Här kommer piskan

I det grekiska statsfinansiella dramat är förslaget att skapa ett europeiskt IMF en viktig bihandling. Det kan verka som en esoterisk exercis att ägna sig åt drömmar om framtida institutionsbyggnad nu, mitt i brinnande krishantering.

Är det inte en farlig distraktion som avleder uppmärksamheten från det absolut viktigaste: att Grekland snabbt genomför en tuff och uthållig budgetsanering?

Det kan tyckas så. Men Tysklands förslag om en europeisk valutafond (EMF) siktar in sig på huvudproblemet för euroområdet. Ett euroland som har misskött sina statsfinanser grovt kan sedan utöva utpressning med krav på att bli räddat av tyska och andra skattebetalare. Till och med lilla Grekland utgör en systemrisk och hotar den finansiella stabiliteten i euroområdet.

EMF-förslaget slår fast hur det borde gå till enligt tyskt synsätt. Här gäller det att undvika moral hazard i en klass med många potentiella värstingar.

Problemet är att EMU inte har några förutbestämda procedurer för att hantera en statskonkurs. I den bästa av världar skulle stabilitetspaktens budgetregler ha räckt till för att hålla euroländerna långt från bankruttens stup. Men paktens enda möjlighet till bestraffning är orealistiskt höga böter – en atombomb som aldrig används.

EMU-konstruktionen förutspådde inte heller Den Stora Finanskrisen 2007-2009. Efter ländernas enorma stimulanser för att rädda finanssektorn och resten av ekonomin kommer de flesta länder att kämpa med budgetsanering under många år framåt. Risken är uppenbar att Grekland får efterföljare inom några år, särskilt när nästa lågkonjunktur slår till. De flesta euroländer baserar sina konsolideringsprogram på rena glädjeprognoser om god tillväxt.

Riktigt stora länder finns i riskzonen. Frankrike har aldrig trott på att spara sig till tillväxt. Och budgetdisciplin har aldrig legat för Italien. Ett stort euroland har lättare att hålla övriga som gisslan och tvinga fram hjälp.

Ett problem med EMU är att valutaunionen har fungerat alltför bra. Euroländer med svaga statsfinanser har fått alltför mycket skydd. Före valutaunionen straffades länder med oordnade finanser med höga räntor och valutaoro. Minns valutastormarna 1992-1993. Men sedan euron infördes har riskpremien varit för låg även på statsskulder, på grund av ett förväntat stöd i en kris.

EMF-förslaget från finansminister Wolfgang Schäuble och förbundskansler Angela Merkel syftar till att avväpna slarvande länder så att de inte kan riskera eurosystemet. Lån från EMF ska absolut inte ges automatiskt och bara på strikta villkor med mycket konkreta sanerings- och reformprogram. En europeisk valutafond undanröjer också möjligheten att spela ut EU mot IMF. Om EU inte nu ställer en pengapåse på bordet hotar Grekland att vända sig till IMF för nödlån, som EU inte helt kontrollerar.

EMF ska med råd, övervakning och en skala sanktioner leda euroländer i trångmål rätt. Om länderna ändå inte bättrar sig ska EMF kunna hantera en statskonkurs under ordnade former och garantera landets statspapper till reducerat pris. Det slutliga hotet är att återfallsförbrytare ska kunna kastas ut ur EMU.

Det är extrema åtgärder. Men bara vetskapen om att de existerar bör få finansmarknaden att ha en disciplinerande funktion genom ökande räntespreadar när länder börjar sladda från den smala budgetvägen.

EMF-debatten ger också tyskarna en möjlighet att indirekt säga grekerna ett sanningens ord om vad EMU-medlemskap innebär: Skärp er eller sjappa.

* Bengt Ljung är frilansjournalist med bas i Bryssel, där han jobbar för Affärsvärlden och nyhetsbyrån Direkt.