Dålig fart med s-modellen

Visst går det bra för Sverige. Även om tillväxten nu bedöms bli lägre räknar regeringen i sin vårproposition med att BNP ökar mer än vad som bedöms vara långsiktigt möjligt. Budgetöverskotten växer och trots en del nya utgiftskrävande reformer fortsätter den offentliga sektorn att minska som andel av BNP.

Budgetöverskotten fortsätter att bli rejält större än de uppsatta målen. Någon statsskuld finns inte längre, utan i stället en positiv finansiell nettoställning, det vill säga förmögenhet, i den offentliga sektorn på 75 miljarder kronor i år och 129 miljarder nästa år. Inflationen fortsätter att vara låg. Sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar.

Mycket är positivt. Men mörkare moln hopas vid horisonten. På sikt borde tillväxten och sysselsättningen förbättras betydligt mer än vad som framkommer i finansdepartementets långtidskalkyler. När det under några år går bra för svensk ekonomi har dock viljan att förändra försvunnit. Till detta bidrar förstås regeringens val av regeringspartner. Just nu verkar allting gå av bara farten. Det tycks bara vara socialdemokraternas opinionstal som står och stampar.

Locka LO-väljarna

I stället för att ta krafttag för att komma till rätta med de allvarliga problem som beskrivs i propositionen försöker regeringen ge sken av att den gamla s-modellen fortfarande fungerar väl, om än med vissa detaljer utbytta. Det ska locka tillbaka de traditionella väljarna och tillfredsställa LO-folket.

Men sysselsättningsmålet år 2004 på 80 procent kommer enligt regeringens egen prognos inte att infrias. Det är kanske inte så viktigt om just regeringens mål inte uppnås. Men om inte sysselsättningen fortsätter att öka kraftigt blir på längre sikt en åldrande befolkning ett avgörande hot mot den skattefinansierade välfärdspolitiken.

För försörjning av den snart starkt växande delen av befolkningen som är över 65 år krävs att de övriga, och en del av de äldre, arbetar betydligt mer än i dag, trots alla krav på förkortning av arbetstiden. Fram till 2030 väntas antalet pensionärer öka med mer än 700.000 medan antalet personer i förvärvsaktiv ålder tvärtom minskar med 100.000. Därtill är det önskvärt att antalet studerande ökar, vilket är viktigt för tillväxten.

Enligt finansdepartementets kalkyler finns det risk för att de offentliga utgifterna åter börjar växa kraftigt om 5-10 år och att den offentliga budgeten så småningom på nytt kommer att visa underskott. Även fristående ekonomer har under senare tid varnat för att åldrandet i befolkningen kommer att medföra krav på kraftigt höjda utgifter för sjukvård och äldreomsorg. Häromdagen skrev två kända ekonomer på DN-debatt att utgifterna för vård, skola och omsorg skulle nästan fördubblas, till 40 procent av BNP, om 40 år, vilket knappast blir möjligt att enbart skattefinansiera.

Mot bakgrund av det uppställda målet för sysselsättningen och, framför allt, regeringens egna varningar för behovet av framtida utgiftsökningar ter sig den politik som presenteras i vårbudgeten som passiv och kraftlös. Svensk ekonomi klarar nog helt enkelt inte att under en följd av år hålla hög tillväxt med starkt ökande sysselsättning. Men regeringen tycks föredra en gammal kärra som är långsam och säker. Så länge den håller.

Håller igen

I brist på så kallade strukturella reformer tvingas regeringen hålla igen på tillväxten, därtill hjälpt av den nu svagare konjunkturen. Det är svårt att hitta någon annan saklig motivering till den förda överskottspolitiken än att den är framtvingad av att tillväxten och sysselsättningen skulle ta fart på ett sätt som inte vore hållbart om man släppte ut överskotten i form av ökad standard och köpkraft för medborgarna.

Det formella huvudargumentet är att det behövs ett överskott motsvarande 2 procent av BNP som en säkerhetsmarginal inför en lågkonjunktur. Detta för att man inte ska underskrida EU:s krav att underskotten i en lågkonjunktur inte får bli större än 3 procent. Men finansdepartementets egen kalkyl över ett tänkt alternativ med en rejäl konjunkturnedgång visar att budgetsaldot inte är så känsligt som man tidigare hävdat.

Överträffat målen

Det finns i dag inga skäl att i budgeten planera för en ny 1990-talskris och därmed avsiktligt hålla tillbaka tillväxt och sysselsättning under överskådlig tid.

Dessutom har man ju hela tiden rejält överträffat målen. Överskottet i år skulle först vara 2 procent av BNP. I budgeten höjde man till 2,5 procent, men kalkylerade trots detta med 3,5. Men om målet hade satts 2 eller 2,5 procent vore det ju enkelt att åstadkomma detta, genom att sänka skatterna. Tanken bakom tycks vara att det är bättre ju större överskotten är, vilket skulle innebära att det är bättre med högre skatter än med lägre. Men inte ens socialdemokraterna brukar se skatterna som ett självändamål, även om en del motståndare kanske tror det.

»Bygger upp reserver«

Det sägs i vårpropositionen att överskotten i budgeten innebär att man »bygger upp reserver inför kommande utmaningar«. Men det är en konstig tanke att man kan »samla i ladorna«, som det också har uttryckts i pressen, för att bekosta en framtida ökning av de äldres vårdbehov.

Om man stramar åt ekonomin genom stora offentliga överskott får man lägre produktion och sysselsättning och mindre resurser att satsa på offentlig service. Det här är ett svårartat missförstånd som påminner om Mark Twains sentens: »Sanningen är det dyraste vi äger. Den måste vi vara sparsamma med«. Byt ut ordet sanningen mot tillväxt och sysselsättning.

Med bättre fungerande arbetsmarknad, eller om regeringen vågade tro att den skulle fungera bättre, skulle man ha kunnat genomföra rejäla skattesänkningar, som hade satt fart på efterfrågan och produktion, och därmed åstadkommit en rejäl ökning av sysselsättningen. Samtidigt kan man kanske förstå att socialdemokraterna inte vågar utmana sina väljare och LO-medlemmarna med fler förändringar av svensk ekonomi i marknadsekonomisk riktning.

Löneutrymme

Socialdemokraterna har faktiskt genomfört flera avgörande förändringar i svensk ekonomi. Även om utgifterna under valåret 2002 nog ökar i mesta laget blir de offentliga utgiftsökningarna under en följd av år långsammare än BNP-tillväxten. Därmed uppstår ett utrymme för reallönehöjningar som inte fanns under 1980-talet och början av 1990-talet.

Troligen är det just dämpningen av de offentliga utgifterna som har gjort det möjligt för löntagarna att nöja sig med måttliga nominella lönehöjningar. När de offentliga utgifterna gjorde anspråk på hela tillväxten, som på 1970- och 1980-talen, fanns ingen möjlighet att höja reallönerna.

När de fackliga organisationerna ändå försökte blev resultatet inflation, vilket så småningom tvingade fram ekonomisk åtstramning och lägre tillväxt.

Om den demografiska utvecklingen om några år tvingar fram ökade utgiftskrav från en växande andel pensionärer finns risk att utrymmet för reallönehöjningar åter minskar eller helt försvinner. I värsta fall kan detta leda till en ny inflationsdrivande kamp om ett obefintligt utrymme för reallöner. Detta måste i sin tur mötas av räntehöjningar eller åtstramande finanspolitik, som genom att minska tillväxt och sysselsättning bara skulle förvärra läget.