”Vi har väntat fem år på smällen”

IPO-året 2019 blev starkt präglat av riskkapitalbolaget EQT:s notering på Stockholmsbörsen i höstas. Noteringen blev den största på Stockholmsbörsen sedan Telia: teckningskursen på 67 kronor värderade bolaget till 63,8 miljarder kronor.

Börsnoteringen blev en succé och aktien rusade i premiärhandeln. Första handelsdagen steg aktien 34 procent, och efterföljande månader har den positiva trenden hållit i sig. Från teckningskursen har EQT:s aktie stigit 114 procent mer än OMXS30-index, vilket vida överstiger den genomsnittliga IPO-avkastningen på 33 procent för miljardbolag. Den starka utvecklingen i kombination med få flaggor i IPO-guiden gör att EQT tilldelas Juryns stora pris.

Grundaren och styrelseordföranden Conni Jonsson och COO Caspar Callerström tog emot priset och berättade om börsnoteringen.

Varför ville ni börsnotera EQT?

CJ: ”Vi tycker att transparens är viktigt. Vi vill granskas och betraktas så seriösa som vi är. Så länge man är privat är den biten lite svårare. Sedan ville vi också stärka vårt ”brand”. Vi har ett bra brand hos våra investerare och i finanssfären, men vi ville positionera oss mer för allmänheten. Att stärka varumärket handlar i huvudsak om att vi vill kunna rekrytera de bästa talangerna, globalt. Både till vår egen organisation, men också till våra portföljbolag. Folk ska känna till oss och veta att vi är en seriös aktör. Det handlar egentligen om ”the war on talent.”

”Sedan var det såklart att få ordning på balansräkningen, och att vi faktiskt har en aktie vi kan använda vid strategiska förvärv. Det sista, som vi egentligen inte tänkte på så mycket inför noteringen, var att vi effektiviserade och fick ordning och reda på sådana grejer som man inte behöver som privat bolag. För mig som ordförande var det jättebra och viktigt att få det på plats och granskat av en oberoende part som IPO-processen kräver.”

Noteringar kan vara jobbiga processer, hur upplevde ni att sätta ett så stort bolag på börsen?

CJ: ”Det är inte jobbigt, det är del av vår business.”

CC: ”Klart det är mycket jobb, men det finns nog ingen på EQT som är särskilt ovan vid det. Men tidigare har vi ju jobbat med portföljbolag och börsnoterat dem, nu var det ju det egna bolaget som vi jobbade med.”

CJ: ”Vi IPO:ar ju bolag hela tiden, så att göra det på oss själva var bra för att vi ska visa att vi förstår vad det innebär. Dialogen med bolagen som ska börsnoteras blir mycket lättare, för vi är själva börsnoterade. Men det viktigaste för mig i detta är att visa att vi är ”grown up”, vi är etablerade, inte beroende av enskilda individer, utan har en långsiktig governance-struktur. De kunder vi har ger ju oss sina investeringslöften i mer än tio år. Det skulle inte vara bra om vi var några enskilda ägare som blev osams, samtidigt som vi har några av världens största institutioner som investerare. Det är inte respektfullt.”

Ni fick ganska mycket uppmärksamhet för att ni hade många rådgivare i börsnoteringen. Var det nödvändigt?

CJ: ”Men det hade vi ju inte!”

CC: ”Jo, men på pappret är det ju nio banker i det konsortiet som vi hade. Givet storleken på IPO:n är det ju inget ovanligt, men i praktiken är det ju två man jobbar med. De andra sju tar man ju mer för att göra research på aktien och även sälja aktier den dagen i IPO-processen. Det är inget man märker av som bolag, det är egentligen två rådgivare man märker.”

CJ: ”Men om du beaktar storleken på bolaget och IPO:n så är det ju inte så konstigt att ha så många rådgivare. Men media jämförde ju med lokala, små börsnoteringar.”

Var ett skäl till många rådgivare att ”säkra” positiv bevakning i försättningen?

CC: ”Nej, men däremot för att säkra att vi skulle få bra research på bolaget. Att få de bästa analytikerna att följa aktien och skriva analyser. Det gäller ju inte bara vid IPO:n utan det är ju ett långsiktigt engagemang. Om rådgivaren är med och gör en börsnotering och gör research så kommer de fortsätta att bevaka. Det är bra för likviditeten i aktien och det är bra för marknaden. Har du en eller två analytiker som täcker ett bolag blir det inte lika transparent.”

CJ: ”PE-bolagen utgör en ny bransch. I USA och England har du bra analytiker på riskkapitalbolagen, men i Sverige och Europa finns inte det. Så det var också en utbildning av hela kapitalmarknaden som vi visste vi var tvungna att göra. Man får heller inte glömma att vi inte hade så mycket aktier att sälja – vi hade snarare rätt lite att sälja. Så det var ju inte därför vi behövde så många rådgivare.”

CC: ”Så ja absolut, vi hade kunnat göra IPO:n på mycket färre händer.”

CJ: ”Men en annan grej är ju att det faktiskt var en bra affär för rådgivarna att vara med i. Och de är ju viktiga partners för oss i andra affärer också. Så det var lite ”be nice to your important partners”. De som inte fick vara med blev ju inte så lite ledsna, kan man säga.”

Hur reagerade de som inte fick var med?

CJ: ”De blev skitsura. De ringde hela tiden och ville pitcha och var sura för att de inte fick inte samma förutsättningar, etc. Men det är ”part of the business”, inte mycket att göra åt.”

Det var i grevens tid som ni tog er in på börsen – noteringsklimatet är ju milt sagt lite annorlunda nu. Hur märker ni av coronakrisen?

