EMU: Brittiska våndor

I den holländska staden Maastricht, i december 1991, lyckadesStorbritanniens dåvarande premiärminister John Major förhandlatill sig en möjlighet att stå utanför EMU om landet så önskar.När EMU nu närmar sig, börjar det bli dags att tala om hur detblir med den saken.

Någon gång under hösten (förmodligen i början av november)kommer ett formellt besked, i vilket labourregeringen förväntasutveckla sin syn på EMU. Kring detta besked har nu uppstått storförvirring, efter diverse läckor till media från talesmän ochrådgivare till regeringen, och även efter ett uttalande frånfinansminister Gordon Brown själv. Följande vet vi säkert:

I juli höll Gordon Brown ett tal, där han linjerade uppStorbritanniens inställning till EMU:Det är osannolikt att landet går med från starten 1999. Detfinns avsevärda hinder för en brittisk anslutning till EMU. EMU–frågan kommer att avgöras utifrån nationella ekonomiskaintressen, inte utifrån suveräniteten (som toryregeringenhävdade).

Fem test måste klaras innan det kan bli tal om anslutning. Tvåav dem är särskilt viktiga. Det ena handlar om att få denbrittiska konjunkturen i fas med den kontinentala (korträntan äridag 7 procent, jämfört med 3,3 i Tyskland). Det andra testetgäller inte Storbritannien självt, utan övriga länders förmågaatt klara EMU. De har inte tillräckligt flexibla arbetsmarknaderför att kunna parera smällar, tycker man i Storbritannien. Detär inga små hinder, som regeringen ser framför sig. Men de ärinte heller oövervinnerliga, framför allt inte omgrundstämningen har blivit mer positiv.

Utöver de fem testen har regeringen satt upp en procedur för EMU–beslutet. Först skall det godkännas av hela regeringen (det harinte skett ännu). Därefter skall parlamentet säga sitt. Ochslutligen skall frågan underställas folket i folkomröstningeller val.Den senaste veckan har Gordon Brown bidragit till denosäkerhet som skapats av läckorna till media genom ett egetuttalande. Så här sade han häromdagen: Om vi inte går med frånstart, krävs en period av stabilitet, utan kontinuerligspekulation, alltmedan Storbritannien strävar efter att klaratesten.

Vad menas? Uttalandet kan bara tolkas som att man fortfarandesliter med frågan om formuleringarna i beskedet till EU: Skallvi nagla fast ett principiellt ja? Om så sker, skall vi ange entidtabell? Eller skall vi hålla frågan öppen? Vänta och se?Liberaldemokraterna och det brittiska näringslivet vill ha ettprincipiellt ja, och en tidtabell. Läckan till Financial Timesför några veckor sedan (som fick börsen att stiga över treprocent!) gick ut på att regeringen var på väg mot ettprincipiellt ja.

Men det är nog mera troligt att regeringen nöjer sig med attbeskriva en positiv inställning till EMU i sitt besked till EU.Det finns ju icke obetydlig politisk risk med att nagla fastprincipen. Gör man det, kommer debatten om när? att dominera detpolitiska livet i Storbritannien under de närmaste åren. Envänta-och-se-politik motsäger inte att Storbritannien skullekunna ansluta sig inför själva övergången, efter det att fråganavgjorts i ett val som äger rum exempelvis på förhösten år 2001(det hålls när Tony Blair väljer att söka mandat, eller senast imaj år 2002). Men i så fall blir det förstås lite stressigt!

BILDTEXT: Tony Blair och Gordon Brown måste snart ge besked omEMU.