Gräsklippet

Det är en sommardag i New York för åttio år sedan. Över 20 000 arga människor marscherar nedför Femte avenyn. De skanderar slagord som ”Läs din bibel” och håller upp plakat.

”Vi är medborgare, inte fångar”, står det.

Det är den 4 juli 1921 – USA:s nationaldag. Men detta år verkar frihetens land inte så fritt. Två demonstranter vecklar ut en banderoll med orden: ”Tyranni i rättfärdighetens namn är den lägsta formen av tyranni”.

Vad protesterar de mot?

De protesterar mot att de inte får dricka alkohol längre.

Några nya rader i USA:s konstitution hade förändrat allt. Förbudstiden hade börjat.

I amerikanska historieböcker beskrivs 1920-talet som en period fylld av kontraster och konflikter. Medan folk flyttade till städerna och klädde sig friare, uppstod en ny puritanism. Religiös fundamentalism fick ett uppsving.

Det här var nykterhetsrörelsens gyllene tid. I flera länder antingen infördes alkoholförbud eller smiddes planer för det. År 1922 skulle Sverige ha en jämn folkomröstning som till sist slutade med att spriten fick vara kvar, men ytterst hårt reglerad.

I USA gick man längre. Alkohol förbjöds helt.

Det har gått hundra år sedan dess. Kriget mot alkoholen har för länge sedan tagit slut. Och i stort sett all forskning tyder på att alkoholförbudet var ett gigantiskt misstag. ”Vårt största whoops någonsin”, som en amerikansk historiker uttryckt det.

Det handlade – som oftast – om ekonomi.

För det fanns ju miljontals amerikaner som inte tänkte sluta dricka bara för att politikerna bad dem.

De monterade ner bryggerier och byggde upp dem igen på andra sidan kanadensiska gränsen, de lärde sig tillverka gin i badkar, de försökte få till whisky genom att blanda etanol med kreosot.

Maffian tjänade pengar och växte sig stor. Men slipade affärsmän kunde faktiskt skapa vita pengar. Apotekskedjan Walgreens är i dag ett av USA:s större företag, med tusentals butiker runt hela landet. I förbudstidens begynnelse bestod grundaren Charles Walgreens kedja endast av tjugo affärer i Chicago. Ett decennium senare hade den vuxit till över femhundra stycken.

Framgången berodde på att man på apoteken kunde hämta ut en nymodighet som läkare villigt skrev ut: medicinsk alkohol. Även Kennedyklanens, Bronfmanfamiljens och flera andra amerikanska familjeförmögenheter grundlades under den här perioden.

Men för varje dollar som hamnade hos apotekare, maffialedare och smugglare förlorade USA och delstaterna ett par cent i skatteintäkter. Alkoholskatter hade före förbudet stundtals stått för en tredjedel av den federala statens inkomster.

När New York-börsen kraschade 1929 blev situationen akut. Demokraterna skrev om sin valplattform och krävde att alkohol skulle bli lagligt igen och 1932 fick partiets presidentkandidat Franklin D Roosevelt 57 procent av rösterna.

Han höll sitt vallöfte. Redan 1933 var alkohol tillåtet igen. Nykterhetsrörelsen var missnöjd. ”Ingen nation har lyckats dricka sig ur en svår lågkonjunktur”, protesterade The Woman’s Christian Temperance Union.

Men amerikanerna lyckades delvis supa sig till sunda statsfinanser. Sex år senare hade samtliga delstater infört någon form av skatt på spritdrycker eller byggt ett system med offentligt ägda alkoholbutiker. Året efter stod tobaks- och alkoholförsäljningen för 60 procent av landets skatteintäkter.

Det har blivit 2018, och ännu en drog håller på att bli laglig. Den här gången handlar det om cannabis – och historien upprepar sig. I delstat efter delstat har ”medicinsk marijuana” luckrat upp förbudslinjen. Därefter har hopp om ökade skatteintäkter lagt grunden för fullständiga legaliseringar.

Finns det pengar att tjäna igen? Finns det ett nytt Walgreens någonstans i världen? Eller en motsvarighet till dagens tobaks- och alkoholjättar?