CJ: ”Mindre än tio procent av våra portföljbolag är i de direkt utsatta sektorerna: retail, olja och resebranschen. Vi har i över fem år väntat på att det ska komma en smäll. Vi kunde inte veta vad det var, bara att något skulle hända. Så vi har ökat exponeringen mot motståndskraftiga sektorer: fiber, hälsovård, mjukvara, abonnemangsbaserade affärsmodeller. Vi har alltid varit extremt noga med att investera i långsiktiga trender. Vi håller inte på med traditionella industriföretag och råvarusektorer. Det är mycket roligare med sektorer som växer.”

CC: ”Det som är viktigt att understryka när vi pratar om investeringar är ju att det handlar om bolagsutveckling, inte bara om en transaktion där vi investerar pengar i ett företag. Vi gör både och. Nu i krisen jobbar investeringsorganisationen uppskattningsvis 90 procent med de existerande bolagen, 10 procent på nya affärer. Normalt är samma ratio kanske 60-40, mellan tummen och pekfingret.”

Det kan ju bli ganska emotionellt när riskkapitalister tar över bolag. Hur går ni tillväga?

CJ: ”Vi vet exakt hur vi ska göra. Vi tar över bolaget, mentalt och praktiskt, under den tiden som själva förvärvet pågår. När vi rent tekniskt tar över det finns allt på plats: ny styrelse, ledning, affärsplan. Man måste komma in och ta kontrollen direkt, med allt vad det innebär. Nya människor, ny energi, för att få igång förändringsprocessen. ”

Under årens lopp har det ju förekommit en del kritik mot riskkapitalister, att ni är kortsiktiga och bara vill vinstmaximera. Men det känns som att den kritiken har lugnat ned sig lite. Eller?

CJ: ”Ja, det är inte lika mycket av den kritiken längre. Men det är klart, om vi går in i den offentliga sektorn exempelvis vården, så blir det känsligt. Då kommer det en massa politiska övertoner. Men vi hör ingenting i näringslivet. I Tyskland var det ju lite stökigt ett tag. Vi var aldrig bespottade, men tyskarna älskar oss nu. Vi har visat att vi tar ett långsiktigt ansvar, och vi har berättat för facken, politikerna, media om vårt arbete. Vår bransch har fortfarande problem, men EQT har faktiskt inte det. Där har börsnoteringen varit viktig, för att vi ska kunna bli så genomlysta som vi förtjänar.”

CC: ”Man kan nog säga att alla länder har gått igenom någon fas där den här debatten har kommit upp på agendan. Det var ju 15 år sedan vår bransch debatterades som mest i Tyskland, och 7 år sedan i Sverige. I USA har det ju börjat blossa upp en debatt nu, med Elizabeth Warren till exempel. Men jag tror att EQT:s bakgrund och arbetssätt skiljer sig ganska mycket åt från våra konkurrenter.”

CJ: ”Wallenberg-kopplingarna har hjälpt till, absolut. Det är en kvalitetsstämpel – ’om Wallenbergarna tycker att de där grabbarna är okej, då är de väl det.’”

Tar ni åt er av kritiken?

CJ: ”När jag var yngre gjorde jag det, absolut. Om det är en vederhäftig kritik, ”fine”. Då måste man prata om det, stå till svars, medge att man har gjort fel. Vi har gjort jättemånga misstag. Findus, till exempel. Det var ett underbart bolag när vi köpte det, men vi skötte det inte bra. Men sedan har det ju också funnits kritik som saknar grund, och det ska man ju inte ta åt sig av.”

CC: ”Det som har hänt med oss, och delvis med branschen, är ju att vi har blivit mycket mer transparenta. Det finns fortfarande mer att göra, men om man blickar tillbaka tio år är det en stor skillnad.”

CJ: ”Det är särskilt viktigt i och med att vi nästan i samtliga fall investerar offentliga pengar. Det är pengar från AP-fonden och institutionella sovereign funds. Det är politiska beslut som ligger bakom att de ger oss pengar. Vi investerar politiska pengar och är med och sköter bolag som är finansierade med skattemedel. Det betyder att vi måste växa upp och ta vårt ansvar. Jag tycker vi har legat i framkant där, och det är jag stolt över. Men branschen, och även EQT, har mer att lära.”

Sämsta affär:

CC: ”Finpower var ingen höjdare. Detta var i början av 2000-talet, ett finskt bolag som tillverkade maskiner. Man kan väl säga såhär i efterhand att vi borde gjort en bättre due dilligence. Vi fick inte access till all information och de människor som vi behövde, vilket är något som vi aldrig skulle gått med på idag.”

CJ: ”Vi köpte av en galen, superduktig entreprenör, men med en tvivelaktig moral. Han lurade oss, ”big time”. Finpower var då ett hett bolag som alla ville köpa, och man kan väl säga att deal-teamet lät sig ryckas med. Vi var fortfarande rookies då och hade väl inte supergenomtänkta beslutsprocesser på den tiden.

Bästa affär:

CJ: ”Avkastningsmässigt måste det väl ha varit Tognum som vi köpte från Daimler. Men vi gjorde också en riktigt bra affär i Kina när vi köpte apotekskedjan LBX. Det var en jättejobbig affär, med en krävande entreprenör, men till slut blev vi superkompisar. Det var en härlig känsla. Det är en annan typ av utmaning att göra en affär i Kina än i Europa eller Nordamerika. Att hoppa i säng med en galen kinesisk entreprenör och skala upp och sedan börsnotera i Shanghai, ja det checkar många av mina boxar. ”