Sandström: Teknikoptimism eller grönt önsketänkande?

”Jag har mött många politiker, industrialister och affärsmän som är rädda för den nya tekniken. Men jag är inte rädd för den, utan för den gamla”, sa dåvarande statsminister Göran Persson när han invigde pilotanläggningen för etanolproduktion i Örnsköldsvik 2004.

Teknikoptimismen har fått fäste i Sverige, inte minst gällande grön teknik. Detta är inte obefogat:

• Utsläppen av svavel har minskat i Sverige med 84% sedan 1990.
• En aluminiumburk med dricka vägde 85 gram på 50-talet. Idag väger den 13 gram.
• 24 av 25 luftföroreningar har minskat i Sverige sedan 1990.

Alltsedan industriella revolutionen har den tekniska utvecklingen varit snabb och bitvis exponentiell. Mänskligheten har gjort stora landvinningar genom att förstå naturlagar och därefter förmå omsätta kunskapen i teknik som gagnar samhället. Därom tvistar få.

Samtidigt talas det alltmer om en grön kris i Sverige. Vätgassatsningar placeras i malpåse, Vattenfalls projekt för koldioxidinfångning läggs ner och vindkraftsanläggningar har ekonomiska problem.

Hur kan de senaste årets många misslyckanden och nedläggningar knutna till den gröna omställningen förstås – i ljuset av att teknisk utveckling är en omistlig del av en kapitalistisk ekonomi?

Optimism och tilltagande avkastning

Ekonomer använder ofta begreppet tilltagande avkastning för att beskriva hur avkastningen ökar ju mer av någonting som produceras. Inlärningseffekter, stordriftsfördelar och nätverkseffekter är tre av orsakerna till att ett sådant mönster uppstår.

Pessimism och avtagande avkastning

I kontrast till tilltagande avkastning finns också begreppet avtagande avkastning, vilket handlar om att kostnader och problem tilltar ju mer av någonting som produceras.

Den som borrar efter olja måste så småningom ta sig djupare för att få fram olja. På ekonomspråk säger man att marginalkostnaden börjar stiga. För varje ny enhet som produceras ökar kostnaderna istället för att minska.

Teknikoptimism eller pessimism?

Varken optimisten eller pessimisten har helt rätt. Varje teknik behöver snarare bedömas med utgångspunkt i sina inneboende styrkor och svagheter. Begränsningar i de underliggande fysikaliska realiteterna kan hindra fortsatt utveckling och återvändsgränden i form av avtagande avkastning kan nog skönjas i vissa fall.

Låt oss ta några exempel.

Vätgas och stålproduktion

Vätgas är en flyktig och reaktiv gas som indirekt bidrar till växthuseffekten. Om den ska användas som energi måste först ännu större mängder energi tillföras.

Så kallad “grön vätgas” som framställs genom elektrolys av vatten kräver ännu mer energi. Experter sågar nu EU:s vätgasstrategi.

Stålproduktion med hjälp av vätgas verkar problematiskt bland annat eftersom den medför betydande energiåtgång. Innan LKAB drog i bromsen skulle bolagets del av Hybrit tagit lika mycket el i anspråk som hela Finland.

Vindkraft

Vindkraften genererar bara elektricitet när det blåser, vilket medför att överskott och underskott på elektricitet uppstår, något som i sin tur resulterar i lönsamhetsproblem för vindkraftsanläggningar.

Gällande den havsbaserade vindkraften är det långt ifrån självklart att kostnaderna minskar ju mer den byggs ut. Tvärtom, platser där det är grunt och lätt att bygga kommer först att tas i anspråk. Därefter måste anläggningarna byggas längre ut och på djupare vatten, vilket medför tilltagande kostnader.

Lärdomar från etanolen

Även en sund idé som teknikoptimism kan bli problematisk när den drivs för långt och inte balanseras upp med andra perspektiv. Om citatet från Göran Persson i inledningen drivs till sin spets skapas grogrund för naivitet.

När etanolbubblan blåstes i Sverige under tidigt 2000-tal sa Centerpartiets Maud Olofsson i Riksdagen 2005:

“Men inom några få år kommer det att vara kommersiellt gångbart att utvinna etanol ur cellulosa, alltså från skogsråvara och skogsindustrins spill. Det kommer att innebära lägre produktionspriser och högre konkurrenskraft för svenskproducerad etanol.”

Denna optimism kan ställas i kontrast till följande uttalande från en forskningsingenjör som arbetade med att utvinna etanol ur trä:

”Kalkylerna var inte realistiska, men klimatfrågan, peak-oil-hajpen, förhoppningarna om återindustrialisering, nya arbetstillfällen och tillväxt innebar att ingen ställde några kritiska frågor.”

Risk för önsketänkande

Teknikoptimism i all ära, men det är inte en naturlag att alla satsningar på teknik leder till förbättringar. Det finns teori som pekar i båda riktningarna och den enskilda tekniken behöver alltid bedömas på sina premisser.

Den som enbart utgår från teknikoptimism kan bli besviken. Risken för önsketänkande är påtaglig när offentliga medel ställs fram och det råder konsensus om miljöfrågornas dignitet.

Läs mer:

Därför hade jag fel om koldioxidinfångning

Experter sågar EU:s vätgasstrategi

Gröna bubblor: av godo eller Keynes kasino?