Moralens medieväktare

Ett kort ögonblick kunde de ha kallats mediemoguler, fyra män som samlats på tidningen The Guardians kontor i Manchester. Året var 1948 och de hade just fått var sin mångmiljoncheck tryckt i handen som gjort dem till nya ägare av det anrika tidningshuset. Männen, som var barnbarn till avlidne ägaren och legendredaktören CP Scott, visade sig dock i sanningens minut vara av det rätta ideologiska virket.

Omedelbart efter att ha mottagit arvet donerade de hela innehavet till en stiftelse “för reform och liberala värden”. Ett halvsekel senare utgör stiftelsens skötebarn Guardian Media Group (GMG) en av Storbritanniens viktigaste mediekoncerner, som i fjol omsatte drygt en halv miljard pund.

Guardianstiftelsen får aldrig utdelning, tillåter enbart investeringar i aktiviteter som främjar fri press och påbjuder med gamle redaktör Scotts ord “ärlighet, renlighet, mod, rättvisa och pliktkänsla mot läsaren”.

Företagets ideal framstår som extra hedervärda mot bakgrund av vad som erbjuds i dagens London. Från vanhedrade bonuskleptomaner till en hel hoper parlamentledamöter som försökt använda skattemedel till exempelvis räntor på lån som inte finns, rensning av vallgrav, hyra av sexfilm, köp av 140 körsbärsträd, samt i ett fall inköp av ett litet hus för ankor.

The Guardians journalister är visserligen inga änglar heller. De gör sin del av drevjournalistik och lutar allt som oftast åt vänster i rapporteringen. Samtidigt är GMG:s ledning, med vd Carolyn McCall och chefredaktör Alan Rusbridger i spetsen, inga finansiella dunungar.

Det fick riskkapitalbolaget Apax erfara när den “flirtiga tuffingen” McCall häromåret förhandlade till sig nära 700 miljoner pund vid försäljningen av 50 procent i Trader, som äger ett antal högprofitabla annonssajter. Sedan långt tillbaka subventionerar Traderbolagen GMG:s tidningsutgivning, vars upplagetal befinner sig i samma utförsbacke som konkurrenternas. Nära 100 miljoner pund sköt man till i förra årsbokslutet.

De tryckta mediernas långsamma död har lett hela branschen till ett förtvivlat famlande efter “framtidens medielandskap”. Och där tycks Guardian ha sett mer ljus än upplagemässigt större tidningar som Daily Telegraph och The Times. Webbsidan guardian.co.uk är marknadsledande i Storbritannien med 27 miljoner unika besökare per månad (varav 17 miljoner i utlandet), och sajten har vunnit webbvärldens Oscar, the Webby, flera år i rad.

I mars i år lanserade man dessutom Guardian Open Platform, en internetgryta fylld av redaktionellt och analytiskt innehåll, där alla kan ta för sig som de behagar till sina egna webbsidor och publikationer – även för kommersiell användning. Betaversionen kallas både “revolutionär” och en “simplistisk skönhet” – påståenden jag hade svårt att verifiera när jag gjorde ett försök, men så är jag inte heller någon datorexpert. Faktum är hur som helst att New York Times nyligen sjösatte en liknande plattform utan att våga göra sitt material lika tillgängligt som Guardian, av oro för aktieägarna.

Att GMG visat sig kunna göra nyskapande bruk av sin ovanliga frihet från marknadskrafterna har åtminstone tillfälligt tystat hånen om “flummiga idealister”. “He who dies rich, dies disgraced”, sade 1800-talets stålmagnat Andrew Carnegie, och gav bort hela förmögenheten till skolor och bibliotek. Även om det senaste året har minskat skaran som riskerar vanhedern att dö rik, kan väl Carnegies ord och Guardians framgångar få stå kvar som inspiration för de övriga.