Brev från kolonien

Råvarukrasch. Oljan rasar, guldet, ­malmen, silvret. Men inte kakao. Torka, dåliga skördar och ebolaskräck har fått priset på kakao, en av Ghanas viktigaste råvaror, att skjuta i höjden.

Men detta kunde Kwame Nkrumah inte veta den februaridag 1951 då han släpptes ur fängelset för att bli premiärminister i det land som då hette Guldkusten. Det var kolonialtjänstemannen och guvernören Charles Noble Arden-Clark som befriade och utnämnde Nkrumah. Det var samme hederlige och vänlige guvernör som halade flaggan när mönsterkolonin blev självständig under namnet Ghana. Och det var Nkrumah som president som försökte ena hela Afrika, dansade med Drottning Elisabeth men gick under i personkult och statskupp.

Året efter det militära maktövertagandet, på andra sidan Guineabukten, tillträdde Omar Bongo som president för den forna franska kolonin Gabon. Omar Bongo blev betydligt långvarigare. I 40 år höll han sig kvar vid makten – under en lika lång period hann Bastiljen stormas, Napoleon traska fram till och tillbaks från Moskva och den franska kungaätten Bourbon komma tillbaka och kastas ut igen. Och skälet till att Omar Bongo blev så långvarig (och han efterträddes av sin son) var Frankrike. Gabon, rikt på olja och uran, blev en viktig del av den franska statsledningens penningtvätt- och mutsystem med hjälp av det gigantiska statsägda oljebolaget Elf Aquitaine.

Diamantgåvorna som tack för hjälpen från Centralafrikas kejsare Bokassa – som kanske inte var kannibal – till franske presidenten Valéry Giscard d’Estaing är ett bisarrt exempel på den franska skitigheten. Men är detta bara historia? Chirac, Sarkozy, Lagarde, alla har dragits in i korruptionshärvor. (President Hollande har hittills nöjt sig med passionsdramer.) Och Sarkozy kan mycket väl – trots anklagelserna – dyka upp som kandidat i nästa presidentval.

Nu när oljepriset rasar och den amerikanska skiffergasindustrin får problem, kan det se vackert ut att Frankrike förbjudit den sortens energiutvinning av miljöskäl. Men kanske har det något att göra med att Frankrike är Europas kärnkraftstätaste nation och en kärnvapenmakt som provsprängt i två olika världsdelar. Gabons uran kan vara bra att ha. Men är det rätt? Är kanske alla dessa makthavare utsatta för ont förtal och politiskt/juridiska övergrepp av hämndlystna motståndare?

Är det rätt bild vi får av Frankrike? Och är det rätt bild vi får av Storbritannien? Är Frankrike en förfinad variant av den sicilianska maffian och Storbritannien, de hederliga kolonialtjänstemännens land, bara en något mer kufisk och konservativ variant av ett ärligt och hederligt Sverige?

Storbritannien styrs nu av en gammal Eton-elev, en Cameron som förvisso varit insyltad i News of the World-skandalen, men som citerat Morrisse­y i parlamentet. En Cameron som är mer traditionell än Tony Blair och betydligt blekare. En Cameron som kämpar mot det trögflytande euro-området, och liksom Tony Blair vill rädda Mellanöstern undan ondskan till synes helt utan baktankar.

Visst har Storbritannien sina osnygga vapenaffärer med Saudi, liksom Sverige. Men Storbritannien behöver inte besudla sig med centralafrikanska råvaror och blodiga diktatorer. Den viktigaste råvaran – pengar – flödar alltid till Storbritannien. Till London, och Guernsey. Till Jungfruöarna och brevlådestater, som enligt myten tappert trotsar den brittiska övermakten och vägrar öppna bankerna för insyn. Där göms den brittiska nya råvaran – och den råvaran har en helt annan lukt än det smutsiga kolet.

Missnöjets vinter

Nyval? Inget uppseendeväckande för den som minns Winter of discontent, 1978–79. Stor­britannien var i den djupaste av kriser, arbetslöshet, strejkkaos, total uppgivenhet och början till slutet för den stolta industrinationen. Labour under James Callaghan havererade och i nyvalet i maj 1979 vann Margaret Thatcher, som därmed inledde sin egen era.