Svartkonst i cyberspace

STORBRÅKET MELLAN Google och Kina utnämndes av det amerikanska investerarmagasinet Barron’s till ”a confrontation between the world’s two greatest powers”. Inte utan ironi, ska tilläggas, men det säger ändå något om hur mäktigt Google, nu värt runt 1 500 miljarder kronor, har blivit.

Just i Kinafrågan måste man berömma Google – det är förstås helt rätt att markera mot de kinesiska myndigheternas försök att hacka sig in i regimkritikers e-postlådor. Men annars blir det allt mer i sökjättens verksamhet som kan ifrågasättas.

Eller, för att snylta på Barron’s igen: ”Företaget har inte alltid stått på änglarnas sida i sina affärsmetoder.”

PROBLEMET ÄR SJÄLVKL ART inte att Google går in på ständigt nya områden och konkurrerar med etablerade aktörer inom exempelvis media och telefoni. Konkurrens vitaliserar, pressar priser och gynnar i förlängningen ofta kunderna.

Problemet bottnar i stället i Googles gigantiska industriella informationsinsamling – som i granskningen på sidan 16 liknas vid världens genom tiderna kraftfullaste underrättelsetjänst.

Det ger en maktbas som förr eller senare blir oemotståndligt att använda, antingen av utomstående hackers (som i Kina) eller – ännu värre – från insidan av bolaget.

MEN DET SOM oroar omvärlden mest är inte informationshamstrandet i sig utan Googles bitvis arroganta syn på all den information som samlas; eller snarare vem som äger den och vad man får göra och inte får göra med den.

Hyckleriet blottlades av Googles vd som blev rasande när en journalist hade använt Googles söktjänst för att kartlägga honom och publicerade resultaten. Här finns också grunden till konfl ikterna med medie- och förlagsbranscherna och här har Google en hel del arbete att göra för att återställa förtroendet.