Lockelsen med extremlopp

Den som mitt i vintern blivit om­­sprungen av en ryss med bar överkropp, någonstans i djupet av Sibirien, glömmer det aldrig. Just det hände under Baikal Ice Marathon – ett maraton på isen, tvärs över Bajkalsjön i södra Sibirien i Ryssland.

Trots att det kunde vara rejält tungt att ta sig fram genom snödrivorna på sjön så var loppet långt ifrån det svåraste jag har gett mig på. Självklar vinnare i det avseendet är The Wall Run, ett lopp på drygt elva mil under två dagar i norra England, över de branta kullar och berg där den romerska kejsaren Hadrianus lät uppföra en mur för att hålla dåtidens skottar på behörigt avstånd. Efter målgång klarade jag nätt och jämnt att stappla uppför backen till mitt hotell, som jag bara med stor möda kunde lämna under en konvalescens som varade i dagar.

Varför ska någon över huvudtaget ge sig på självplågeri av det slaget? Svaren är nog lika många som det finns extrem­löpare, men några teman är återkommande. Många mår helt enkelt bra av att ge sig på riktigt långa distanser, och vittnar om runner’s high – en känsla av fysiskt och mentalt välbefinnande – som slår allt annat just efter tuffa lopp. Andra får en kick av att utmana sig själv och att gå i mål med något de inte riktigt är säkra på att de klarar. Och sedan finns de som har riktigt ont om tid och i extremloppen ser en chans att kombinera flera saker de värderar, som resor, en hälsosam livsstil och naturupplevelser i världsklass.

Hälsosamt, var det ja. Att hålla sig i rimlig grundform, som man tvingas till om man bokar exempelvis ett utmanande lopp per år, är självklart alldeles utmärkt. Men riktigt tuffa maraton eller de ännu längre ultradistanserna är inte i sig något som främjar hälsa. Tvärtom finns stor risk för skador för den otränade.

Det betyder inte att den som inte har utrymme för sex löppass i veckan måste släppa alla planer på mer spektakulära lopp. Däremot är det läge att skruva ned eventuella ambitioner om att tävla. Den till vardags väldigt upptagne och därmed lite otränade löpare som vill ge sig på maraton i fjäll och öknar får räkna med att promenera mer än medtävlarna, eller att ta lite längre pauser. Det krävs också en stor lyhördhet inför signaler från kroppen, och en beredskap att faktiskt avbryta direkt om det gör ont på ett oroväckande sätt – det är inte värt att riskera all framtida löpning bara för att fullfölja ett enda lopp.

Insikten att man hur som helst inte lär vinna loppet, och att ingen i omgivning bryr sig om den saken, är vilsam. Det ger alla löpare chansen att uppleva allt det njutbara med ett långlopp som sticker ut – som den fantastiska naturen. Umgänget med andra löpare från hela världen, som ofta har mycket gemensamt med varandra, kan inte heller överskattas. Att löpning faktiskt är en förstklassig social sport märks aldrig så väl som vid extremlopp.

Men ett minimum för att klara maratondistanser på hygglig tid har, för undertecknad, varit att varje vecka i ett par månader före loppet köra ett långpass och ett intervallpass, gärna i backe. Intervallträning är fenomenalt för löpare som vill orka mer och förbättra sina tider, och har fördelen att den kan genomföras väldigt tidseffektivt. Kanske finns en backe i närheten av jobbet man kan ta sig an på lunchen?

Långpass betyder inför ultralopp och mycket krävande maraton minst 20 kilometer och det är något som inte går att skippa i träningen – att vänja kroppen vid längre distanser, och förbereda sig mentalt för dem, är ett måste. Däremot behöver tempot inte vara högt – att dra ned tempot från det man brukar hålla vid kortare distanser brukar för många betyda att man klarar betydligt längre sträckor än man trott.

Långpasset är tidskrävande, och för den som ogärna vill vika all ledig tid till löpning handlar det om att hitta en lämplig lucka i kalendern. Kanske springa till eller från jobbet en dag, sticka ut väldigt tidigt på morgonen eller sent på kvällen när övriga familjemedlemmar sover, eller vid annan tidpunkt som inte betyder att man måste välja bort annat viktigt.

Av: Björn Hedensjö