Striden om brandskyddet

Samtidigt som vi nu försöker släcka öppna eldar på finansmarknaden och förhindra nya står det helt klart att de som vakar över marknaden måste omorganiseras. Den svaga tillsynen över Europas och världens finansmarknader är en bidragande orsak till finanskrisen.

Det var mycket som gick fel. Brittiska finansinspektionen misslyckades helt enkelt med sin uppgift i Northern Rock-kraschen, liksom den tyska tillsynsmyndigheten med IKB och de belgiska och holländska med Fortis.

Kaoset har förvärrats av stora skillnader i tillsynsmyndigheternas befogenheter i olika länder. Inom EU har myndigheterna också kommunicerat dåligt med varandra och misstro har spridit sig. De har till exempel inte kunnat enas i sina organ om hur blankning ska behandlas.

Ett annat problem har varit att hemlandets tillsynsmyndighet har varit alltför enväldig. Det skapade enorma risker i länder där isländska banker hade dotterbolag. Tillsynsmyndigheterna i dotterbolagens länder kunde inte ifrågasätta den isländska tillsynsmyndighetens beslut.

Spänningar mellan hemland och värdland för multinationella banker och försäkringsbolag vad gäller ansvarsuppdelning är en gammal konflikt inom EU. Här har finansmarknaden integrerats på inre marknaden i hög fart, medan samarbetet för tillsynen tillhör förra århundradet.

Ett annat fel som har begåtts över hela världen är att man alltför mycket har betonat övervakningen av enskilda finansinstitut och alltför lite av övergripande risker för hela finanssystemet. Det fanns många varningar före finanskrisens utbrott om att risk prissattes för lågt, men ingen gjorde något åt det. Det fanns helt enkelt ingen institution, ingen mekanism som omvandlade bedömningar av systemrisker till åtgärder.

Nåväl, är inte hjälpen på väg? På G20-mötet i början på april förklarade sig ju världens ledande nationer vara ense om att bygga en starkare tillsyn och öka samarbetet mellan länder.

Men högtidliga deklarationer är en sak. När det sedan blir dags att bli konkret kryper alla egenintressen, nationella fördomar, uppblåsta egon och framför allt revirpinkandet fram. Försök att förbättra den gränsöverskridande tillsynen inom EU har en lång och trögrörlig historia.

Värst i klassen för tillfället verkar britterna vara. Det är paradoxalt eftersom G20-värden premiärminister Gordon Brown var den som i London allra mest frambesvor gudomlig storsinthet i den svåra krisens stund.

Britterna har svårt att svälja ett förslag om att tre expertkommittéer ska få fatta beslut, genom bindande medling, om två eller flera länders tillsynsmyndigheter inte kan enas. Avgörandena ska komma från kommittéer för bank (CEBS), försäkringsbolag (CEIOPS) och värdepapper (CESR), som består av EU-ländernas nationella experter på området, enligt ett förslag från den så kallade De Larosière-gruppen där vice riksbankschefen Lars Nyberg ingick.

En annan känslig fråga för britterna är om EU ska skaffa sig ett organ med helikopterperspektiv för att vaka mot systemrisker. De Larosière-gruppen föreslog att detta råd underställs Europeiska centralbanken och leds av ECB-chefen, vilket också är svårt att svälja i London.

Kanske behövs en europeisk finansinspektion för att ta hand om övervakningen av de 43 stora, multinationella bankerna i Europa, som har 70 procent av tillgångarna. Men sådana djärva förslag vågar ingen lägga.

Trots att den pågående eldsvådan tydligt visar på priset för svag tillsyn så fortsätter EU-ländernas regeringar att tjurigt bevaka sina revir. Bara små steg av ökat samarbete verkar möjliga. Även små framsteg är framsteg, men det kommer att krävas avsevärt större politiskt mod om Europa ska få den finansmarknadsövervakning som verkligen behövs.