Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Industrin i våra politikers hjärtan

2017-03-21 22:00
Ulf Jakobsson. Foto: Jörgen Appelgren

I Sverige har den teknikstyrda utvecklingen mot en alltmer avancerad industrisektor ryckt undan mattan för såväl den solidariska lönepolitiken som visionen att ”Hela Sverige ska leva”.

Finns det några likheter mellan Donald Trump och Stefan Löfven? Lyckligt­vis inte så många. En sak har de dock gemensamt. Klockarkärleken till industrin. Båda talar, eller har talat om, en återindustrialisering av sina respektive ekonomier.

Donald Trump tror att hans vision ska förverkligas bland annat genom att USA för en uttalat protektionistisk politik. Stefan Lövens vision tar sig väsentligt oskyldigare uttryck. Han skulle tillsätta en industrikansler, som slutligen blev ett ”advisory board.” Och han talar om vikten av att främja exporten. Det görs bland annat genom försäljningsresor till diverse diktaturer.

Det är lätt att förstå att politiker känner nostalgi när de blickar tillbaka på industrin och industrisamhället som det tedde sig för några decennier sedan. Då kunde lågt utbildad arbetskraft få hyggligt välbetalda jobb. Investeringarna som företagens ägare gjorde för att tjäna pengar bidrog till att öka produktiviteten även för relativt lågutbildad arbetskraft. Ju större och modernare­ kapitalutrustning per arbetare, desto högre ­produktivitet fick arbetskraften och desto högre lön kunde facket förhandla fram.

De företag som inte hängde med i investeringsutvecklingen, slogs ut. Då kunde arbetskraften flytta vidare till mera välskötta företag. Detta var en grundtanke i det svenska fackets solidariska lönepolitik. Även i andra länder bidrog mekanismen till en relativ utjämning av lönerna.

Industrin var också mycket viktig för den regionala balansen. Lokaliseringen av industrin var ofta kopplad antingen till tillgång till råvaror eller till billiga energikällor. Företagen blev därför spridda över landet och vi kunde få blomstrande ekonomier även utanför de största städerna.

Kring industriföretagen byggdes det upp en infrastruktur av både offentliga och privata tjänster. Många gånger var den samlade sysselsättningen i dessa verksamheter väsentligt större än i själva industriföretagen. Ofta var det dock bara de senare som hade en förmåga att dra in pengar till orten.

Kringverksamheterna var således beroende av att industriföretagen gick bra och att de stannade kvar. I många fall blev också industriföretagen en del av ortens själ eller identitet. Degerfors och Åtvidaberg är ett par exempel.

Det är inte helt rätt att använda imperfekt här. Det finns fortfarande orter där industriföretagen bär upp ekonomin. Ofta gäller detta direkt råvarubaserade verksamheter. I Kiruna flyttas exempelvis hela staden, när företagets väl kräver detta. Borta är dock industrins förmåga att skapa välbetalda jobb åt lågt utbildad arbetskraft. Robotisering och digitalisering medför att man i industrin har produktionsprocesser som i väsentligt högre grad än tidigare kräver att arbetskraften är utbildad. Lönen för en individ är därför numera i mycket högre grad än tidigare beroende av individens eget utbildningskapital. För höga löneökningar slår numera inte bara ut dåligt investerade företag utan i än större utsträckning lågt utbildade individer.

Arbetstillfällena för lågt utbildad arbetskraft finns numera inom området personliga tjänster. Lönen där blir med nödvändighet relativt låg. De företagen kan svårligen bära upp ekonomin i en hel ort och som för annan tjänsteverksamhet är utvecklingspotentialen bäst i de stora städerna.

I Sverige har den teknikstyrda utvecklingen mot en alltmer avancerad industrisektor ryckt undan mattan för såväl den solidariska löne­politiken som visionen att ”Hela Sverige ska leva”. I USA har den skapat den politiska förutsättningen för fenomenet Donald Trump. Men vare sig här eller där kommer vi att få se en återgång till det gamla industrisamhället.

Plötsligt händer det

Det statliga Svenska Spels flitiga annonsering ligger nära lurendrejeriet. Mindre än hälften av de pengar som satsas i trisslotteriet kommer tillbaka som vinst. Det förväntade utfallet av att satsa en hundralapp är därför mindre än 50 kronor. Motsvarande utfall om man spelar riktig roulette är drygt 97 kronor. Det ansvarsfulla statliga spelmonopolet borde komplettera sina annonser med en varningstext som talar om att vinstchansen på dess lotterier är orimligt liten.

Ulf Jakobsson

Fler krönikor av Ulf Jakobsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet