Håll ögonen på vägen!

Beslutsfattare i den ekonomiska politiken, så kallade policymakers, har en otrevlig tendens att i en kris så fröet till nästa.

Asienkrisen år 1997 bottnade i att en rad länder hade satt sig i en olycklig situation med överhettade ekonomier med stora sparandeunderskott som finansierades med korta, privata utländska pengar.

Flera hade fasta växelkursregimer, och när kraschen kom blev omställningen brutal. För de berörda länderna (inklusive Kina) var detta ett trauma, och följande decennium ägnades åt att skapa enorma sparandeöverskott. Som då gjorde det möjligt för länder som USA att finansiera sina sparandeunderskott och blåsa upp en bubbla på kreditmarknaden.

Ekonomisk politik verkar alltid löpa risken att göra ett par grundläggande misstag. Antingen överreagerar den på pågående kris och lägger grunden till nästa kris. Eller så utgår man ifrån krisen i går för att lösa krisen i dag.

Det här fenomenet beskrevs av den numera insomnade Expertgruppen för Offentliga Studier (ESO) i en liten studie som passande nog hette “Med backspegeln som kompass”. En av poängerna i studien, som författades av professorn Lars Jonung, var just att den ekonomiska politiken har en tendens att utformas utifrån erfarenheterna i närtid. Problemet är bara att när nästa kris dyker upp är det helt nya problem.

Just nu befinner vi oss i en allvarlig global recession och finanskris. Centralbanker och regeringar har agerat aggressivt. Nominella räntor är nere kring nollstrecket, budgetunderskotten skenar. Kraften i recessionen har fått beslutsfattare att bryta mönstret, man har inte it-kraschen eller Asienkrisen som referenspunkt. Nej, det är 1930-talsdepressionen man skyr (det är lite rörigt med tidsreferenserna, i debatten nu har vi sett 1930-talsdepressionen, Japans 1990-tal, 1970-

talets stagflation och så vidare).

Följaktligen är vi nu besatta av att inte göra om misstagen från 1930-talet – vi ska INTE strama åt penningpolitiken, INTE strama åt finanspolitiken och INTE inleda handelskrig. Så här långt (peppar, peppar) verkar det fungera. Världsekonomin verkar ha stabiliserats efter kollapsen i Lehman Brothers, den verkar inte borra ned sig i depression.

Men, vad blir nästa ekonomisk-politiska misstag? I debatten dominerar rädslan för att vi gasar för mycket. Att stater ska sitta med för stora budgetunderskott, och centralbanker med uppblåsta balansräkningar och alldeles för låga räntor. (Marknaden verkar i och för sig inte överdrivet oroad. De implicita inflationsförväntningarna har stigit, men bara från 0 till 1,5 procent, och obligationsräntorna ligger under 3,5 procent.)

Men, i dag är de flesta överens om att penningpolitiken tilläts bli på tok för expansiv i kölvattnet på it-kraschen. Tror vi verkligen att samma centralbanker tänker ta risken att göra exakt samma miststag igen? Historien lär oss snarare det motsatta. Lyssna på centralbankerna! Med ett svagt gryningsljus på den ekonomiska horisonten berättar redan Ben Bernanke och Jean-Claude Trichet att både Federal Reserve och ECB sitter och filar på “exit strategies”. Barbro Wickman-Parak och Stefan Ingves från Riksbanken har båda deklarerat att när ekonomin stabiliseras kan räntehöjningarna bli överraskande snabba.

I stället för att upprepa misstagen från 2003-2006 med för slapp penningpolitik, kanske motsatsen, alldeles för stram ekonomisk politik är troligare. Med kreditbubblan i färskt minne kommer både centralbanker och regeringar att höja räntorna och skatter. Det blir ingen rolig tillväxtmiljö, men skulle återigen innebära att vi följer i Japans fotspår. Sommaren 1996 blåste den japanska regeringen faran över för deflation och recession och höjde momsen kraftigt. Ett ödesdigert misstag, skulle det visa sig, som ledde till sju förlorade år till.

Mattias Sundling är analyschef på HQ. Han medverkar var fjärde vecka med en krönika i Affärsvärlden.