Hundratusentals investerare över hela världen verkar tro det. På lite drygt ett år har de aktier som utgör Canadian Cannabis Composite Index – ja, det finns ett index – tredubblats i värde. Hos den svenska nätmäklaren Avanza är företaget Aurora Cannabis nu den mest ägda utländska aktien. Och i slutet av månaden väntas svenska Spotlight, tidigare Aktietorget, få sitt första cannabisbolag – danska Stenocare.

Den viktigaste förklaringen till hajpen handlar om att Kanada från och med den 17 oktober kommer att legalisera cannabis helt. Innehav, produktion, försäljning, bruk – allt kommer att bli lagligt, om än reglerat på ett sätt som påminner lite om den svenska alkoholpolitiken.

Det är en unik händelse. Tidigare har bara lilleputtlandet Uruguay tagit det steget.

Men Nederländerna då? Den som har lite koll på drogpolitik – eller bara varit på besök – kanske invänder att cannabis verkar lite halvlagligt där också.

Man kan lätt få det intrycket. Faktum är att Nederländerna redan producerar så mycket cannabis att det under vissa år har varit landets tredje största jordbruksexport – efter tomater och gurkor.

Men det har likväl varit olagligt – för i stort sett alla utom konsumenterna. Det brukar sägas att ”framdörren” på en coffee shop (där nederländarna köper sin cannabis) är laglig medan ”bakdörren”, dit produkterna levereras, är olaglig. Nederländsk polis stänger varje år ner tusentals mindre plantager.

Den kanadensiska situationen har inte varit helt olik den nederländska. Cannabisföretag har levt i en parallell verklighet. De har inte kunnat ta banklån, men de har kunnat sälja sina produkter.

Allt det förändras om bara en vecka. Då kommer hela marknadsekonomins verktygslåda vara tillgänglig för Aurora, Canopy Growth, Cann Trust, Hexo Corp, Organi Gram och de andra kanadensiska cannabisföretagen. Förhoppningen är att de därigenom ska kunna bygga upp kunnande och organisationer – och ha starka positioner när resten av världen följer Kanadas exempel och gör cannabis lagligt.

Det är den där sista förhoppningen som är riktigt intressant. För även om ingen vet exakt hur stor den globala cannabismarknaden är vet man i alla fall en sak: den är väldigt stor. Den finansierar trots allt några sydamerikanska kartellkrig och en inte oansenlig europeisk och nordamerikansk maffiaverksamhet. Bara den lilla andel som lever i en juridisk gråzon i USA – klämd mellan några delstaters tillåtelse och den federala regeringens förbud – är värd över 70 miljarder kronor. I första hand är det en eventuell legalisering av den amerikanska marknaden som väcker intresse. (se diagram till höger)

Så vad är grejen med cannabis? Varför är det så populärt?

Före den stora legaliseringsvågen i världen – som inleddes så smått för cirka tio år sedan med folkomröstningar i några amerikanska delstater – uppskattades antalet regelbundna cannabiskonsumenter vara över 150 miljoner människor. Det motsvarade ungefär 2,5 procent av alla människor på jorden. All annan illegal droganvändning bleknade i jämförelse: endast 0,2 procent av världens befolkning använde då kokain eller opiater med samma frekvens.

Kan det finnas något i människokroppen som gör att vi reagerar så starkt på just cannabis?

Egentligen vet vi relativt lite om det där. Drogens storhetstid som forskningsobjekt infann sig mellan 1840 och 1900, då mer än hundra vetenskapliga artiklar publicerades i västerländska tidskrifter. Sedan dog intresset. Det berodde dels på att cannabis förbjöds runtom i världen – dels på att det under slutet av 1800-talet utvecklades syntetiska droger som aspirin, kloralhydrat och barbiturater.

Det fanns även en viss industriell logik bakom nedgången. Redan 1853 hade den skotske läkaren Alexander Wood publicerat artikeln ”A New Method of Treating Neuralgia by the Direct Application of Opiates to the Painful Points”. Den nya metoden bestod av att spruta in bedövningsmedlet genom en kanyl. Injicerat morfin förmodades vara riskfritt och omöjligt att bli beroende av. Den förhoppningen grusades när Alexander Woods fru på egen hand administrerade en för stor dos morfin och blev först i världen att dö av en sprutöverdos. Men användandet av kanyler tog fart och därmed konkurrerades marijuana ut av rent praktiska skäl. Eftersom hampaprodukter var svårlösliga i vatten gick de inte att injicera.

Cannabisforskningen dog ut.

