Framtiden verkar dyster när man grubblar …

Det har hänt att folk har anklagat mig för att vara en gubbe. Då har jag sett mig föranledd att berömma deras ­skarpsynthet, och förklara för dem att jag faktiskt var gubbe redan som barn. Till exempel uppvisade jag i tidig ålder allvarliga symptom på gubbaktighet i form av ett enormt intresse för andra världskriget, uppskattande lyssnande på sketcher och kupletter av Hasse och Tage, och tyckte att Faktakalendern i pocketform erbjöd den mest intressanta läsning man kunde tänka sig.

Det var således bara en fråga om tid innan jag skulle sitta och grubbla över Europas öde i allmänhet och Greklands i synnerhet, och samtidigt erinra mig Hasse och Tages lilla mästerstycke ”Ett glas öl” där sångaren filosoferar över fram­tidens utmaningar.

När man ser på hur barna växer upp och står i, kan man undra om barna nånsin får det som vi?

Om det finns jobb, om det finns mat, om det är drägligt där dom bor.

Ja, man kan sannerligen undra hur Greklands barn ska lyckas få en dräglig tillvaro så länge landet sitter fast i en omöjlig ekonomisk situation. Jag har under våren blivit alltmer pessimistisk om landets möjlighet att kunna förbli ­medlem i EMU. En så kallad Grexit med efterföljande dramatiska konsekvenser ter sig all mer trolig.

Det finns ett grekiskt ord som spritts till andra språk, och som är användbart när man betraktar turerna omkring Greklands tillgång till nya nödlån: myopia. Det betyder närsynthet i såväl bokstavlig som bildlig mening, men i det här sammanhanget är det framför allt den bildliga närsyntheten som gör sig gällande.

Förhandlingarna mellan Grekland och dess fordringsägare i IMF och EU ger intryck av att vara just myopiska, då de är starkt fokuserade på att komma fram till ett kortsiktigt avtal för att kunna betala ut mer pengar, samtidigt som processen verkar vara helt renons från en existentiell debatt om vad EMU egentligen ska vara.

Visst kan man kasta ut ännu en livboj som kan hålla den grekiska staten flytande ett tag till, men det är naturligtvis ingen hållbar lösning på EMU:s grundläggande konstruktionsproblem. Det bör för alla nyktra bedömare stå helt klart vid det här laget att det inte fungerar att ha en valutaunion utan en finanspolitisk union. Det räcker inte heller med gemensamma regler och överenskommelser som i praktiken inte kan genomdrivas ifall något medlemsland trilskas.

Alltså hamnar man i slutsatsen att en finanspolitisk union är nödvändig på sikt för att valutaunionen ska kunna överleva intakt. Men hur kan man ha gemensam finanspolitik utan en gemensamt vald regering? Det är ju trots allt finanspolitiken som är grunden för all annan politik, då det är finansdepartementet som håller i slantarna. Alltså måste man rimligtvis ha en gemensamt vald regering i hela EMU.

Det kan förstås med fog hävdas att en sådan fullständig union har varit slutmålet hela tiden med EU-projektet, men samtidigt är det tydligt att nationella politiker har tassat mycket försiktigt runt den tanken.

För egen del tror jag att det är högst osannolikt att en sådan politisk union kommer till stånd under demokratiska former. Skälet är enkel valmatematik. Det finns fler medborgare i Medelhavs­länderna än det finns i Tyskland, Benelux och Finland. Skulle nordeuropéerna acceptera en sådan ordning skulle de också acceptera att det blir mer troligt med italiensk finanspolitik i Tyskland än tysk finanspolitik i Italien.

Det krävs nog att tyskarna dricker mer än ett glas öl innan de skriver under på en sådan union.

Grupp mot grupp

Jag har ofta noterat att politiker avfärdar obekväma ­ekonomisk-politiska frågeställningar med att det är fel att ställa grupp mot grupp. Det är en märklig invändning. Själva grundsyftet med politik är just att hantera intressekonflikter mellan olika grupper i samhället.