Frikopplat samband

Sedan industrialismens vagga har sambandet mellan växande BNP och växande utsläpp varit solitt. När industrins hjul snurrar snabbare ökar inte bara energianvändningen utan också utsläppen, inte minst av koldioxid, vilket leder till att jordens klimat förändras. Därför finns det också en lång tradition av konflikt mellan förespråkare för ekonomisk tillväxt och förespråkare för en ren miljö.

Men en förändring kan vara på gång. För första gången på 40 år finns tecken på att sambandet kanske är på väg att brytas. I fjol växte världsekonomin med 3 procent – utan att koldioxidutsläppen ökade. De totala utsläppen i fjol blev ungefär lika stora som året innan – 32,3 miljarder ton, enligt Internationella energiorganet, IEA. Det har förekommit dippar i utsläppskurvorna vid några tillfällen tidigare, men de har berott på lågkonjunktur – 1980, 1992 och 2009.

Ett enda års mätning räcker förstås inte för att dra någon långtgående slutsats. Att IEA basunerar ut denna enda mätpunkt som en möjlig vändning beror delvis på att sega förhandlingar om ett globalt klimatavtal behöver en injektion av hopp och energi. Ett avgörande klimatmötet hålls i Paris i december.

Ett klent resultat där skulle mycket väl kunna vara slutet för försöken att nå en global överenskommelse i FN:s regi. Men även andra fakta gör att den enstaka uteblivna utsläppsökningen är värd att uppmärksammas.

För det första minskade Kinas utsläpp från fossila bränslen med 2 procent jämfört med 2013. Det har inte hänt sedan 2001, och beror delvis på inbromsningen i tillverknings- och exportindustrin. Kina följer också sin plan att minska kolberoendet och investerade i fjol motsvarande 720 miljarder kronor i förnybar energi och kärnkraft. Det var en tredjedel av alla världens länders totala investeringar i förnybart under året.

För det andra pekar även statistik från EU på en frikoppling av sambandet mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp: BNP ökade 1,4 procent och utsläppen av koldioxid sjönk med 6 procent. Det kan mycket väl vara unionens många energikrav på såväl hushållsapparater som personbilar som ger utslag i statistiken.

Svenska företag ligger långt framme i internationella jämförelser. I Sverige har det här brutna sambandet, frikopplingen, varit ett faktum under senare år. Redan på 1990-talet ersattes oljan i fjärrvärmesystemen med biobränsle, vilket var början på att utsläppen och den ekonomiska tillväxten slutade gå hand i hand. Den trenden har förstärkts i takt med att tjänstesektorn har ökat samtidigt som produktionen av varor har minskat i Sverige.

För det tredje använder många av OECD-länderna mindre kol och mer naturgas. Skiftet är särskilt tydligt i USA där den massiva utvinningen av skiffergas har minskat landets koldioxidutsläpp markant. Naturgas är förvisso också ett fossilt bränsle, som kol och olja, men det ger ungefär hälften så stora koldioxidutsläpp, vilket beror på de olika ämnenas kemiska sammansättning.

Att frikopplingen mellan utsläpp och tillväxt sker utan att något klimatavtal finns på plats är överraskande. Betyder det att striden mellan stark ekonomisk tillväxt och god livsmiljö är över nu?

Tyvärr är det inte så säkert. Andra trender pekar i motsatt riktning.

När företag i exempelvis Sverige flyttar sin produktion till länder med lägre lönenivåer, så blir ofta tillverkningen mer koldioxidintensiv. Nyligen meddelade Ericsson och AB Volvo att en del tillverkning flyttas till Polen, där elen produceras till 90 procent från fossila källor jämfört med knappt 2 procent i Sverige.

Samma sak – fast omvänt – gäller importen av varor till Sverige från länder med stor andel fossila bränslen i sin energiproduktion. Och det gäller inte bara från tillväxtländer som Kina och Indien. 70 procent av de varor som importeras till Sverige kommer från ett annat europeiskt land. Framför allt Tyskland men även från Norge, Danmark och Storbritannien som alla (utom Norge) har väsentligt mer fossil andel i sin el än Sverige.

Det innebär att svenskars konsumtion av importerade varor döljer stora mängder koldioxid. Och de har ökat, från 45 miljoner ton växthusgaser på 1990-talet till 72 miljoner ton nu, enligt siffror från SCB och Naturvårdsverket.

Det största smolket i glädjebägaren är att den nyss registrerade frikopplingen inte bromsar växthuseffekten. För det behöver halten koldioxid i atmosfären sjunka, inte bara ligga på samma nivå.