av vad politikerna har tyckt – det har varit av omsorg för det enskilda företaget. Jag tyckte faktiskt att det var väldigt olyckligt att politikerna tog en så stark ställning i frågan. Det är ett ingrepp i äganderätten. Utdelningen är en fråga om ägarnas beskattade vinst ska ligga i höger eller vänster byxficka. Antingen ligger den kvar i fritt eget kapital, eller så delas den ut till aktieägarna. Det ska man ju ha klart för sig, att en stor del av utdelningen genom stiftelser går till forskning och utveckling, och till pensionskapital. Det är väldigt lite som går till feta kapitalister med hög hatt och cigarr.”

Men är det inte en relevant diskussion? Om man tar statligt stöd med ena handen kan det finnas en relevans i att ifrågasätta om man samtidigt ska dela ut pengar till ägarna.

”Nej, jag tycker inte det. Jag ser hur det glimrar i dina ögon när du hör det här! Jag menar att det här har blivit en helt bisarr och oproportionerlig diskussion. Den ekonomiska nedgången är föranledd av politikerbeslut och myndigheternas agerande, inte att företagen har misskött sig. Man exproprierade ju de facto efterfrågan och omöjliggjorde för konsumenter att handla, företag att sälja och till vissa fall producera sina produkter. Stödåtgärderna mildrar effekterna, för löntagarna. Utdelningen hänför sig till tidigare års beskattade vinster.”

Men ändå har du varit med och tagit beslut om att dra tillbaka utdelningen i två bolag.

”Det är försiktighetsåtgärder, av likviditetsskäl, som gör att vi har valt att inte dela ut pengar. Det är en helt annan sak, som Per Bolund inte har något med att göra.”

Slutligen: du har en lång erfarenhet inom svenska industriföretag, både i ledningsbefattningar och som styrelsemedlem. Har du några karriärsråd att dela med dig av?

”Jag tror inte att dagens yngre förmågor behöver så mycket råd från mig. De är så mycket mer välutbildade och smartare än vad vi var i deras ålder. Men jag har ett råd, och det är att inte låta utanpåverket komma före substansen. Det kan jag tycka att det kan finnas tendenser till i unga företag, och jag tror alltid man blir synad i slutändan. Man måste ha ett ärligt erbjudande. En bra företagsledare, oavsett ålder, har ett varmt hjärta, kylig hjärna, och rena händer.”