Den bortglömda kraften

Att nationella liberala institutioner hotas på många håll är det ingen som förnekar, inte ens angriparna. Mer diffust i analyserna är de stora utmaningar som nu tornar upp sig för världsekonomins kanske kraftfullaste institution, det globala företaget med tydligt hållbarhetsagenda.

Historikerna har ännu inte gett de globala ”gränslösa” företagen det erkännande som de förtjänar i berättelsen om spridningen av teknik, kunskap och välfärd. Under efterkrigstiden har världens BNP ökat åttafalt när ett nytt globalt ekosystem av tusentals storföretag och deras underleverantörer etablerats, inte minst i Sydostasien. Det är knappast relevant längre att tala om export och import. En stor del av Sveriges stora utrikeshandel, till exempel, är varu- och tjänsteströmmar inom globala koncerner.

Att allt fler av dessa företag i eget intresse antar mycket tydliga hållbarhetsmål som omfattar allt från klimatpåverkan till affärsetik och mänskliga rättigheter är en av vår tids stora positiva förändringar. Absolut inget att möta med misstro eller rent av löje.

Problemet är att de här nya föränderliga institutionella ”världsförbättrarna” gör politiska ledare med auktoritära instinkter nervösa. Globala företag blir till osäkerhetsmoment som måste hanteras.

Kina, världens största ekonomi men långtifrån den rikaste, har just inrättat ett system med en ledare, ett parti och en liten central meritokrati. I den ordningen är det svårt att se något utrymme för företag utan nationell hemvist eller med andra agendor. Nu ska alla ekonomiska aktörer toppstyras.

USA har fått en maktgeneration som inte ens begriper sig på det nya, eftersom allt ställs i relation till erfarenheter från 1960-talet. Då kunde man fortfarande förhandla bilateralt och företagen på Fortunelistan var nationella exportjättar. Ståltullar framstår som en bra idé och klimathotet som en modern villfarelse.

Storbritannien, världens mest uppkopplade land, har genom en märklig folkomröstning bestämt sig för att det är tid att gå tillbaka till bilaterala handelsavtal. ”Citizens of nowhere” ses med ökad misstänksamhet.

Ryssland börjar se ut som gamla Preussen, en stor armé med en liten ekonomi att suga ut. ”Junkrarna” är lojala med kurfursten men behöver ständiga belöningar. Företag med spritt utländskt ägande kan inte exploateras på det sättet.

Dessa få exempel kan räcka för att visa hur de globala företagens glanstid riskerar att bli kort. Vem kommer att försvara dem? Det är hög tid att måla en mer relevant världsbild.

Så här ser ett globalt företag ut med mer nationalekonomiska glasögon. Det råkar finnas intressant statistikunderlag från Electrolux från 2005. Då låg företaget storleksmässigt ungefär i mitten på Fortunes lista över globala storföretag. Det visade sig att:

n Förädlingsvärdet var bara lite drygt en fjärdedel av omsättningen. Viktigt var de tre fjärdedelar av omsättningen som köptes in i form av komponenter, produkter och tjänster från andra företag. Mycket kom från Kina även om bara en liten del av verksamheten låg där.

n Förädlingsvärdet motsvarade ungefär en fjärdedel av Islands BNP. De globala företagen är inte, vart och ett, särskilt stora jämfört med nationerna, något som kritiker brukar hävda.

n 87 procent av förädlingsvärdet fördelade sig över 60-talet olika länder där företaget bedrev verksamhet, i form av investeringar, löner, sociala avgifter och skatter.

n Återstoden gick till aktieägare (11 procent) och långivare (2 procent), även de från olika delar av världen. En stor del av ägarna var pensionsfonder.

Electrolux är ett belysande exempel på modernt globalt företagande. Att statistiken är mer än ett decennium gammal gör inte så mycket, eftersom företaget legat före i utvecklingen, precis som flera andra svenska företag, till exempel Ikea, H&M, Atlas Copco, Volvo och Sandvik och SKF.

Den lilla svenska hemmamarknaden tvingade tidigt företagen ut i världen.

Globala företag framstår som formidabla kunskaps- och tekniköverförare. De gör ingen skillnad mellan marknader eller etableringsorter. Allt drivs för bättre effektivitet, något annat är inte möjligt på grund av priskonkurrensen. Om länder, som i fallen Ungern, Polen, Mexiko och Brasilien, har lägre lönekostnader så får de skinande nya exporterande fabriker. Om en marknad är mer sofistikerad så blir den bas för mer avancerad produktutveckling.

Minskar antalet arbetsföra i vissa länder så anpassas verksamheten där gradvis nedåt. Om 70 procent av världens tonåringar bor i Afrika, Central- och Sydasien och Mellanamerika i dag så är det självklart att dessa länder finns på expansionslistan. Den ständiga kampen om världsmarknaden gör att de ekonomiska nivåerna jämnas ut. En vacker dag kommer kanske den polska fabriken att få släppa kapacitet till Egypten.

Vad händer om företag av den här sorten inte bara arbetar mot finansiella mål utan också mot hållbarhet? Det är för tidigt att utvärdera den saken eftersom få företagsledningar talade om hållbarhetsmål bara för tjugo år sedan. Men i dag strävar globala företag, i eget intresse, inte bara med att minska sina klimatavtryck utan också att förbättra hållbarheten bland sina tiotusentals leverantörer.

Företagen driver också etiska projektbaserade på FN:s mänskliga rättigheter. Ta Sandviks uppförandekod som förutom extern miljö omfattar affärsetik, mänskliga rättighetsfrågor, jämställdhet, arbetsmiljö och samhällsengagemang. Företagen tävlar nämligen om en ny generation konsumenter och arbetstagare som varken vill köpa något från eller arbeta för företag som inte värnar om en bättre framtid.

En armé av välbetalda kunskapsarbetare deltar redan i de globala företagens regi. De mäter och sätter upp etappmål. De driver på och stämmer av hur det går. Lite snack och mycket verkstad om man jämför med politiken. Miljontals konkreta projekt.

Brittiska Pearson ser sig som utbildningsföretaget som attackerar världens främsta utmaningar. Finländska Nokia vill förse världens fattiga med energieffektiv datatrafik. Tyska Henkel har föresatt sig att alla produkter och processer i företaget ska vara tre gånger så resurssnåla om bara tolv år. Nederländska DSM jobbar systematiskt med alla sina produkters livscykler, miljömässigt, socialt och hälsomässigt. Japanska Panasonic satsar stenhårt på att få ned företagets miljöpåverkan, om det så gäller de anställdas resor till jobbet.

Frågan är om mänskligheten någonsin haft institutioner som ”gör större skillnad” än dessa hållbarhetsfixerade och juridiska personer som nästan automatiskt byter ledningar och ständigt skolar in nya anställda i sina processdrivna verksamheter.

Det är hög tid att lära känna dem närmare och förstå dem bättre. De har byggts upp gradvis under det senaste seklet och de är härdade av ständiga utmaningar. Men i jämförelse med nationer är de ganska maktlösa. Politikerna kan välja om de vill ha dem eller ej. Det räcker med några penndrag. De okunniga politikerna är lika stora hot som de illvilliga.

Det största problemet är hur svårt det blir att återbygga något som byggts upp organiskt under lång tid om man förstör det. ”Man kan koka en fisksoppa av ett akvarium men man kan inte göra tvärtom”, har någon sagt.