”Man skulle nästan kunna säga att läkare för ett sekel sedan visste mer om cannabis än vad läkare vet i dag; de var i alla fall betydligt mer intresserade av dess terapeutiska potential”, skrev Harvardprofessorn Lester Grinspoon i Marihuana: The Forbidden Medicine så sent som på 1990-talet.

Men i slutet av förra seklet började det hända grejer igen. Israeliska forskare lyckades isolera en substans i cannabisplantan som gjorde laboratorieapor slöa och sömniga. När den testades på hundar blev de sämre på att koordinera sina muskelrörelser.

Det där lät ju som en beskrivning av ett cannabisrus. Och de hade hittat rätt. Det här var just den molekyl som växtens brukare åtrådde, den som gjort cannabisrökare höga i tusentals år.

Den fick heta THC.

Lite senare lyckades amerikanska forskare bevisa att det i den mänskliga hjärnan och andra organ finns särskilda receptorer som THC passar ihop med – som en nyckel till ett lås. De fick namnet cannabinoidreceptorer.

Men som med de flesta vetenskapliga upptäckter gav även den här upphov till ytterligare frågor: Varför har kroppen ett system som svarar mot en växt i naturen?

De ännu ganska få cannabisforskarna förutsatte att receptorerna inte fanns där för att människan skulle kunna bli hög, utan för att THC kanske liknade en substans som redan fanns i kroppen.

Israelerna och amerikanerna började samarbeta – och hittade till sist något som fick heta AEA – kroppens egen marijuana.

Både AEA och THC har långa kolvätesvansar och är fettlösliga. Därmed kan de slinka igenom barriären mellan blodcirkulationssystemet och hjärnan. Men till skillnad från THC bryts AEA ner snabbt. Därför går människor inte omkring och är naturligt höga hela tiden.

AEA och cannabinoidreceptorerna är delar av ett belöningssystem som reglerar bland annat smärta, energiförbrukning och aptit. Det är den biokemiska förklaringen till fenomenet ”munchie”, att man upplever ett starkt sug efter mat och att den smakar bättre än vanligt.

Det finns ett par läkemedel som bygger på det här samspelet mellan THC och cannabinoidreceptorerna, men de har ännu inte blivit några storsäljare. Det beror till stor del på konkurrensen från det billigare originalet – marijuana – men många läkare menar att det inte är så enkelt att kopiera effekten. Av de cirka 480 olika substanser som finns naturligt i cannabis är nästan hundra stycken så kallade cannabinoider och unika för växten. Många av dem är outforskade, inte minst saknas kunskap om hur de reagerar tillsammans. Det var faktiskt inte så länge sedan man upptäckte att THC har en antipsykotisk ”motvikt” i cannabisplantan: substansen cannabidiol, CBD.

Om man vill förstå cannabisbranschen kan det vara bra att åtminstone ha koll på de här två substanserna: THC och CBD. För när det rapporteras om att dryckesjätten Coca-Cola vill ha ett samarbete med cannabisproducenter är det nog många som tror att de är på väg in i drogbranschen.

Men det är – lite tillspetsat – CBD som Coca-Cola vill åt. På sistone har olika CBD-produkter hajpats upp av den så kallade ”wellness”-branschen och marknadsförts av allt från skådespelare till idrottsstjärnor.

Cannabis är med andra ord som andra grödor: man kan göra både sprit och potatismos av potatis, och man kan utvinna både psykotiska och antipsykotiska substanser av cannabis. Det är därför som både Coca-Cola och alkoholkoncerner – som exempelvis Constellation Brands, som bland annat säljer ölen Corona – har visat intresse för cannabisföretagen.

Guldruschen för kanadensiska cannabisföretag blir plötsligt lite lättare att förstå. Här finns ett mänskligt belöningssystem, och de enda som på laglig väg – med tillgång till riktig finansiering – får gräva i det är ett par licensierade företag som råkar befinna sig norr om den 48:e breddgraden i Nordamerika.

Men är det rimligt att Canopy Growth värderas till 14 miljarder kanadensiska dollar? Att Aurora Cannabis nu är värt över 80 miljarder kronor – mer än den kanadensiska industrijuvelen Bombardier?

De här företagen har onekligen ett bra år framför sig. Kanske till och med ett par bra år. Kanadensiska myndigheter har sölat med att utfärda nya produktionslicenser och de flesta bedömare räknar med att det kommer att bli brist på cannabis när hundratusentals konsumenter plötsligt kan köpa det lagligt utan att anföra medicinska skäl.

Aurora Cannabis bygger just nu en jättelik, automatiserad anläggning på över 70 000 kvadratmeter utanför Edmontons flygplats. När den är färdig i januari väntas den producera 8 ton marijuana i månaden. Dessutom har företaget glufsat upp andra producenter över hela världen. I exempelvis Odense, på den danska ön Fyn, ska nu tomatodlingsföretaget Alfred Pedersen & Søn börja odla för Auroras räkning.

Men frågan är vad som händer sedan. I början av sommaren låg inte mindre än 187 producentansökningar och väntade hos kanadensiska myndigheter. Om alla godkändes skulle det innebära en femdubbling av konkurrensen.

De existerande företagen kommer att ha ett försprång. Men frågan är vad det är värt. För i slutändan är cannabis ändå en jordbruksprodukt – inte helt olikt ärtor, zucchini eller aubergine.

Ur Aurora Cannabis senaste kvartalsrapport framgår det att ett gram cannabis kostar lite mer än 10 kronor att producera. Samma mängd säljer de sedan för väl över 50 kronor. Bruttomarginalen som uppges är 74 procent.

En jordbruksprodukt som säljs med läkemedelsmarginaler, alltså. Det är inte så konstigt eftersom cannabis hittills bara gått att köpa som just ett läkemedel.

Auroras samarbetspartner, dansken Mads Pedersen på Alfred Pedersen & Søn , eller ”Fyns Tomatkung” som han kallas i danska tidningar, säger till medierna att cannabisodlande är ganska likt tomatodlande.

Förmodligen ligger svaret i cannabisbranschens framtid där. Det är högst troligt att marginalerna kommer att pressas när alla som äger ett växthus får lov att odla cannabis.

Än så länge lever dock rushen. Den 26 oktober kommer det första cannabisföretaget någonsin att handlas på en svensk handelsplats. Danska Stenocare introduceras då på Spotlight Stock Market, före detta Aktietorget. Företaget har fått en licens för att importera, producera och sälja medicinsk cannabis, som är tillåtet i Danmark sedan tio månader. Och enligt vd:n Thomas Schnegelsberg är just försprånget företagets viktigaste tillgång.

– Vi är det första, och hittills enda, företag som har fått våra produkter godkända. Vi förväntar oss konkurrens inom sex månader, men innan dess tänker vi bygga upp vårt varumärke.

För att komma ut snabbt har Stenocare inlett ett samarbete med kanadensiska Cann Trust. Kanadensarna kommer att äga 19 procent av Stenocare efter utspädningen och kommer till en början att skeppa över cannabisoljor för försäljning i Danmark.

– Vi tänker bygga ett premiummärke. Läkarna är viktiga. Om de ska kunna lita på cannabis och våga skriva ut den måste den vara av enhetlig kvalitet och inte innehålla några växtbekämpningsmedel eller andra gifter.

Värderingen av Stenocare är betydligt mer modest än de kanadensiska företagens. Bolagets marknadsvärde före erbjudandet motsvarar cirka 80 miljoner svenska kronor. Det är ändå mycket pengar med tanke på att allt som finns i företaget egentligen är en licens och ett samarbetsavtal. Men Thomas Schnegelsberg ser en stor potentiell marknad framför sig.

– Europa kommer att bli den största marknaden för medicinsk cannabis i världen. Redan i dag har en tredjedel av EU:s befolkning tillgång till laglig medicinsk cannabis. Det finns hundratusentals människor i Danmark, och säkert i Sverige, som har medicinska behov och som i dag köper olaglig cannabis. Det är farligt, de spelar med sina liv, för det har ju inte producerats av medicinska skäl.

Lilla Stenocare har alltså samma möjligheter och faror som kanadensiska cannabisjättar. De verkar på en marknad som tveklöst kommer att växa i decennier framöver. Samtidigt säljer de någonting som till syvende och sist är väldigt lätt att producera. Så lätt att hippies, studenter, hobbyodlare – ja,vem som helst – alltid har lyckats odla det själva. Om än inte med samma kvalitet, styrka och enhetlighet som de riktiga proffsen.

Det finns en anledning till att det kallas weed på engelska.

Det växer faktiskt lika lätt som ogräs.